[under uppförande]

Inatt är det ett år sen min mormor dog. Enligt traditionen är sorgetiden över då.
Imorgon är det upprop på universitetet.
Jag vänder officiellt blad i boken om mitt liv.

Igår var jag på återbesök hos min akupunktör. Hon konstaterade att min ansiktsförlamning i princip är borta, och att det lilla som är kvar kommer att gå över av sig själv. Men när jag sa att jag var förkyld igen tog hon tag i min handled och kände på min puls. De kan göra så, dessa gamla traditionella läkare, känna på pulsen och sen veta det mesta om en. Hon sa att ja, jag var förkyld. Mitt immunförsvar var dåligt. Hon gav mig te som jag ska dricka morgon och kväll i tre dagar, och så frågade hon mig:
- Äter du kött? Du ska äta kött. Minst en gång i veckan, ät kött.
Jag blev helt ställd.

Att en läkare ordinerar kött. Inte för att jag skulle vara vegetarian, inte på långa vägar, har aldrig varit. Inte för att jag inte skulle ha haft förutsättningarna - fanatiska djurrättsaktivister till vänner och ett eget hästintresse, som tenderar att göra hjärtat blödigt för djur i allmänhet. Men jag har aldrig varit sentimental när det kommer till kött. Jag är väl ett monster som äter lik med glädje.
Men sen jag flyttade hem till mamma på heltid och är den som lagar den mesta maten, har det bara blivit så att vi äter mest vegetariskt. Det är nyttigare och en mindre börda för samvetet. Miljömässigt.
Att bli ordinerad att äta kött för hälsans skull känns därför konstigt. Men man ska göra som doktorn säger. Så nu fräser två lammkotletter i gjutjärnspannan på spisen.

"Jag har aldrig träffat någon som dig förut."

När jag går upp sådär i varv. Börjar göra mina små galenskaper och får folk att skratta. Efter ett tag tappar jag greppet om varför jag gör det. Om det verkligen är jag, eller om jag går in så i rollen som Katja i mitt lilla enmansskådespel för att framkalla de där kratten, uppskattningen, uppfattningen hos publiken att den där Katja, hon är något extra hon.

Jag vet verkligen inte vad jag vill. Jag kan inte ens bestämma mig för ifall ärmarna på min första egenstickade kofta ska vara tajta eller lösa.

Om jag glömt att nämna det, så stickar jag på en kofta just nu. När de där tumvantarna blev klara kunde jag bara inte få mig till att sluta, så jag fortsatte med samma klarröda garn som jag tagit med mig hem efter mormors begravning i vintras och påbörjade den Mont Blanc-bestigning det innebär att sticka en kofta. Om jag fortfarande gått i skolan hade det inte varit något problem, då hade jag blivit klar med den på nolltid. (Förra året stickade jag nästan på varenda lektion. Fem timmar om dagen. Det var en överlevnadsstrategi, enda sättet för mig att kunna koncentrera mig på undervisningen och inte börja tänka på allt det där andra, eller somna. Jag stickade min mandalahalsduk, som till slut blev en sådär fem meter lång, innan jag sprätte upp den.) Men nu kan jag bara sticka när jag ser på TV, och jag kan bara inte få mig till att se på TV hur mycket som helst. Så det går långsamt framåt.
Jag ber mamma om hjälp ibland. Ber henne att kolla hur bakstycket funkar mot min rygg och så, mäta där jag inte kommer åt. Och varje gång suckar hon och säger att egentligen måste du sticka efter ett mönster om det ska bli rätt och då blir det min tur att sucka och gå in på mitt rum.
För att vara ärlig, så orkar jag inte. Jag kan sprätta upp och sticka om hur många gånger som helst, men att lista ut hur ett mönster fungerar pallar jag inte. Hittills har det gått bra. Mina tumvantar är riktigt snygga, helt stickade på känsla.

Men det där med brist på intresse för att läsa mönster gäller inte bara stickningen. Det är underligt hur stor motvilja en läslus som jag har inför att läsa facklitteratur om annat än mina rent vetenskapliga intressen. Essäer om filosofi läser jag gärna, biografier om historiska personer och sånt, men när det kommer till böcker om mer praktiska saker så bara vill jag inte.
Till exempel, jag kan ingenting om hästar. Jag har ridit i tio år och har inte läst en enda fackbok om hästar. Allt jag kan om hästar är sånt som sitter i kroppen, sånt jag har lärt mig genom att umgås med hästarna - och genom att lyssna uppmärksamt på de få teorilektioner och kurser jag varit på. Och, jag menar, det är inte alltid så bra att bara kunna sånt man lärt sig i stallet. Jag kan inget om hästsjukdomar, foder utöver de allra vanligaste, hästens anatomi och så vidare.
Samma sak gäller med datorn. Jag har aldrig tagit något datakörkort. Photoshop har jag lärt mig genom att testa, sitta i timmar och prova alla olika reglagen, vad som händer med bilden om man använder det filtret eller ändrar mängden av den färgen. Och ändå sitter jag mycket vid datorn, flera timmar dagligen som det är nu.
Till och med när jag lagar mat måste jag hitta på själv. Även när jag lagar efter ett recept, har jag alltid i mer kryddor eller smör eller vin eller spenat. Oftast blir det jättebra, men ibland blir det bara katastrof.

Jag är helt enklet autodidakt. Självlärd. Jag vill testa själv. Jag har fått för mig att jag lär mig bäst genom erfarenhet. Men nu undrar jag om jag ändå inte går miste om mycket genom att undvika allt vad mönster, teoriböcker och manualer heter.

Det är kaos på mitt golv. Igen. Alltid. Mitt skrivbord, helt överbelamrat. Det är som att jag inte kan lägga saker i lådor eller hyllor med en gång, de måste genomgå en övergångsrit på mitt golv, på mitt skrivbord, på mitt piano (jag slutade spela på det för säkert mer än två år sen. Jag kanske borde börja spela igen?). Det tycks som att jag är helt inkapabel till att skapa en hållbar ordning. Kanske är jag en kaotisk och oorganiserad person.

Eller så tycker jag om att städa. Det låter helt absurt. Jag måste skratta åt det själv. Men när jag tänker efter, så måste jag medge att jag nog är så störd att jag tycker om att städa. När jag väl kommer igång, så är det som att jag går in i ett stadium. Det är som meditation. Det är som med stickningen, fast jag får känna mig nyttig samtidigt.
Egentligen är jag nog en extremt ordningssam person, så ordningsam att jag vill ha tid att ordentligt tänka ut var jag ska placera en ny grej. Om jag inte har den tiden, ja, då hamnar den helt enkelt på golvet. Tills jag har tid att ge dess placering mer eftertanke.
Städning för mig kräver full koncentration, alltså kan jag inte tänka på allt detdär andra som alltid annars snurrar i mitt huvud. Och när jag väl är klar och står och ser på mitt städade rum, eller det rena kylskåpet, eller högarna av vikta, torktumlarvarma, nytvättade kläder, då känner jag mig alltid så nöjd. Glad. Lycklig. Oavsett hur jag mådde innan.

Så jag låter högarna med biblioteksböcker, väskorna, kläderna, diverse laddningsadapters, de fullklottrade papprena, pennorna ligga. För, om jag aldrig låter det bli stökigt, hur ska jag då kunna få tillfredställelsen att städa?

Jag kan mitt lånekortsnummer hos biblioteket utantill. Ett elvasiffrigt nummer. Så ofta går jag in på mina sidor i bibliotekskatalogen. Är inte det höjden av nördighet, så säg.

Sättet som jag levt på den här sommaren håller inte. Jag har knappt ens promenerat ett par gånger i veckan, samtidigt som jag bokstavligt tryckt i mig glass och ja, mat i allmänhet. Jag kommer knappt i byxor som var för stora för mig i vintras. Såhär kan det inte fortsätta. Och eftersom jag tagit en paus i ridningen (ja, jag ringde och sa upp min plats i ridskolans mest åtråvärda grupp - Kickis hoppgrupp. Är jag dum eller är jag dum?) så är jag tvungen att hitta på något annat. Så jag lånade mammas friskiskort och gjorde den korta promenaden till Skarpnäcks kyrka för att ta del i ett pass basjympa.

När jag gick i sexårs hade vi jympa i Skarpnäckkyrkans jympasal. Sen påbörjade jag min karriär som pendlare och har inte satt min fot där sen dess. Men nu stod jag mitt på det polerade golvet. Jag var yngst med hästlängder. I början, när jag fortfarande hade energi över åt att se mig omkring och tänka, kunde jag inte låta bli att skratta lite för mig själv. Egentligen är det en bisarr företeelse - sextiotalet människor, de flesta omkring fyrtio, som trängs i en gymnastiksal och hoppar runt i takt till Danny, Natasha Beddingfield och Maroon 5. Men så länge hann jag inte tänka, för ganska snart började det bli tungt att andas och musklerna började bli trötta. Ett skrikande bevis för hur långt ner jag fallit - jag orkar nätt och jämnt hålla samma takt som ledaren i ett basjympapass på Friskis&Svettis, det absolut lättaste passet de har. Men nu ska det bli ändring på det. Jag ska köpa ett eget friskiskort. Skarpnäckskyrkan har i snitt tre pass om dagen och den ligger ben tre minuters promenadväg från min ytterdörr, bättre kan det väl inte bli. Och jag ska skaffa ett jobb. Svenssonfaktor hög. Men det är bättre än att behöva köpa nya kläder för att jag inte kommer i mina gamla...

Jag blir alltid deprimerad när jag är sjuk. Jag borde ha lärt mig att inte lägga någon vikt vid det. Men det är lika hemskt varje gång. Och nu är det så varmt att jag går runt och kallsvettas. Och ingen är hemma och tar hand om mig.

Jag är extremt sparsam. Nästan snål. Jag kan bli galen på mamma när hon köper mjölk, som hon sen inte dricker upp utan låter bli gammal i kylen. Jag tycker att det är ett sånt slöseri med resurser. Jag anser att allt ska användas till fullo, intill sista droppen.
En såndär grej är hur jag skriver. Jag skriver, som ni antagligen förstått, i kopiösa mängder och får dåligt samvete för det - tänk var mycket papper jag slösar på. Så jag har börjat skriva på redan använda papper. På baksidorna av Ellies miljoner engelskastenciler är det perfekt att skriva noveller. Marginaler på reklamlappar och i tidningar går utomordentligt att skriva listor på. Alla helt onödiga utskrifter från internet som pappa gör går bra att kluddra ner anteckningar för bloggen på. Och när jag väl tar ett helt rent, oanvänt papper, då skriver jag så tätt och litet jag bara kan, så att jag nästan inte kan läsa det sen när jag ska skriva rent det på datorn.
Det har gått överstyr. Mitt skrivbord, pianona, golvet, fickorna, väskorna översvämmas av lösa papperslappar. Jag vet inte vad jag ska göra dem.

Varför ska det byggas upp så mycket kring studenten? Jag vill inte ta studenten. Jag vill gå och lägga mig och vakna på lördag morgon, tidigt, och gå på en lång gryningspromenad. Jag vill hoppa över dagen som enligt Anna M, Sofia K, Annelie, var den lyckligaste i deras liv. Jag vill inte gå upp i ottan och dricka champagne, jag tycker inte om champagne, jag vill inte få mina betyg, jag kommer bara bli besviken. Jag vill inte stå på nåt flak och bli nersprutad av öl. Jag vill inte svara på släktens frågor om framtid, jag vill inte behöva presentera vänner från olika kretsar för varandra, jag vill inte vara helt död och ändå känna mig tvungen att gå på slutskiva på någon jävla båt. Jag vill inte se alla ansikten och tänka på allt jag misslyckats med. Jag vill verkligen inte med den där dagen. Jag vill inte ha den. Kan den inte låta mig vara? Jag vill sluta skolan, men jag vill inte ta studenten - inga mössor, ingen champagne, ingen fylla som jag aldrig blir sådär glad och party av som alla andra tycks bli, inte söt, förstår ni, jag vill inte se ut. Jag vill slippa studenten.

Jag är en såndär människa som alltid envisas med att ha många bollar i luften. Datorn är så praktisk, för där kan jag göra fem saker samtidigt och inte hinna bli klar med någonting alls. Mitt skrivbod är överbelamrat med högar av diverse saker, papper, fotografier, böcker, som jag på ett eller annat sätt tänkt använda i något av alla mina projekt. Jag har påbörjat projektet, det är därför prylarna ligger där, men jag har inte på långa vägar avslutat det, därför blir prylarna liggande i månader och samlar damm, och retar gallfeber på pappa när han ska vattna mina blommor.
Jag får idéer, blir alldeles upp i varv och måste börja med en gång, det är alldeles fantastiskt, jag är inne i ett rus. Men en bit in i projektet börjar jag långsamt tappa intresset, inte som att jag tycker att det är tråkigt, det är bara det att jag då redan fått tre nya idéer som måste testas och de gamla projekten kan inte på långa vägar tävla med spänningen som de nya projekten ger. Alltså blir allting liggande.
Nu har jag bestämt att jag i sommar ska använda en del av all min lediga tid åt att avsluta åtminstone ett par av dessa projekt. Jag ska skriva klart bildtexter till fotona i alla mina femton album à 300 bilder. Jag ska bli klar med den där handskrivna antologin av mina egna texter som jag nästan blivit klar med. Jag ska göra något av alla dessa anteckningar till ett längre skrivprojekt som jag samlat på mig under flera års tid. Jag ska få saker gjorda. För nu har jag tid.

