eremiten i Hundby, år 2 - III (tionde juni)

Det regnade inatt. Inte så mycket, men enligt väderleksrapporten ska det regna mer och det behövs verkligen. Jag går barfota för mina fötter är helt täckta av skavsår, och med mina känsliga vinterfötter känner jag hur marken är alldeles uppsprucken. Det behövs verkligen regn nu.
Jag ska åka hem idag. Inte för att jag egentligen vill, men jag kan få skjuts ända in till stan med grannarna och som sagt, väderleksrapporten säger att det ska bli kallt nu igen. Och mamma ska bort, på torsdag morgon åker hon iväg och är borta i en vecka. Det skulle kännas bra att hinna träffa henne lite också. Den här flykten var ju inte riktigt planerad, jag har många oavklarade saker kvar att göra i stan. Och nu har jag åtminstone fått lite lugn och ro.

Jag läser fortfarande den där finska boken. Och det sägs ju på många ställen, inte bara i den här boken, att vad är meningen med att skriva dagbok eller att fotografera, för de minnen som är värda att minnas, minns man. Och jag blir alltid lika konfunderad - är det verkligen så? I så fall skriver jag helt i onödan. Alla mina femton fotoalbum, helt bortkastade. För det som är värt att minnas kommer jag minnas lika bra utan alla de där hjälpmedlen, och det jag inte minns är det lika bra att glömma.
Men jag minns en massa saker som känns helt onödiga att minnas - vilken tröja jag hade på mig när vi voltade med bilen i Serengeti i december 1999 och på Gotland när pappa sa att vi måste köpa en såndär termometer som piper när den mätt klart febern när jag var sjuk och tre år gammal. Helt onödiga saker att minnas, och ändå har de klistrat sig fast i mitt huvud. När jag mycket hellre skulle minnas en massa andra saker, som jag har glömt. Tror jag. Eller det känns som att det finns en massa viktiga saker som fått ge plats åt de där onödiga minnena och är det då så att mitt minne är lite annorlunda från alla andras? Jag tycker om att skriva dagbok, trots att det var ganska länge sen som jag faktiskt läste något ur en av mina gamla. Men någon gång kan jag gå igenom allting gammalt och organisera och göra flera pärmar dokumenterad text om mitt liv.
För det finns många saker som jag minns också, som jag tror att jag minns fel. Man flyttar på människor och ord i sina minnen ju längre bort i tiden de kommer och till slut kanske de inte alls liknar det som hände från början. Och då kan det kännas bra att ha något att gå tillbaka till, bara för att inte dra förhastade slutsatser om ett förflutet som aldrig funnits.
Så även om den finska boken är bra, mycket bra, så kommer den inte att få mig att sluta skriva dagbok.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback