[under uppförande]

Jag vet inte om jag borde lära mig att prioritera lite annorlunda, men jag kan inte rå för hur spännande jag tycker det är att titta igenom mina egna fotografier, rensa och välja ut de bästa för redigering. Det är nästan roligare än själva fotograferandet.
Igår kände jag mig lagom frisk för att sitta uppe, men inte tillräckligt för att följa med Natalia och Cecila till stan. Så jag hittade en dator som inte verkade vara behövd av någon just då och så började jag gå igenom fotografiskörden hittills.

1143 bilder hade jag tagit totalt, med lilla kompaktkameran och systemkameran. Drygt hälften lyckades jag rensa bort, men halva dagen tog det utan att jag märkte det själv. Det enda som fick mig att inse hur tiden gick, var de lite underliga blickarna jag fick från mina reskamrater varje gång de hade vägarna förbi datorn.
Hemma gör jag det jämt, sitter hela dagar. Och nu kanske det funkar att sitta en halv dag här också bara för att fixa med fotografier, jag konvalencerar ju ändå bara, men i framtiden? Det känns ju lite dumt att jag är hela vägen borta i Bolivia, och det enda jag gör är att jag sitter och leker i PhotoShop.

Nej, jag måste helt enkelt skapa ett system. Sluta ta så många bilder.
Eller helt enkelt förlika mig med min förmåga att helt tappa bort tid och rum när jag gör något som jag tycker är roligt. Trots att det kanske inte faller under den allmänna uppfattningen om vad som är utvecklande tidsfördriv.