kreativitetens våndor
Att jag skriver nu, regelbundet, varje dag, nya kapitel tillkommer och jag går runt och pratar med karaktärerna i mitt huvud, fyra projekt är det samtidigt och jag kan inte hantera det. Det har glidit mig ur händerna. Att jag måste gräva upp allting, alla gamla känslor, tankarna, tala för motstridigheter till gränsen mot schizofreni. En normal människa skulle sublimera, förtränga, supa bort allting, det skulle vara det hälsosamma, känna en sak åt gången. Men inte jag. Jag lägger upp allting på bordet på samma gång och så sitter jag där med hjärtat dunkande utanpå den vita receptionistskjortan, det blir stora blodfläckar.
Jag ser spöken. Överallt, på tunnelbanan människor som ger mig andnöd. Jag är beredd, jämt, varsomhelst dyker fantombilderna upp och jag tänker att om tåget kommer nu så hoppar jag ner på spåret, stiger rakt ut i gatan. Och allting för att kunna omvandla det till ord när jag sätter mig ner med anteckningsboken.
Om det hade tänkt fortsätta såhär länge till, så kommer jag väl försvinna i ett nervöst sammanbrott. För sluta skriva kan jag inte.
Jag ser spöken. Överallt, på tunnelbanan människor som ger mig andnöd. Jag är beredd, jämt, varsomhelst dyker fantombilderna upp och jag tänker att om tåget kommer nu så hoppar jag ner på spåret, stiger rakt ut i gatan. Och allting för att kunna omvandla det till ord när jag sätter mig ner med anteckningsboken.
Om det hade tänkt fortsätta såhär länge till, så kommer jag väl försvinna i ett nervöst sammanbrott. För sluta skriva kan jag inte.
Kommentarer
Trackback