söndagslivet
Vissa söndagar är som att de inte hör till det vanliga livet. Som att de är något helt annat. Plötsligt är luften helt kristallklar och tankarna ställer sig snällt på rad och förvirrar inte det minsta. Jag går runt i lägenheten och gör tusen små saker och känner mig bara tillfreds.
Jag tänker på mig själv som en tråd ibland. Att jag genom erfarenheter och kärlek spinner tråden starkare och starkare. När något jobbigt händer, livets törnar, så går fibrerna av och tråden försvagas. Jag känner tråden i mig och bedömer hur hårt jag kan driva mig själv så att jag inte ska riskera att tråden går av.
Vissa dagar är tråden som ett av mina garn, luddig och mjuk och inte så stark egentligen, men det gör ingenting för det krävs inte så mycket av den heller. Andra dagar hänger jag på en tunn tunn strimla till sytråd, fiber efter fiber har gått av och vajar olycksbådande i luftdraget. Den kan gå av när som helst.
Ibland ser jag på mig själv som i ett rum. Det kan vara från tiden som korist, då körledaren sa att jag skulle tänka mig att hela kyrkan fick plats i mitt huvud och sången komma ut ur mina ögon. För att rösten skulle få rätt klang.
Ibland är rummet så litet att jag får klaustrofobi och jag vill bara ut därifrån, bort från mig själv. Ibland är rummet fullt med saker, huller om buller, spännande saker, tråkiga saker, klibbiga saker, obehagliga saker, vackra saker, saker som har ljud för sig, saker som är mjuka, saker som gör ont, små saker som man inte lägger märke till om man inte ser efter riktigt noga. Ett rum fullt med alldeles för många saker. Och åter vissa söndagar är rummet en enorm sal med pelare som försvinner upp i takets kupoler och stora fönster som släpper in hav av ljus och ett eko som får rösten att ljuda klart och tydligt genom hela salen.
Idag är tråden en hårt tvinnad, tjock, glänsande sidentråd som klarar av vad som helst. Idag är rummet Sankt Peterskyrkan.
Jag tänker på mig själv som en tråd ibland. Att jag genom erfarenheter och kärlek spinner tråden starkare och starkare. När något jobbigt händer, livets törnar, så går fibrerna av och tråden försvagas. Jag känner tråden i mig och bedömer hur hårt jag kan driva mig själv så att jag inte ska riskera att tråden går av.
Vissa dagar är tråden som ett av mina garn, luddig och mjuk och inte så stark egentligen, men det gör ingenting för det krävs inte så mycket av den heller. Andra dagar hänger jag på en tunn tunn strimla till sytråd, fiber efter fiber har gått av och vajar olycksbådande i luftdraget. Den kan gå av när som helst.
Ibland ser jag på mig själv som i ett rum. Det kan vara från tiden som korist, då körledaren sa att jag skulle tänka mig att hela kyrkan fick plats i mitt huvud och sången komma ut ur mina ögon. För att rösten skulle få rätt klang.
Ibland är rummet så litet att jag får klaustrofobi och jag vill bara ut därifrån, bort från mig själv. Ibland är rummet fullt med saker, huller om buller, spännande saker, tråkiga saker, klibbiga saker, obehagliga saker, vackra saker, saker som har ljud för sig, saker som är mjuka, saker som gör ont, små saker som man inte lägger märke till om man inte ser efter riktigt noga. Ett rum fullt med alldeles för många saker. Och åter vissa söndagar är rummet en enorm sal med pelare som försvinner upp i takets kupoler och stora fönster som släpper in hav av ljus och ett eko som får rösten att ljuda klart och tydligt genom hela salen.
Idag är tråden en hårt tvinnad, tjock, glänsande sidentråd som klarar av vad som helst. Idag är rummet Sankt Peterskyrkan.
Kommentarer
Trackback