under eken

Det regnade ju nästan tropiskt igår. Jag satt på mitt vaktmästarkontor och tittade ut genom fönstret, men såg knappt pendeltågsstationen, som ligger en sådär trettio meter från mitt fönster. Men lagom till att jag slutade jobba, tittade solen fram och jag bestämde mig för att ändå åka ut till Djurgården och gå på parkteaterkonsert.

För det var ju Elias and the Wizzkids som spelade. Jag har lyssnat på deras skiva halva våren, de spelar någon sorts countrydoftande indiepop som får det att rycka i benen på en och sånt får mig ju att dansa, oavsett var jag är.
Och nu stod de på scen, Elias i en väst och brun plastrong och det ryckte bara ännu mer i benen. Jag hade fått en plats nära scenen, precis vid bashögtalarna, men med solen rakt i ögonen så kanske hälften av tiden blundade jag och lät solen genomlysa mig och basen få varenda cell i min kropp att vibrera. Han var rolig. Hans texter var roliga. Han fick hela publiken, som till hälften bestod av människor över fyrtio, att skratta. Och solen sken och det var en vacker julikväll och Elias spelade munspel. Och en alldeles fantastiskt elektrisk cover av Wonderwall och jag ville inte att konserten skulle ta slut.
Men det gjorde den, såklart. Och då hade solen hunnit gå i stormmoln igen och precis när jag kom fram till Elias för att få min nyköpta skiva signerad (vad larvig jag kände mig, som en trettonårig Westlife-fan som fåraktigt ler och sträcker fram en liten rosa teddybjörn) började det spöregna. Men Elias bara log så sött och frågade hur mitt namn stavades och det märktes att han inte var sådär extremt van vid att signera saker. Jag måste verkligen sluta falla för musiker, det är en sån JÄVLA KLYSCHA.

Men jag trotsade regnet. Hela konserten hade jag suttit och kramat en liten sten i handen och laddat den med positiv energi och musik, och till hälften dränkt av regnet hittade jag fram till farmor Lilians grav på Galärkyrkogården och la den lilla stenen där ovanpå hennes gravsten. Det är väl egentligen en judisk tradition och min släkt är ju kristna, om något, men jag tycker att det är en fin tradition. Att lägga en sten på graven. Och var skulle vi vara, om vi inte fick låna sånt vi tycker är fint från andra? (Håkan Hellström skulle inte finnas, till exempel, gud förbjude.)
Och när jag gick av Djurgårdsfärjan vid Slussen, böjde sig den kanske tydligaste regnbåge jag någonsin sett över himlen - med ena benet på Skansen och andra bakom Katarinakyrkan. Monsunregnet slutade lika plötsligt som det började. Det var en magisk kväll.

Kommentarer
Postat av: Martin

Åh visst var han fantastisk! Framförallt rolig:)En man av små gester. Har inte haft så kul på senaste månaden :)

2008-07-18 @ 14:08:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback