[under uppförande]

Jag borde komma med en varningstext - Kan bli både närgången och krävande. Jag skulle kanske må mycket bättre om jag inte tänkte så mycket. Sms-grejen är nog det värsta jag vet - så mycket kan feltolkas, så mycket utelämnas, så mycket jag helt enkelt inte borde. Och jag har en hang-up på en kille som jag inte känner, egentligen inte ens träffat, bara sett, och han har ett sånt sug i blicken, hur gör han? Han skulle kunna få lära mig. Det skulle vara praktiskt att kunna någon gång. Tillexempel vid ögonkontakt med honom, så att det blev någon ömsesidighet i det hela. Fast jag kan ju inte med såntdär. Om du tycker att jag är världens mest korkade människa, då är risken att jag är hemligt förälskad i dig. Eller har varit. Inte för att det händer så ofta, men ändå. Jag är bara smart och rolig när jag inte behöver. Helt omedvetet kan jag få omkull killar, och efteråt är det mycket pinsamt för det var ju inte alls meningen. Men när jag verkligen vill, då låter jag munnen gå i hundraåtti om idiotsaker och sen springer jag och gömmer mig och det var den romansen. Och jag tror jag ger mig ut för att vara mer än vad jag egentligen är. Att folk blir besvikna. Jag tror att det har hänt flera gånger. Det är lite som en Anna Jörgensdotter-dikt. Jag önskar att jag kunde skriva dikter lite mer som Anna. Då skulle jag åtminstone göra något bra av min pinsamhet. Nu kan jag bara kväva den med choklad och glass.

Men det mest pinsamma är ju att jag skriver om det på en blogg. Vadfan är det? BLOGG. Typ det pinsammaste som finns. Ibland skulle det vara skönt om man kunde reset'a sig själv, sådär som det där lilla hålet i mp3-spelaren som man får gräva i om den hängt upp sig och så får man börja om från början. Reset me, please.