minnen från Koster VI
Jag tycker om att cykla på för stora cyklar. För stora, gärna gamla, vinda och rostiga cyklar med gnisslande kedjor och fotbroms. Som den idag, jag och pappa åkte över till sydön och hyrde varsin cykel så att pappa skulle kunna återuppleva barndomsminnen. Vi gör det varje år, cyklar samma runda, pappa berättar samma historier om Evert med sina vimplar från alla världens hörn medan vi cyklar förbi huset som de hyrde när han var liten, han pekar ut huset Telegrafen där Göran Tunström bodde och letar reda på stället i vänthytten vid Ekenäs brygga där hans storasyster Eva förevigade sitt namn i taket med stavningen Efwha. Samma varje år. Och varje år hyr jag en för stor, nästan fallfärdig cykel och det kittlar i magen av spänning.
Eller som med cyklarna hos mormor, alltid lika opålitliga, varannan sommar håller däcken bara halvvägs till affären, nästa sommar står det nya i garaget. Och när jag susar ner för den första backen ilar det i magen av fartvinden och vetskapen av att om jag möter en lastbil kanske enda sättet att få stopp på cykeln är att styra ner den i diket.
Eller som med den gamla postcykeln på landet, den som pappa i sin anarkistiska ungdom snodde från en bakgård och målade om till röd för att dölja sitt brott och rostet som täckte den. Ifall någon mot förmodan skulle sakna den.
Jag älskar att cykla på den gamla postcykeln. Någon gång i början av sommaren såg Anna förundrat på mig när jag krånglade ut postcykeln ur garaget och sa att det faktiskt fanns bättre cyklar, till och med en med växlar. Men det är inte det som är meningen. Att cykla en välvårdad, flerväxlad och besiktad cykel är för lätt, det blir ett transportmedel, en sån använde jag när jag cyklade till skolan (då, på den tiden jag fortfarande gick i gymnasiet). Men på sommaren, på en gammal, för stor cykel, blir själva cyklandet en upplevelse. Ett äventyr. Spännande, farligt, vingligt, som första gången jag kunde hålla balansen på en tvåhjuling. Gnisslande och knarrande, befriande, med en ständigt närvarande risk att falla och få ben och armar täckta av svidande, grusfyllda sår.
Lite som själva livet.