livet genom ett blandband II
Jag läser en bok just nu (tjena). Jag kommer ihåg att jag läste en intervju med författaren när den kom ut på svenska för något år sen. Jag kommer ihåg att jag skrev om det. Och för ett par veckor sen råkade jag snubbla över den på Hornstulls bibliotek. Så nu läser jag den. Kärlek är ett blandband - livet, låt för låt av Rob Sheffield.
Den handlar om musik. Om att konstruera blandband. Och om Rob Sheffields fru som helt plötsligt en dag föll ihop på golvet och dog av lungemboli. Jag trodde att den skulle vara mycket svårare att läsa. Herregud, när jag läste om den började jag ju gråta. Men den handlar inte om döden. Inte det minsta. Den handlar om musik. Och om kärlek. Och om musikens förmåga att hjälpa en igenom prövningar som kärleken tvingar på en. Rob Sheffield är musikjournalist, och det märks.
Och jag älskar ju att göra blandband. Jag är nästan lite bitter över att jag inte får göra riktiga, gammeldags musikblandningar på kassettband med dålig ljudkvalitet längre, eftersom risken är att personen jag sen ger den till inte har någon bandspelare. Jag har nästan helt gått över till att göra blandskivor istället, bara för att vara på den säkra sidan. Den enda fördelen med det är att jag kan lyssna igenom spellistan flera gånger för att se till att det blir ett bra flyt i skivan innan jag bränner, och att med skivfodralen finns det mer utrymme att göra konst av omslagen. Men det känns inte som ett hantverk längre. Lite av tjuskraften har försvunnit.
Kanske skulle jag få ut mer av boken om jag kände till fler av 80- och 90-talsbanden som Rob Sheffield skriver om. Men, jag älskar det ändå. Bara en mening som:
Personics [=blandband som spelades in i musikaffärer, efter kundens önskemål, och man betalade per låt] kändes otroligt hightech då, men i själva verket var det bara ännu en i raden av teknologiska mutationer skapade för att göra samma sak som musik alltid gör - att låta emotionellt störda individer kommunicera genom att bombadera varandra med ynkliga kulturyttringar som i en friskare värld skulle ha glömts bort innan de ens skapats.
Jag kan helt enkelt inte hjälpa det.
Den handlar om musik. Om att konstruera blandband. Och om Rob Sheffields fru som helt plötsligt en dag föll ihop på golvet och dog av lungemboli. Jag trodde att den skulle vara mycket svårare att läsa. Herregud, när jag läste om den började jag ju gråta. Men den handlar inte om döden. Inte det minsta. Den handlar om musik. Och om kärlek. Och om musikens förmåga att hjälpa en igenom prövningar som kärleken tvingar på en. Rob Sheffield är musikjournalist, och det märks.
Och jag älskar ju att göra blandband. Jag är nästan lite bitter över att jag inte får göra riktiga, gammeldags musikblandningar på kassettband med dålig ljudkvalitet längre, eftersom risken är att personen jag sen ger den till inte har någon bandspelare. Jag har nästan helt gått över till att göra blandskivor istället, bara för att vara på den säkra sidan. Den enda fördelen med det är att jag kan lyssna igenom spellistan flera gånger för att se till att det blir ett bra flyt i skivan innan jag bränner, och att med skivfodralen finns det mer utrymme att göra konst av omslagen. Men det känns inte som ett hantverk längre. Lite av tjuskraften har försvunnit.
Kanske skulle jag få ut mer av boken om jag kände till fler av 80- och 90-talsbanden som Rob Sheffield skriver om. Men, jag älskar det ändå. Bara en mening som:
Personics [=blandband som spelades in i musikaffärer, efter kundens önskemål, och man betalade per låt] kändes otroligt hightech då, men i själva verket var det bara ännu en i raden av teknologiska mutationer skapade för att göra samma sak som musik alltid gör - att låta emotionellt störda individer kommunicera genom att bombadera varandra med ynkliga kulturyttringar som i en friskare värld skulle ha glömts bort innan de ens skapats.
Jag kan helt enkelt inte hjälpa det.
Kommentarer
Trackback