jag är en sån jävla kvinna
Och jag läser om min normativa etik. Utilitarismen, den deontologiska etiken, rättighetsetiken. Och jag tycker att visst, jag hänger med, jag förstår tjusningen, men är det inte lite väl teoretiskt? Dessa artificiella spel utformade för att stödja just den egna teorin - vad har de för förankring i verkligheten? Egentligen? Är inte de verkliga situationerna inte mycket mer komplexa än vad som kan återgivas i ett påhittat scenario där spelpjäserna har varken förflutet eller framtid?
Och så kommer jag till kursens två sista teorier - dygdetiken och omsorgsetiken. Och får mina svar. De anser att moralen inte kan ge några allmänna regler just eftersom varenda situation är unik med helt olika förutsättningar. De menar att moralens uppgift är att ge ett svar på vilken sorts människa man ska vara, att ge riktlinjer för människan att kultivera en sorts karaktär som är förmögen att gå ut i verkligheten och bedöma varje situation efter dess förutsättningar och handla rätt därefter. Moral är ingen matematisk formel, det är ett karaktärsbygge och det är inte meningen att det ska vara enkelt. Dygdetiken och omsorgsetiken har lite olika bild av den "ideella människan", men båda koncentrerar sig på människan, inte på handlingen. För mig känns det mer humant.
Och de flesta förespråkare för dygdetiken och omsorgsetiken är - ja, förbluffande nog - kvinnor. Jag har alltid tänkt att jag inte riktigt passar in i den typiska kvinnomallen, att jag tänker utanför mitt eget (kulturella) köns låda så att säga. Icke då. Jag börjar plugga filosofi och det visar sig att jag faller rakt ner i klyschan. Den milda, omhändertagande, gulligull rosa moln och moderskapets helighet. Jag är en sån jävla kvinna.
Och så kommer jag till kursens två sista teorier - dygdetiken och omsorgsetiken. Och får mina svar. De anser att moralen inte kan ge några allmänna regler just eftersom varenda situation är unik med helt olika förutsättningar. De menar att moralens uppgift är att ge ett svar på vilken sorts människa man ska vara, att ge riktlinjer för människan att kultivera en sorts karaktär som är förmögen att gå ut i verkligheten och bedöma varje situation efter dess förutsättningar och handla rätt därefter. Moral är ingen matematisk formel, det är ett karaktärsbygge och det är inte meningen att det ska vara enkelt. Dygdetiken och omsorgsetiken har lite olika bild av den "ideella människan", men båda koncentrerar sig på människan, inte på handlingen. För mig känns det mer humant.
Och de flesta förespråkare för dygdetiken och omsorgsetiken är - ja, förbluffande nog - kvinnor. Jag har alltid tänkt att jag inte riktigt passar in i den typiska kvinnomallen, att jag tänker utanför mitt eget (kulturella) köns låda så att säga. Icke då. Jag börjar plugga filosofi och det visar sig att jag faller rakt ner i klyschan. Den milda, omhändertagande, gulligull rosa moln och moderskapets helighet. Jag är en sån jävla kvinna.
Kommentarer
Trackback