[under uppförande]

Mamma skrek på mig igår och fick mig att ägna halva dagen idag åt att städa. Skåptvättning och omorganisering av sypylarna. Sen satte jag mig vid datorn och hade fått en friend request på Facebook från Magdalena. Magdalena. Magdalena. En av de bästa människorna jag vet. Min svensklärarinna i högstadiet, numera bosatt i Barcelona. Men den varma känslan fick jag inte behålla länge. Datorn gjorde inte vad jag ville. Den sa att jag inte hade behörighet att göra saker och jag satt till slut och skrek rakt ut på den. Panik.
Det var inte bra. Jag kände hur världen höll på att falla samman, efter att jag känt mig så stabil och nöjd. Så enda sättet för mig att lugna ner mig blev att sätta mig på min säng med trasselsuddet säcken garn som jag hittade på vinden igår.

Och medan jag att där med mina garnhögar och nystade, så slog det mig. Inspirerad av minnet av Magdalena. Att människor inte är onda eller dåliga i sig. Tankar som kretsat i mitt huvud länge nu, ett försök att förstå varför vissa gör som de gör. Men det handlar ju inte om att människor är onda. Det är kombinationen som blir dålig. En person i kombination med en annan kan resultera i både bra eller dåliga saker, men det är först i kontakt med medmänniskor som någon kan få ett värde i den bemärkelsen. En person som för mig ter sig ond, är det för att hennes egenskaper i kombination med mina åstadkommer något destruktivt. På samma sätt som att någon jag älskar och beundrar inte behöver ha så gott anseende hos alla andra.
Ondskan sitter inte i människan. Den uppstår i brytningspunkten mellan sig själv och någon annan. Där jag satt med mina nystan var det som en uppenbarelse.