korist

För drygt en vecka sen hade vi folkmusikmässa med kören. Där hade jag fått mitt första solo någonsin i ett körsammanhang. Det var litet och inte alls så märkvärdigt, men ändå. Det var mäktigt för mig.
Efteråt var det flera från kören som kom fram till mig och sa att det hade låtit riktigt bra. Att jag artikulerade så väl. Då blir man glad. Det känns som att min röst har satt sig nu. Jag vet hur jag ska använda den. Efter fyra år i kör. Precis som med kroppen i övrigt måste man träna stämbanden för att de ska nå sin fulla potential. Min röst är vältränad. Och det är inte bara jag som märkt det.

Och sen på fikat under tränigen idag, ställde sig körledare Eva upp och sa att det var någon som fyllt jämt, för ett tag sen förvisso, men det måste ju ändå besjungas. Det var mig hon menade! Hela kören ställde sig upp och det var ju inte alls som när man blir besjungen på kalas, där en sådär hälften inte lyckas träffa rätt ton, det här var en hel jävla kör som sjöng för full hals. En överväldigande känsla. Och så fick jag en present. En liten ljuslykta att hänga i fönstret. Jag kunde inte sluta le. Vad gör det då att det var en sådär åtta månader sent? Ingenting!
Grejen med min kör är ju att jag går där för att göra något tillsammans med min pappa, och de flesta är i pappas ålder. Ingen är under trettio. Men det är kul att sjunga. Man blir lycklig av sång. Och när en hel kör sjunger jamåhonleva för en, då kan man ju inte göra annat än att bli lycklig över dem också.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback