filosofin & sexbrottslingarna
O, jag blir så arg. Medan jag sorterade posten lyssnade jag på Hallå P3 (ja, min radiorevolt lyckades) och idag pratade de om sexbrottslingar. Att det i helgen spritts ut flyers i ett kvarter i Ängelholm om att en man som bor där är dömd sexbrottsling, på flyern fanns det namn, bild på honom och till och med en karta där hans bostad var utmarkerad. Och nu fick lyssnarna skriva och ringa in och diskutera om detta är okej, om det borde göras offentligt i Sverige vilka som har dömts för sexbrott (så som det är i USA tillexempel).
Och jag blir så arg. På alla människor som ringde in och sa SJÄLVKLART. Motargumenten bara rusar runt i huvudet på mig och jag får ingen ordning på dem, jag börjar formulera men det blir helt inkonsekvent, slutledningarna glappar och jag tvingas sätta mig ner. Andas. Tänka: hur skulle mina gamla filosofilärare tvinga mig att slutleda argumenten?
Frågan om vi ska offentliggöra vilka som dömts för sexbrott (våldtäkt, pedofili) blir för mig en fråga om människosyn. Hur vi ska behandla människorna i vårt samhälle. Om vi tror att människor föds som onda, eller om det finns möjlighet till förändring.
Jag tror inte att en människa kan födas ond. Jag tror att hon formas av en oöverskådlig mängd yttre faktorer. Hennes gener har inget värde, det är omgivningen som ger dem det, som lär henne att använda dem. Alltså är det inte generna som gör en människa till en brottsling, oavsett vilket brott det är frågan om, det är omgivningen. Och om det är omgivningen som gjort någon till en brottsling, borde det helt logiskt även vara möjligt för omgivningen att "avprogrammera" detta bottsliga. I de flesta fall. Det är min inställning.
I Sverige har vi en fångvård som är inriktad på rehabilitering, att de som har begått brott ska få en andra chans. För mig är det det enda som tycks vettigt, jag tror inte att straff för straffets skull gör någon nytta alls i längden. Den som begått brottet lär sig inget, och den psykologiska nyttan av ren hämnd från offrets sida är jag skeptsik till.
Och denna syn på fångvården måste ju även gälla när den dömda väl kommer ut i samhället igen. Han eller hon måste få möjligheten att börja leva ett nytt liv, som en laglydig medborgare. Hur ska den dömda kunna göra det, om alla avskyr honom eller henne? Det blir inte rehabilitering, det blir en ny sorts fängelse.
Har vi en demokrati och en rättsstat, så låter vi politikerna besluta om lagarna och domstolarna att döma dem som bryter mot lagarna. Genom att offentliggöra vilka som straffats och för vad, blir risken att människor börjar ta rätten i sina egna händer, och då har vi ingen fungerande rättsstat längre.
Ja, gud, jag har svårt att fokusera tankarna. Dispositionen blir helt fel. Det var alldeles för länge sen jag gick i skolan. Jag har blivit luddig.
Men, som avslut, vill jag skriva ner något som min vän Sofie, som pluggar kriminologi, sa till mig en gång - att en stats utvecklingsgrad kan avgöras av hur samhällets svagaste behandlas. Barn och gamla, såklart, men även hur väl brottslingar behandlas. Vilket ansvar som samhället tar för alla sina medborgare, och inte bara de starka. Brottslingarna är ju också resultat av sitt samhälle.