storm över Vahijärvi

Trettioförsta juli


Idag är det storm. Det började regna igår kväll och framåt natten öste det ner. Och det regnade fortfarande när jag vaknade imorse. Dessutom blåste det så att det ven i fönsterspringorna. När jag sen trodde att det lugnat ner sig på eftermiddagen, bestämde jag mig för att cykla till affären. Men det visade sig vara lite av en miss. Det var motvind hela vägen och regnet som självklart började falla igen gjorde det svårt för mig att hålla ögonen öppna.

Säden på åkrarna hade lagt sig. Stora till synes kala fläckar som bredde ut sig längs med sidorna av landsvägen. Och jag tycker alltid att det är så sorgligt. Jag tänker att det var den säden. Jag tror inte att den orkar resa sig upp igen när solen kommer tillbaka och torkar bort regnet. Jag tror att det är kört och att bonden och hans familj kommer behöva gå hungriga hela vintern. Och jag blir så sorgsen.

 

Förutom den föga spännande, men desto blötare cykelturen till affären, har jag idag ägnat dagen åt att laga mat och att läsa. Jag har gjort tre sorters glass, efter alldeles eget recept. Vilda hallon från grannens tomtgräns och krusbär och svartvinbär från våra egna buskar. Att hallonglassen blir god är det inga tvivel om, men det känns inte som någon större utmaning att göra något gott av något som i sig själv är så gott. Och dessutom är som gjort för att göra glass av. Nej, det som jag med störts spänning väntar på att få smaka, när det fått tid att frysa, är krusbärsglassen.

Krusbär är ett mysterium för mig. Jag förstår inte vad man ska göra av dem. Varför de överhuvudtaget finns. Jag tycker visst att krusbär är gott, det är inte det, men jag vet liksom inte vad man mer kan göra med dem, än att plocka ett par från busken i förbifarten och stoppa i munnen. Jag vet att mormor gjorde saft av dem, men varför ska man göra krusbärssaft när svartvinbärssaften är så mycket godare? Nej, det har varit lite av ett mysterium för mig varför mormor har planterat så många av dessa ogästvänliga, krumma buskar. Så nu får vi se, om krusbären blir en god glass.

 

Jag har fått blodad tand av den här matlagningen. Jag har bestämt mig för att göra en egen receptsamling. En pärm med recepten illustrerade av mina egna foton. Och det är ju lite roligt hur det blivit såhär. Hemkunskap och drama var de två ämnen jag på förhand bestämde mig för att jag var dålig på någon gång i högstadiet, för att på något sätt kompensera för alla de andra ämnena som jag plötsligt var så bra på. Sen hittade jag Arlas hemsida. Och nu är matlagning något av det roligaste jag vet. Eller, kanske snarare mest avslappnande. Det är skönt att laga mat. Det känns bra att äta sånt man själv har lagat.

Jag minns att jag någon gång, mitt i matlagningen, skrev till Fred över MSN (jag brukar göra det parallellt, MSN:a och laga mat) att ?Jag ska nog bli kock? och han som svarade något i stil med att ?Ja, det låter jättebra?. Jag hade bara skojat, men han tycktes tro att jag varit allvarlig och det förvånade mig. Att någon kunde tro att jag, med mitt läshuvud, skulle kunna vara ämnad att bli något annat än akademiker. Men den här sommaren av tvivel som tvingat mig att vränga ut och in på mig själv, har gjort att jag inte är säker på någonting längre. Inte ens att universitetsstudier är den självklara vägen vidare för mig. Så, vem vet, jag kanske blir kock. På riktigt. Eller fortsätter att laga mat för att komma bort för en stund. Vilket som.

 

Krusbärsglassen blev riktigt god. Till och med mamma tyckte det, och om mamma tycker att något är gott så är det gott. Ibland undrar jag hur vi kan vara släkt, så ointresserad av mat (både att laga den och äta den) som hon är. Nu har krusbären fått ett syfte.

(Lite roligt tycker jag att det är, krusbärens finska namn. De heter karviaisia. Karviainen i singularis. Karvanen på finska betyder hårig eller luden. Fritt översatt från finska skulle krusbären alltså heta ungefär håringar.)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback