[under uppförande]

Flera gånger under den gångna veckan har det bara slagit mig, helt oprovocerat, att hela den här grejen med förälskelser, själva fenomenet, är helt bisarrt. Vänskap kan jag förstå och attraktion också, rent biologiskt är det helt logiskt och jag accepterar det utan att blinka. Men förälskelser. Helt ologiskt. Kanske en enda stor, allmänmänsklig illusion som vi fått på hjärnan - och om det är något som människan är bra på, så är det ju att inbilla sig.
Lite så har jag gått runt och tänkt, och skrattat för mig själv. För livet är allt bra roligt ändå.

På tal om nästan samma sak, fast motsatsen, av någon anledning har en låt med Pelle Carlberg hamnat i mitt iTunes. Den heter I love you you imbecile och den börjar såhär:
I love the way you talk
I love the way you stalk
me with you mobile phone
Och det skulle kunna vara mig han sjunger om - jag som pratar alldeles för mycket när det vill sig så och jag som inte kan hålla fingrarna från mobiltelefonen när jag har fattat tycke för någon. Och så fortsätter låten, med grejer som inte sådär självklart är älskvärda men som blir det bara för att man är så förälskad. Det är ju också helt ologiskt - MEN det jag ville komma till är att det är ju precis så det ska vara. Det är någon som älskar min SMS-terror som jag ska ha, ingen annan.
Fast inte just nu. Jag har alldeles för mycket annat för mig.