"man måste vara nyfiken, annars dör man"
Som Stefan Sundström skriver i sin bok Om mjölkens symbolvärde - och andra betraktelser som jag läser för tillfället.
Jag har precis kommit hem från en fika med Jonatan. Min kusin Jonatan. Jonatan som varit som en storebror för mig, med allt vad det innebär, ända sen gången då han bet mig i kinden när han var två och ett halvt och jag själv ett par veckor gammal.
Det var en såndär riktigt bra, givande fika, där vi gick från ett enkelt "vad har du för dig nuförtiden då" till att vara in i grunden oense (åtminstone jag), till att till slut hamna i någon sorts verklig förståelse för varandra. Ett såntdär ögonblick av klarsyn då man bara kan samexistera, utan några som helst hinder. Det händer sällan. Ofta tränger man undan motsägelserna bara för att vara bekväm. Det är få jag orkar och vågar vara så oense med som med Jonatan. Han är ju ändå min kusin. Jag måste. Han måste. Det är ingen tävling. Oavsett, så är han alltid min kusin. Och det kändes så bra att gå därifrån, för vi hade lyckats sluta cirkeln. Och alldeles extra bra, för Jonatan, han åker imorgon till Thailand och vet inte hur länge han är borta.
Jonatan är ännu en av alla dessa människor som har eller ska försvinna och vara borta så länge att det blir helt omöjligt att veta om jag är samma jag när vi träffas igen. Om han är samma han. Snart är det bara Kirke kvar, den lilla del jag fortfarande får disponera av Kirke, denna fantastiska människa som jag nu delar med nya pojkvänner och filmstudier och kurskamrater och alla andra tusen vänner. Så i slutändan finns väl bara jag kvar. Det jag som jag måste skapa för att kunna hitta nya vänner i de människor som änsålänge bara är mina kurskamrater. Jag har ingen som vet vem jag är att gömma mig bakom, för att slippa ta reda på det själv.
Det är en både otroligt spännande och mycket ansträngande sak, denna återupptäckt av sig själv som man tvingas till varje gång man träffar en ny vän. Jag måste samla kraft. Kanske jag borde göra ett par definitioner för mig själv, i min ensamhet, innan jag tar ut mig själv i världen.
Jag har precis kommit hem från en fika med Jonatan. Min kusin Jonatan. Jonatan som varit som en storebror för mig, med allt vad det innebär, ända sen gången då han bet mig i kinden när han var två och ett halvt och jag själv ett par veckor gammal.
Det var en såndär riktigt bra, givande fika, där vi gick från ett enkelt "vad har du för dig nuförtiden då" till att vara in i grunden oense (åtminstone jag), till att till slut hamna i någon sorts verklig förståelse för varandra. Ett såntdär ögonblick av klarsyn då man bara kan samexistera, utan några som helst hinder. Det händer sällan. Ofta tränger man undan motsägelserna bara för att vara bekväm. Det är få jag orkar och vågar vara så oense med som med Jonatan. Han är ju ändå min kusin. Jag måste. Han måste. Det är ingen tävling. Oavsett, så är han alltid min kusin. Och det kändes så bra att gå därifrån, för vi hade lyckats sluta cirkeln. Och alldeles extra bra, för Jonatan, han åker imorgon till Thailand och vet inte hur länge han är borta.
Jonatan är ännu en av alla dessa människor som har eller ska försvinna och vara borta så länge att det blir helt omöjligt att veta om jag är samma jag när vi träffas igen. Om han är samma han. Snart är det bara Kirke kvar, den lilla del jag fortfarande får disponera av Kirke, denna fantastiska människa som jag nu delar med nya pojkvänner och filmstudier och kurskamrater och alla andra tusen vänner. Så i slutändan finns väl bara jag kvar. Det jag som jag måste skapa för att kunna hitta nya vänner i de människor som änsålänge bara är mina kurskamrater. Jag har ingen som vet vem jag är att gömma mig bakom, för att slippa ta reda på det själv.
Det är en både otroligt spännande och mycket ansträngande sak, denna återupptäckt av sig själv som man tvingas till varje gång man träffar en ny vän. Jag måste samla kraft. Kanske jag borde göra ett par definitioner för mig själv, i min ensamhet, innan jag tar ut mig själv i världen.
Kommentarer
Trackback