viskningar från det förflutna
Min pappa gick igenom lite gamla lådor häromdagen och råkade hitta en tjock bunt gulnat papper, som det skrivits på med en tät, prydlig handstil. Det visade sig vara skrivet av hans mormor Sonja, alltså min farmors mor. Hon skrev det åt honom för ett skolarbete han skulle göra i gymnasiet. Hennes livshistoria. I slutändan hade pappa valt att ändå inte göra skolarbetet om sin mormor, och denna pappersbunt hade blivit liggande oläst och med årens lopp blivit gulare och gulare.
Men nu ligger den framför mig. Jag har ett svag minne av den, med mina mått mätt, enorma våningen på Östermalm som hon bodde i när jag var liten. Sen blev hon senil och fick flytta in på ett hem och hon dog när jag var nio. Nittiotvå år gammal. Nu är det exakt tio och ett halvt år sen hon dog och jag kan inte påstå att jag någonsin haft någon relation till henne. Hon har bara varit ett namn och ett ansikte för mig.
Fram tills nu. För jag har fått en uppgift - att tyda och skriva av denna noggrant nedtecknade livshistoria så att andra kan få läsa den. Det är rörigt berättat och många gånger är texten svårtydd, men det är något väldigt mänskligt över den. Jag älskar att läsa historiska romaner, att tänka mig in i andra tider. Och den här texten är precis en sån, bortsett från att den är sann, och inte bara det, den handlar om min farmorsmor. Det där namnet - Sonja - och ansiktet får plötsligt en personlighet, en historia. Hon föddes i Gävle 1905. Hon växte upp på en herrgård. Hon har humor, är klarsynt och har en känsla för detaljer. Ett fantastiskt minne, precis som jag, som dessvärre förintades av sjukdomen som kom strax efter den här texten skrevs.
Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det jag känner när jag läser dessa anekdoter. Jag är mållös.
Sonja berättar: "Jag vet inte vad mitt första minne var. Vi var uppe vid hällarna och plockade maskrosor, delade på stjälkarna så att de lockade sig och förstörde våra sommarklänningar. En gång när Pappa badade i Lilla Lervik, stod en kossa och mumsade på hans byxor. Så tog kossan byxorna och gav sig iväg och Pappa sprang efter."
Det är de små sakerna i livet som gör det så underbart. De små minnena. Det hade nog Sonja hållit med mig om.
Men nu ligger den framför mig. Jag har ett svag minne av den, med mina mått mätt, enorma våningen på Östermalm som hon bodde i när jag var liten. Sen blev hon senil och fick flytta in på ett hem och hon dog när jag var nio. Nittiotvå år gammal. Nu är det exakt tio och ett halvt år sen hon dog och jag kan inte påstå att jag någonsin haft någon relation till henne. Hon har bara varit ett namn och ett ansikte för mig.
Fram tills nu. För jag har fått en uppgift - att tyda och skriva av denna noggrant nedtecknade livshistoria så att andra kan få läsa den. Det är rörigt berättat och många gånger är texten svårtydd, men det är något väldigt mänskligt över den. Jag älskar att läsa historiska romaner, att tänka mig in i andra tider. Och den här texten är precis en sån, bortsett från att den är sann, och inte bara det, den handlar om min farmorsmor. Det där namnet - Sonja - och ansiktet får plötsligt en personlighet, en historia. Hon föddes i Gävle 1905. Hon växte upp på en herrgård. Hon har humor, är klarsynt och har en känsla för detaljer. Ett fantastiskt minne, precis som jag, som dessvärre förintades av sjukdomen som kom strax efter den här texten skrevs.
Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det jag känner när jag läser dessa anekdoter. Jag är mållös.
Sonja berättar: "Jag vet inte vad mitt första minne var. Vi var uppe vid hällarna och plockade maskrosor, delade på stjälkarna så att de lockade sig och förstörde våra sommarklänningar. En gång när Pappa badade i Lilla Lervik, stod en kossa och mumsade på hans byxor. Så tog kossan byxorna och gav sig iväg och Pappa sprang efter."
Det är de små sakerna i livet som gör det så underbart. De små minnena. Det hade nog Sonja hållit med mig om.
Kommentarer
Trackback