feministen I

Häromdagen hade jag ett samtal med en vän. Jag berättade om min nyfunna paranoia och min misstro till människorna i min omgivning. Hon började prata om maktstrukturer. Om patriarkatet. Teorier som jag hört tusen gånger tidigare. Och jag undrade vad det hade med mina relationer att göra.

Det var länge sen jag själv kom dragandes med de där feministteorierna. Det var länge sen jag kunde sjunga med i kastreringssången på åttonde mars. Det var länge sen jag började känna obehag över vi-och-dom-resonemanget, männen som världens onda och kvinnorna som offer. Fast aldrig vi, vi var inte offer, vi var upplysta, vi hade tagit våra liv i våra egna händer. Men ändå drabbades vi gång efter annan av patriarkatet, detta abstrakta, slogs till marken, flydde till våra medsystrar och suckade MÄN, som om det var förklaringen till allt det onda som hände oss. Det var länge sen jag kände att den feministiska gemenskapen räckte för mig att känna mig trygg i.

Jag tycker att det är att göra det för lätt för sig. Att skala av världen dess komplexitet genom några snitsiga teorier som förminskar halva världens befolkning till vanemaskiner. Att rent generellt vara inkapabla till att ta sig ur mönster och sluta förtrycka. Bara för att de är män. Som om det inte lika mycket handlar om kvinnors lathet, självömkan, rädsla. Det är lätt att skylla ifrån sig och göra sig själv till ett offer, mycket svårare att inse att världen verkligen inte går att förstå, att det är så oerhört komplicerat, att vi alla är lika mycket offer och förövare i maktstrukturerna.

Jag säger inte att jag slutat vara feminist. Ibland känner jag bara att feminismen är så diskriminerande. Jag vill inte ha ett färdigt förklaringspaket. Jag vill kunna avgöra själv.

Kommentarer
Postat av: Daniel

Insiktsfullt skrivet.

2007-04-11 @ 19:18:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback