bredbandsbolaget tar långsamt död på mig
(Jag tillbringade hälften av dagen åt att ha panik vid arbetsförmedlingens hemsida, för nu ska jag söka jobb men det finns inget som jag kan söka för jag har ingen kassaerfarenhet och samhällsprogrammet är helt värdelöst, vad ska jag med 19,8 i snitt till när det jag behöver nu är tidigare arbetslivserfarenhet. När de som skriver annonserna inte ens kan stava. Livet är inte rättvist.)
klimax
Men såhär är det ju, att jag förstår dem som menar att det inte är helt oproblematiskt med koldioxidkompensation. Att det kan få folk att tro att de kan fortsätta flyga som vanligt, bara de betalar lite mer. Ett sorts avlatsbrev. Men jag undrar, är det inte lite oekonomiskt att lägga så mycket krut på dem som försöker? DN, som åtminstone gör något. (Nu är jag inte opartisk, men vafan.) Inga andra morgon- eller kvällstidningar har gjort något som kan mätas med DN:s engagemang. Och det är ju inte som att DN säger att "Hej, här är värsta sättet att rena ert samvete - betala lite pengar till nån organisation och så kan du flyga hur mycket du vill och vara en god människa ändå". Men för det som folk ändå måste flyga, är det väl ändå bättre att de ger pengar till koldioxidminskande biståndsprojekt än att de inte gör nåt alls? Och, som pappa säger, varför lägger alla dessa radikala organisationer så mycket energi på DN, som försöker, och skiter fullständigt i alla andra som inte gör ett piss. Det är som att ondska är att tänka rätt och (enligt dem) göra fel, och inte att tänka fel från första början eller att inte tänka alls. Att blunda och fortsätta som tidigare.
Klimatproblemen är inte ett krig. Det är ett gemensamt problem som hela jorden delar och det är ingen mening med att försöka slå ut varandra i radikala aktioner. Nu mer än någonsin kommer vikten av samarbete fram. Så kan inte folk bara sluta sätta käppar i hjulet och komma på bättre lösningar istället? Så kanske vi kommer någon vart.
massan
Men jag har börjat acceptera denna del av mig själv. Ett tag försökte jag få mig själv till att hålla käft, men det gick inte, så nu jobbar jag med att acceptera. Och efter en mycket tveksam start har det faktiskt börjat gå. Jag har nästan helt kommit ifrån den där fleradagarsångesten som jag brukade drabbas av efter ett uttalande, som i min mening var alldeles jättepinsam. Nu vill jag bara gömma mig i någon timme efteråt.
Men något jag inte lyckats komma över än är ilskan mot andras ... vad är det? ... feghet? Låt mig ta ett exempel. För ett tag sen, under en diskussion på engelskan, tyckte jag att huvudkaraktären i/författaren till en novell vi läst moraliserade över sitt ämne på andra författares bekostnad. Han uttryckte sig som att den som hävdar att han har den sanna historien, ljuger och så vidare, och jag tyckte det kändes som att han menade att alla författare som skrivit om sina egna erfarenheter var lurendrejare som förtjänade att föraktas. Och det tycker jag är fel. Jag tycker att det är fegt att beskylla andra på ett så vagt sätt som drar alla över en kam. Det sa jag. Och det visade sig att jag var ensam om att ha uppfattat novellen så. Både läraren och flera av klassens debattgladaste argumenterade emot mig och jag kände mig helt nermejad, jag blev inte övertygad om att tycka motsatsen men gud vad jag kände mig dum.
Efteråt, med en känsla av att ha blivit överkörd, gick jag förbi en liten klunga av tjejer från klassen utanför klassrummet, och råkade höra en av dem säga: "Jag höll med Katja..."
Och jag undrar varför det blir så? Det har hänt flera gånger, folk som efter en katjaslaktdiskussion kommit fram till mig och sagt att de höll med mig, eller visat det på något annat sätt. Vad bryr jag mig om det då, efteråt, när kriget redan är förlorat? Jag menar inte att jag vill vinna någon diskussion, men i ett sånt läge, när man lägger ut sina åsikter på bordet och får dem massakerade av flera ångvältar med knivskarpa argument, då känner man sig så otroligt sårbar och helt söndersliten. Åtminstone jag. Varför kan inte folk höja sin röst mot ångvältarna, när de märker att någon som uttryckt deras åsikt blir helt tillplattad? Inte för att komma den nermejade till undsättning, utan för att föra sin ståndpunkts talan? Varför säger folk så sällan vad de tycker? Den stora massan som genom sin tystnad håller med vinnaren, oavsett om hon/han har rätt eller fel (vilket självklart är relativt, men ni förstår vad jag menar, det som varje enskild individ i den tysta massan anser är rätt). Som ensam röst i en kör av motståndare ger man ganska snart upp. Oavsett hur många tysta medhåll man är omedveten om.
Sen kanske man inte ska ta diskussioner i skolan på så stort allvar. Men vänd på det. Om man inte kan säga vad man tycker i en larvig låtsasdebatt i skolan som inte kommer göra varken från eller till för ens livssituation, hur blir det då med de stora, viktiga frågorna i ens liv? Där ens handlande kan få både enorma och oväntade konsekvenser? Kommer man klara av att höja rösten då?
Jag har för mig att Albert Einstein ska ha sagt: Världen är alldeles för farlig att leva i - inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står brevid och låter dem göra det. Han var en ganska insiktsfull människa, Einstein.
reklam
pizzadiskriminering
"Men du kan få den billigare ändå. För att du är tjej. Om du varit kille, nej, men nu..."
Sa han och de där bruna ögonen talade för sig själv. Och jag log så sött jag kunde, sådär som jag alltid gör mot män i kassor, i bussar, på klubbar. La två tjugor i hans hand, fick en femma tillbaka. Fick min pizza och gick ut i solgasset. Och kände mig bedrövlig. Vadå, "för att jag är tjej"? Jag borde ha insisterat på att få betala en extra tia, för att dra en gräns. Men nej. Det där förbannade leendet. Den där förbannade sötheten. Jag föll i fällan igen. Det är svårt att vara feminist när till och med jag själv envisas med att ständigt göra mig till ett objekt.
studentskivan
Och sen är det hela det här konceptet med skivor. Jag har börjat tycka att det är motbjudande. Ett kapitalistiskt jippo. Det handlar inte om att ha kul med sin klass, det är klubbägare som hittat på ett sätt att tjäna pengar på sina lokaler mitt i veckan. Och det gör oss alla till små Kalle Ankor med dollartecken i ögonen. Jag drar mig för att fråga mina vänner om de vill komma, för jag vet ärligt talat inte om jag gör det för att jag tycker om deras sällskap så mycket att jag vill att de ska vara där och fira min kommande stundent med mig, eller om det är för att jag vill få tillbaka pengarna jag lagt ut. Självklart vill jag ha mina vänner där, självklart är mitt motiv att de skulle bidra till att göra min kväll fantastisk, men jag känner mig ändå så ... smutsig ... girig när jag frågar. Smutsig, för att jag vet att pengarna kanske gömmer sig i bakhuvudet. Att jag har dolda motiv. Jag hade mycket hellre hyrt en vanlig lokal och haft klassfest för att fira studenten. Det hade känts mycket ärligare, på något sätt, utan baktankar. Bättre för psyket, trots att det antagligen inte hade varit lika kul, i alla fall inte med den klass som jag går i.
Men för all del, dyk gärna upp på Moatjé på tisdag. Det blir säkert jättekul, trots allt.
klimatdebatten
Men, herregud, det gäller ju att vara realistisk. Jag tenderar att vara radikal gentemot mig själv när det gäller vad jag tillåter mig att göra med gott samvete, men jag dömer inte ut andra bara för att de vill fortsätta leva vanliga liv. Och jag anser inte heller att det är önskvärt att människor till exempel slutar resa helt, för det finns stora värden i resandet utöver de rent nöjesmässiga. Det är helt enkelt omöjligt att leva modernt idag utan att släppa ut någon koldioxid. Men då är det väl bara bra att det finns en möjliget att kompensera för det. På samma sätt som man kan stödja biståndsorganisationer för att förbättra den humanitära situationen i världen, så kan man ge pengar till miljöorganisationer som jobbar med reducering koldioxidutsläpp för att förbättra utsikterna för vårt klimat. Självklart kan det ses som ett slags avlatsbrev, både bistånd och koldioxidkompensation, men jag tror att det är få som inte förändrat sitt sett att leva sen situationen med klimatet blivit allmänt känt. Och ... vilka alternativ har vi?
Äh, jag vet inte, jag kan inte formulera mig idag, kan inte tänka riktigt klart. Men läs artiklarna! De är båda skrivna med mycket mer stil än vad jag lyckats frambringa idag.
radio
Jag satt och lyssnade på radio hela kvällen. Jag älskar konceptet med P3. Jag älskar röster som jag kan höja till så höga att jag nästan kan inbilla mig dem alldeles intill mitt öra.
Men de pratade om massakern på universitetet i Virginia, USA, varje timme på ekot, och senare fick lyssnare tränga in i programmet med, skriva in och tycka. Minst trettio döda, sas det. En tragedi, sas det. Men jag kunde inte låta bli att tänka, är jag hemsk som inte kunde låta bli att tänka: Men alla andra döda då? I Irak, idag kanske lika många som i Virginia. Alla AIDS-sjuka föräldrar. I Darfur, Uganda. Vem suckar över Uganda, alla barn som förlorar barndomen med ett gevär i handen?
Men jag vet att jag antagligen borde hålla käft. Hålla käft och vänta tills jag kommer på något nytt, eget, mindre pekfingret i ögat.
mamma i TV
feministen II
Men så har jag heller aldrig definierat mig som tjej. Det kan ha rötter i mina föräldrars hippieidéer om uppfostran, kanske att min största idol under min uppväxt var kusin Jonatan, tre år äldre och på den tiden mellanstadievärstingen som slogs med lärare, gjorde egna bomber av ingredienser stulna från kemisalen och som därför fick åka på kommunens seglarkollo för att lugna ner sig. Antagligen också i något envist och självständigt i min natur. Jag identifierade mig aldrig med tjejerna i glitterlinnen som stod i klungor på skolgården och alltid hade en bästis att viska och fnissa ihop med. Jag hade aldrig någon bästis. Jag identifierade mig inte heller med killarna, bollsinne hade jag fått för mig att jag inte hade. Jag var mest mig själv bara och vägrade att anpassa mig för någon. På både gott och ont.
När jag senare på ett ganska självfallet sätt gled in i kretsar där både tjejer och killar kallade sig feminister, var jag alltid den som hade minst historier att berätta när egna erfarenheter av patriarkatet kom på tal. Jag förundrades över historierna om alla dessa män som tjejerna stött på, blivit utsatta för, känt sig kränkta av. Hade jag en enorm tur som aldrig träffade på någon sån? Eller var jag blind? Jag funderade mycket på det. Och jag kom fram till, då när jag var femton, att det till stora delar handlade om vad man förväntar sig. Jag sa det aldrig högt, det skulle ju vara som att ställa sig på manssvinens sida, men jag tänkte det. Det handlade om vad man definierade sig själv som. Tjejerna med historierna definierade sig själva som tillhörande ett förtryckt kön, och därför såg de överallt alla konsekvenser det fick för dem i vardagen. Själv definierade jag mig inte ens som tjej. Jag tog för givet att jag skulle få ta plats. Jag vägrade skylla mina problem på någon homogen grupp. I grund och botten tänkte jag alltid att det var min inställning till saker som påverkade hur världen skulle bemöta mig.
Och det håller jag fortfarande fast vid. Det handlar mycket om vad man definierar sig som. Om man definierar sig själv som ett offer, då kan man vara säker på att det dyker upp en hel hög förövare som är beredda att utsätta en för obehagligheter. Jag säger inte att vi inte har ett jämställdhetsproblem, både i Sverige och i resten av världen. Jag säger inte heller att det är fel att konstatera att det här problemet finns - tvärt om menar jag att det är livsviktigt för vår planets överlevnad att få bukt på det. Men vi löser inte problemet genom att konstatera förhållandena för många gånger och på så sätt befästa dem. Definiera oss som förtryckta. Vi löser det genom att få redan små barn att tro att de är precis det som de tror sig vara, göra dem medvetna om den egna världsuppfattningens inverkan på hur världen bemöter dem. Och inte handikappa dem med förutfattade förväntingar på hur de ska vara. Både för killar och tjejer. Och vi (nästan) vuxna kvinnor som sitter på caféer och beklagar oss, vi måste ta oss i kragen och göra något av vår medvetenhet. Sluta befästa maktstrukturerna genom att bara se problemen, och blunda för våra möjligheter att ändra på först oss själva och sen smitta av det på människor i vår omgivning.
feministen I
Det var länge sen jag själv kom dragandes med de där feministteorierna. Det var länge sen jag kunde sjunga med i kastreringssången på åttonde mars. Det var länge sen jag började känna obehag över vi-och-dom-resonemanget, männen som världens onda och kvinnorna som offer. Fast aldrig vi, vi var inte offer, vi var upplysta, vi hade tagit våra liv i våra egna händer. Men ändå drabbades vi gång efter annan av patriarkatet, detta abstrakta, slogs till marken, flydde till våra medsystrar och suckade MÄN, som om det var förklaringen till allt det onda som hände oss. Det var länge sen jag kände att den feministiska gemenskapen räckte för mig att känna mig trygg i.
