eremiten i Hundby, år 2 - I (åttonde juni)
Pappa och Anna åkte precis in till stan igen och lämnade mig kvar här, ensam. Jag lyssnar på Bob Dylan och nu blåser det upp ordentligt, och det hörs. De nya, unga löven är ivriga efter att få väsa och susa.
Det känns lite tomt. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. För ett år sen tog jag studenten, faktiskt, exakt ett år sen och häromdagen pratade jag med Sandra tvärs över världen och hon sa att studenten nog var den lyckligaste dagen i hennes liv. Sådär sammanhållet i sin helhet, glad hela dagen igenom. Och kanske är det samma sak för mig. Det var liksom en sån dag, man skulle vara glad och då var jag glad och jag behövde inte ens låtsas. Siri var där och Sandra och Anna och sen fick Kirke komma med upp på vårt flak och på mottagningen höll hon och pappa och farfar tal för mig och när jag till slut gick hem i soluppgången längsmed Östersjön vid Slussen från slutskivan på båten så var fodret i min studentmössa helt fullklottrad. Jag vet att det inte borde göra någon skillnad, egentligen, såna yttre saker kan inte skapa någon bestående lycka men det kändes ändå bra. Det var personliga meddelanden, människorna i min gamla gymnasieskola hade tyckt om mig. Det kändes som att det här la en god grund att gå vidare från.
Men så blev det ju inte. Och nu sitter jag här ett år senare och känner mig snarare fattigare än då. Yngre och dummare. Det går inte att intala sig själv att härifrån går jag vidare, man måste hitta något beständigt att bygga vidare från, om än det allra minsta, en kärna i sig själv. Jag har tappat bort min kärna. Men jag känner mig inte lika uppgiven längre, inte som förr, som i vintras, nu tror jag att det går att hitta tillbaka. Jag vet bara inte hur.
Jag sitter på verandan och det blåser, på mig fläktar det i nacken. Jag känner mig lite som Marin i Men in Trees, ni vet relationsrådgivaren som skriver böcker, men som efter en kris flyttar från New York upp till Alaska och bosätter sig i ett litet torp vid en sjö. Där sitter hon sen med sin laptop och skriver sina böcker fulla med små plattitydartade livsvisdomar. Jag känner mig lite som hon, flydd från staden med min laptop på stugverandan. Som i en tv-serie. Snart kommer jag att få snilleblixten och så skriver jag min genombrottsroman och så är vilsenheten adjöss godbaj.
Fast det skulle nog vara ganska hemskt. Jag tror inte att jag skulle vilja leva som i en tv-serie. Åtminstone inte som i en amerikansk. De hinner aldrig andas, manusförfattarna hittar ständigt på nya katastrofer att försätta sina karaktärer i så att till och med jag blir stressad av det. Jag vet, för jag har sett många tv-serier under det gångna året. Många timmar framför datorn, sena nätter och stickningar som sprättats upp och stickats om. Alla sju säsonger av Gilmore Girls. Alla sex säsonger av Sex and the City, de fem säsongerna av Ally McBeal, My So-Called Life två gånger till och med, fem säsonger med Six Feet Under, Veronica Mars’ tre säsonger. Womens Murder Club, Samatha Who?, Private Practice, Lipstick Jungle och Cashmere Mafia, Chuck. Fyra säsonger med Entourage, två med Heroes, fyra med House och hela sju med Scrubs. Grey’s Anatomys fyra säsonger har jag nog sett två gånger om vid det här laget. Och så de två säsongerna med Men in Trees. När jag ser listan såhär framför mig blir jag nästan rädd. Jag kan inte ha haft tid att göra något annat i år - och ändå har jag skrivit mitt första avslutade längre manus, jag har läst klassiker som en idiot och överlevt min första universitetskurs med bra betyg. Om jag vill, om jag lägger ner energin på rätt saker, kan jag nog åstadkomma en hel del. Det gäller bara att vilja. Och veta vad som är rätt. Jag tror inte längre att jag ska komma på det genom ett par ensamma dagar på landet, jag tror på hårt arbete och disciplin. Men genom ett par ensamma dagar på landet kan jag kanske få lite perspektiv på alla de där andra sakerna runtomkring, som får mig att tappa koncentrationen. Få tid att skriva dagbok. Lyssna på Bob Dylan och se på film. Andas lite efter sista tentan och min korta men intensiva karriär som manglare. Komma tillbaka till stan lite mindre röd, med lite helare fötter, lite mindre som en uppmärksamhetstörstande hundvalp.