Ibland läser jag medan jag går. Jag tycker att det är så tråkigt att gå när promenaden bara är en död transportsträcka. Om jag har en sida kvar av kapitlet när tunnelbanan rullar in på Skarpnäcks perrong, så packar jag inte ner boken i väskan innan jag stiger av. Jag fortsätter läsa, allmedan jag går upp för de första trapporna, när jag köar till rulltrappan, näsan i boken när jag går igenom spärren och en hastig blick upp från orden innan jag går över Allén. Likadant gör jag när jag bor i Bagarmossen. Tillochmed på mornarna, upp för Götgatsbacken, kan man se mig kryssandes mellan de mötande fotgängarna med boken framför ansiktet. Endera dagen lär jag väl krocka med någon.

Jag äter hela äpplet eller päronet. Verkligen HELA. Allting förutom skaftet, om något sådant finns. Och jag äter mycket äpplen och päron, alla mina byxor och jackor har åtminstone en liten skaftstump i fickan, hur ofta jag än försöker rensa mina fickor.
Jag börjar alltid nerifrån och arbetar mig uppåt, kärnhus och sist uppepåskalet. Äppelkärnor är mycket goda. De smakar nästan mandel.

Jag känner mig så liten ibland. Så liten och ensam. Nätterna när jag inte orkar kontrollera tankarna, fem ord i ett brev som får mig att gråta. Och så ser jag upp, möter Sandras blick på pianot. Över henne hänger Kirke och Jonatan, pappa. Jag är inte ensam. Som i den där sången av Marit Bergman, jag borde skämmas, för här är alla människor som älskar mig. Som vill mig väl. Logiken, var finns den? Alla människor som inte vill mig någonting, varför får de mig att krympa? Varför fortsätter jag försöka få dem att vilja, varför har jag fastnat? När människorna som vill mig så mycket, som vill ha mig, nära, dela tankar och värme, när deras ord inte kan hindra. När vissa av dem inte ens önskas. Varför blir jag en sån själv, som förminskar andra? Var slutar spiralen? När upphör den att snurra? När ska människorna sluta tillåtas riva upp det som jag med möda lyckats bygga? Min tråd är tunn som spunnen av en spindel och går av om fel ord slår mig vid fel tidpunkt. Eller om orden uteblir. Tystnaden är värst.
Jag tror jag behöver något nytt. En vänding. Något att lägga tankarna på utan att få klaustrofobi.

Jag skulle vilja leva som Bodil Malmsten. Jag vet i och för sig inte så mycket om henne, men jag kan tänka mig. Jag tänker mig att hon försörjer sig på sina ord, mer eller mindre, att hon läser och ser sin trädgård växa. Att hon bor i sitt hus i Finistère och att många av hennes dagar är upplagda efter hennes behov, inte efter andras. Jag vill också leva så. För att kunna leva med mig själv måste jag få uppfylla mina egna krav, och ibland är de totala motsatsen från vad andra kräver. Just nu känns det så. Just nu tänker jag mycket. Just nu formulerar jag meningar i huvudet, min förvirring är inte dimmig, den är glasklar och jag vill beskriva den för att göra den ännu lättare för mig att förstå. Men jag hinner inte. Jag måste sova, gå upp sju och åka till Tensta för att se en redovisning, sen fortsätta till Sundbyberg för nästa och sen är det bokrecensioner som ska lämnas in och studentskivor som ska planeras, mottagningsinbjudningar som ska skickas iväg. Det är inte jobbiga saker, jag gör dem gärna, men de hindrar mig. Jag går runt som handikappad för just nu vill tankarna inte styras av måsten, om än hur roliga, nu vill de få bestämma själva. Just nu behöver jag få lära känna mig själv igen, det var ett tag sen sist och mycket har hänt sen dess. Men jag får inte. Det är det som håller mig vaken om nätterna, det är det som får mig att skrika i panik när worddokumenten inte beter sig som jag vill, det har inte med att må dåligt att göra, det handlar om tidsbrist. Tidsbrist, som leder till att jag mår dåligt. Skänk mig tiden och jag klarar resten själv. Per automatik.

Så jag skulle vilja leva som Bodil Malmsten. Men så får man inte tänka. Vem vill inte det? Och alla med niotillfemjobb, vad är det som får mig att tro att jag har mer rätt till tid åt mig själv än dem? Att jag är mer värd? Mer begåvad? Man ska bidra till samhället. Jag måste dra mitt strå till stacken. Jag måste skaffa en utbildning och betala min skatt. Men var ska jag hitta något som inte kväver mig med sina måsten? Det kanske bara är en fas jag går igenom nu. Jag kanske kommer hitta tillbaka till tjusningen med scheman igen, till strukturer och regler. Men just nu läser jag Priset på vatten i Finistère och känner ända ner i tårna att så vill jag också ha det. Låta orden och inspirationen bestämma, gräva i jorden och kanske ha en katt.