Jag tycker att det är att göra det för lätt för sig. Att skala av världen dess komplexitet genom några snitsiga teorier som förminskar halva världens befolkning till vanemaskiner. Att rent generellt vara inkapabla till att ta sig ur mönster och sluta förtrycka. Bara för att de är män. Som om det inte lika mycket handlar om kvinnors lathet, självömkan, rädsla. Det är lätt att skylla ifrån sig och göra sig själv till ett offer, mycket svårare att inse att världen verkligen inte går att förstå, att det är så oerhört komplicerat, att vi alla är lika mycket offer och förövare i maktstrukturerna.
Jag säger inte att jag slutat vara feminist. Ibland känner jag bara att feminismen är så diskriminerande. Jag vill inte ha ett färdigt förklaringspaket. Jag vill kunna avgöra själv.
dubbelmoral
hur ska vi göra med maten?
Nu senast såg vi en film som hette "Vi föder världen". Den handlade om matproduktion i världen. Det var många scener från en kycklingfabrik, på hur de små söta gula kycklingarna åkte på rullband och sen hur de hängdes uppochner och fick huvudena avskurna i olika maskiner. Mycket blod. Men det var inte det som gjorde intryck på mig med den här filmen. Jag är inte speciellt blödig, och de flesta av mina vänner är vegetarianer och har visat mig foton och berättat historier och jag VET hur fabriksdjuren blir behandlade. Kalla mig för ett monster, men det gäller att välja sina krig. Nej, det som gjorde intryck på mig var något de sa på filmen, samtidigt som de flög över områden som för bara några år sen varit en del av Amazonas regnskog, men som nu är fält där det odlas genmodifierade sojabönor som huvudsakligen skeppas till USA, Asien och Europa som djurfoder. DET gav mig andnöd.
Först är det ju hela grejen med genmodifierade grödor, patent och utnyttjanden, den debatten har vi fört tillräckligt med Ellie på engelskan. Men att Amazonas skövlas för att vår hunger efter hamburgare och Chicken McNuggets ska få proteintillskott, det visste jag inte. Allt är verkligen sammankopplat. Världen är verkligen global, allt hör samman och allting jag gör sätter spår någonstans, även om jag kanske inte ser det själv. Genom att äta en köttbulle kanske jag bidrar till att ännu ett par regnskogsträd huggs ner. Genom att köpa en bukett blommor på Södermalmstorg kanske ännu ett par ecuadorianska barn blir utan mat, för att inte tala om flygfraktens koldioxidutsläpp. Jag blev sugen på pannkakor igår, men när jag stod där och slog i äggen i bunken kunde jag inte låta bli att fundera över ifall de här hönsen ätit sojapulver från Amazonas och det gav mig dåligt samvete. Fast det var ekologiska ägg från frigående höns som ätit ekologiskt foder, och genmodifierad soja är väl ändå inte ekologisk? Kommer jag till slut inte kunna göra någonting? Äta, resa, ta ett bad, blogga (fatta hur mycket elektricitet det går åt till att hålla igång allt dethär)?
Ikväll hade pappa och Anna en liten födelsedagsmiddag åt mig. Jag fyller ju nitton imorgon. Ja må hon leva och ett 1 GB-minneskort till kameran fick jag. För ovanlighetens skull drack jag ett glas vin också. Och njöt av lammsteken som pappa gjort. Men jag tänkte på överbelastning av betesmarker och proteintillskott och transporter. Jag ställde lite försynt frågan "Varifrån kommer den?" och pappa svarade "Sörmland". Då kände jag att jag lugnt kunde äta. Svenskt lamm köpt dirket från uppfödaren och ungspotatis, det ska jag väl ändå kunna äta med gott samvete.
världskapitalismen
Jag läser ”Till världskapitalismens försvar” för fulla muggar nu. Johan Norberg provocerar mig som få. Han skriver mycket om hur fattiga länder ska komma ur sin fattigdom, och i vissa delar tycker jag faktiskt att han har rätt. Att något av det bästa vi kan göra för att hjälpa u-länderna är att ta bort tullar och handla med dem på lika villkor. Något av det sämsta med EU är ju att det höjde muren mellan oss och resten av världen. Bra för oss, men piss för alla andra. Alltså borde man handla produkter från fattiga länder för att stärka deras ekonomier och göra dem mindre fattiga. Men samtidigt – MILJÖN. Alla transportutsläpp. Konstbevattningen i länder med vattenbrist så att befolkningen inte ens får tillräckligt med dricksvatten. Regnskogar som huggs ner för att ge plats åt odlingsmarker som ändå inte ger någon avkastning. Det är en konflikt mellan två intressen, och jag vet verkligen inte vilken jag ska prioritera. För å ena sidan, genom att stärka fattiga länders ekonomier genom handel möjliggör det för dem att börja bli mer miljömedvetna. Dessutom får befolkningen (antagligen) bättre tillgång till mat, utbildning och hälsovård. Och ett av de stora miljöproblemen – befolkningstillväxten – kommer att minska om välståndet ökar i världen. Men samtidigt – har vi råd att offra den tiden? Finns det inte något annat sätt att göra världen rikare på utan att för den skull offra miljön?
Norberg menar också att det är fel av oss att kräva av u-länderna att ha schyssta arbetsförhållanden och miljövänlig produktion, med argumentet att det hade inte vi heller för hundra år sen. För hundra år sen var barnarbete mycket vanligt och folk slet som slavar för en skitlön i Sverige. Och det var det som möjliggjorde vår utveckling och skapade vårt välstånd. Genom att ställa krav på u-länderna gör vi det omöjligt för dem att bygga upp det välstånd som behövs för att ha schyssta arbetsförhållanden och så vidare. Men är det verkligen enda sättet för dem att komma ur fattigdomen? Att apa efter alla misstag som vi gjorde för att till slut få samma välstånd som oss? Ska alla länder i hela jävla världen övergöda och döda sina sjöar och ta kol på sina träd för att fatta att de ska vara försiktiga med vad de släpper ut? Kan inte vi som redan gått igenom det hjälpa dem att slippa se sin natur förfalla och generationer dö av lönlöst arbete där man varken ser fram eller tillbaka? Finns det verkligen inga genvägar?
Min mamma har tjugo års erfarenhet av utvecklingsarbete i fattiga länder på tre olika kontinenter, och hon tycker att Norberg bara ser en sida av myntet. Att man kan bevisa vad man vill med statistik, bara man använder siffrorna rätt. Kanske borde jag lyssna mer på henne, och låta bli att ta intryck av Norberg.
barnprogram
Jag tror att den världsbild vi har är ihopsatt av alla intryck vi får och väljer att ta till oss från vår omvärld. Och om dessa barnprogram är en så stor del av det dagliga intaget av intryck för många barn, vad får de då för världsbild? Människosyn? Kvinnosyn? De måste ha in i helsicke bra föräldrar och dagisfröknar och lärare som kan kompletera barnprogrammens svartvita, snedvridna för att inte bli seriefigurer själva.
betygshets
När jag gick i högstadiet, eller rättare bestämt, när jag började åttan, började lärarna berätta att nu gällde det allvar. Nu var det dags att lägga manken till. Nu skulle betygen komma, och de skulle avgöra vilket gymnasium vi skulle kunna komma in på och det i sin tur skulle komma att påverka hela vår framtid. I gymnasiet var lärarna mycket strängare. Så från och med nu skulle mina gamla, snälla högstadielärare också bli strängare. Nu var det ingen lekskola längre. Jag tog deras ord till mig och ansträngde mig ännu mer. Jag satt uppe med kemiboken och mattetalen, jag skrev svenskauppsatserna och jag sökte på internet till samhällskunskapsarbetet. Jag var ambitiös på alla sätt och vis. Och jag fick anfall ibland, när det blev för många namn, nummer och förklaringar att hålla reda på. Jag satt vid köksbordet med biologiboken i knät och skakade av gråt. När mamma kom hem tog det ett bra tag innan hon ens fick ur mig vad det handlade om. Redan hösten i åttan.