Det känns lite tomt. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. För ett år sen tog jag studenten, faktiskt, exakt ett år sen och häromdagen pratade jag med Sandra tvärs över världen och hon sa att studenten nog var den lyckligaste dagen i hennes liv. Sådär sammanhållet i sin helhet, glad hela dagen igenom. Och kanske är det samma sak för mig. Det var liksom en sån dag, man skulle vara glad och då var jag glad och jag behövde inte ens låtsas. Siri var där och Sandra och Anna och sen fick Kirke komma med upp på vårt flak och på mottagningen höll hon och pappa och farfar tal för mig och när jag till slut gick hem i soluppgången längsmed Östersjön vid Slussen från slutskivan på båten så var fodret i min studentmössa helt fullklottrad. Jag vet att det inte borde göra någon skillnad, egentligen, såna yttre saker kan inte skapa någon bestående lycka men det kändes ändå bra. Det var personliga meddelanden, människorna i min gamla gymnasieskola hade tyckt om mig. Det kändes som att det här la en god grund att gå vidare från.
Men så blev det ju inte. Och nu sitter jag här ett år senare och känner mig snarare fattigare än då. Yngre och dummare. Det går inte att intala sig själv att härifrån går jag vidare, man måste hitta något beständigt att bygga vidare från, om än det allra minsta, en kärna i sig själv. Jag har tappat bort min kärna. Men jag känner mig inte lika uppgiven längre, inte som förr, som i vintras, nu tror jag att det går att hitta tillbaka. Jag vet bara inte hur.
Jag sitter på verandan och det blåser, på mig fläktar det i nacken. Jag känner mig lite som Marin i Men in Trees, ni vet relationsrådgivaren som skriver böcker, men som efter en kris flyttar från New York upp till Alaska och bosätter sig i ett litet torp vid en sjö. Där sitter hon sen med sin laptop och skriver sina böcker fulla med små plattitydartade livsvisdomar. Jag känner mig lite som hon, flydd från staden med min laptop på stugverandan. Som i en tv-serie. Snart kommer jag att få snilleblixten och så skriver jag min genombrottsroman och så är vilsenheten adjöss godbaj.
Fast det skulle nog vara ganska hemskt. Jag tror inte att jag skulle vilja leva som i en tv-serie. Åtminstone inte som i en amerikansk. De hinner aldrig andas, manusförfattarna hittar ständigt på nya katastrofer att försätta sina karaktärer i så att till och med jag blir stressad av det. Jag vet, för jag har sett många tv-serier under det gångna året. Många timmar framför datorn, sena nätter och stickningar som sprättats upp och stickats om. Alla sju säsonger av Gilmore Girls. Alla sex säsonger av Sex and the City, de fem säsongerna av Ally McBeal, My So-Called Life två gånger till och med, fem säsonger med Six Feet Under, Veronica Mars’ tre säsonger. Womens Murder Club, Samatha Who?, Private Practice, Lipstick Jungle och Cashmere Mafia, Chuck. Fyra säsonger med Entourage, två med Heroes, fyra med House och hela sju med Scrubs. Grey’s Anatomys fyra säsonger har jag nog sett två gånger om vid det här laget. Och så de två säsongerna med Men in Trees. När jag ser listan såhär framför mig blir jag nästan rädd. Jag kan inte ha haft tid att göra något annat i år - och ändå har jag skrivit mitt första avslutade längre manus, jag har läst klassiker som en idiot och överlevt min första universitetskurs med bra betyg. Om jag vill, om jag lägger ner energin på rätt saker, kan jag nog åstadkomma en hel del. Det gäller bara att vilja. Och veta vad som är rätt. Jag tror inte längre att jag ska komma på det genom ett par ensamma dagar på landet, jag tror på hårt arbete och disciplin. Men genom ett par ensamma dagar på landet kan jag kanske få lite perspektiv på alla de där andra sakerna runtomkring, som får mig att tappa koncentrationen. Få tid att skriva dagbok. Lyssna på Bob Dylan och se på film. Andas lite efter sista tentan och min korta men intensiva karriär som manglare. Komma tillbaka till stan lite mindre röd, med lite helare fötter, lite mindre som en uppmärksamhetstörstande hundvalp.
Kommentarer
Trackback