Min mentor oroade sig för mig och sa åt mig att jag inte behöver vara bäst i allt, jag måste ta det lugnt. I sin roll som min mentor. I sin roll som min svensklärare hade hon inställningen att jag som ju var så begåvad på svenska ändå skulle anstränga mig i det. Det tyckte min fransklärare också. Och min matte- och NO-lärare med. SO-läraren såg inte mig som en vanlig elev, jag var ju så mogen. Musik och träslöjd kunde jag ju inte strunta i, det som var så roligt. Och bildläraren avgudade mig. Alla mina lärare tyckte att det var alldeles för sorgligt, med tanke på min begåvning, att säga åt mig att strunta i just deras ämne. Ja, när jag nu kunde vara bäst på allt, varför skulle jag inte satsa på det blev budskapet.
Och så gick det ju som det gick. Jag pallade med nöd och näppe pressen och kom levande ur höstadiet med 320 poäng (alltså MVG i samtliga ämnen) och en garanterad plats på Södra Latin, en av Stockholms mest prestigefyllda (pretto)skolor.
Man blir på något sätt pumpad med illusionen om att bara man kommer in på rätt gymnasium så löser sig allt. Bara man biter ihop i högstadiet så kan man glassa sig igenom gymnasiet på den flashiga skolan. Men snabbt fick vi lära oss att här var det ännu värre. Våra högstadiebetyg betydde ingenting längre. Absolut ingenting. Nu började vi från noll, med nya lärare som granskade oss kritiskt i allt vi gjorde och som hellre gav ett betyg för lågt än ett betyg för högt, bara för att få oss att anstränga oss mer till nästa gång. Chocken var enorm. Det var nu allvaret började. Med gymnasiebetygen skulle vi söka in till högskola och universitet, och det skulle garanterat komma att påverka resten av våra liv. Redan i ettan höll jag på att trasas sönder, och nu fanns inte ens den där oroliga mentorn som kunde säga till mig att jag var bra ändå.
I början av gymnasiet började min bästa vän få ont i magen, och till slut gick hon till doktorn. Hon hade fått magsår. Stressen som började i högstadiet hade långsamt ätit upp hennes magsäck. Själv har jag, efter fem terminer i gymnasiet, varit så illa tvungen att utveckla en strategi. Jag behöver inte ha MVG i allt för att duga, världen går inte under om jag inte är bäst i allt, min framtid kommer att bli helt okej även om jag inte pallar att vara hundra procent i alla ämnen. Det är min strategi. Det är det jag intalar mig själv när allting känns alldeles för tungt och jag är en millimeter från att falla ner i ett stort hål. Men oftast klarar jag inte av att leva upp till mina egna ideal. Jag lyssnar på lärarnas bannor och anstränger mig ännu mer. Det slår mig aldrig att jag inte är en av dem som lärarna försöker få engagerade. Och det slår aldrig lärarna att deras ord inte får den önskade effekten; på dem som behöver anstränga sig mer biter ändå inte deras ord, medan de som redan jobbar för mycket sväljer allt de säger med hull och hår.
Det har självklart rötter ändå från min tid på dagis med fröknarna som tyckte att jag var en sån duktig och snäll flicka, men det som verkligen fick demonen att sätta rot ordentligt var högstadielärarnas tal då i början av åttan. Jag brottas fortfarande med det, och kommer antagligen alltid ha ett uns av duktig flicka i mig.
Och nu ska det gå att söka in varsomhelst. Man kan tycka att det är demokratiskt. Man kan tycka att det är uppmuntrande för dem som verkligen vill något med sitt liv och anstränger sig. Man kan också se det som att det kommer att bli ännu svårare att komma in på, till exempel, Södra Latin och Kungsholmen. Människor från även utanför Stockholms kommun kommer att söka dit, för de har ju så bra rykte, skolorna. Intagningspoängen kommer att skjuta i höjden. Duktiga flickor kommer att uppmuntras att sikta mot stjärnorna och söka in på de fina skolorna. Duktiga flickor kommer att använda slut på sina energireserver redan i åttan. Duktiga flickor kommer att få magsår. Duktiga flickor kommer att sitta vid köksbord och gråta över biologiboken.
Därför ger beslutet om riksintag mig ont i magen. Jag tänker på alla som kommer få det som mig. Det kommer att spä på illusionen om gymnasiets livsavgörande roll. Sen om det i slutändan påverkar (mig har valet av gymnasium påverkat mycket) är en sak, men innan valet görs borde det inte målas upp som ditt livs val. En sextonåring i dagens samhälle klarar inte av den pressen.