alldeles för sent

Jag känner mig så liten ibland. Så liten och ensam. Nätterna när jag inte orkar kontrollera tankarna, fem ord i ett brev som får mig att gråta. Och så ser jag upp, möter Sandras blick på pianot. Över henne hänger Kirke och Jonatan, pappa. Jag är inte ensam. Som i den där sången av Marit Bergman, jag borde skämmas, för här är alla människor som älskar mig. Som vill mig väl. Logiken, var finns den? Alla människor som inte vill mig någonting, varför får de mig att krympa? Varför fortsätter jag försöka få dem att vilja, varför har jag fastnat? När människorna som vill mig så mycket, som vill ha mig, nära, dela tankar och värme, när deras ord inte kan hindra. När vissa av dem inte ens önskas. Varför blir jag en sån själv, som förminskar andra? Var slutar spiralen? När upphör den att snurra? När ska människorna sluta tillåtas riva upp det som jag med möda lyckats bygga? Min tråd är tunn som spunnen av en spindel och går av om fel ord slår mig vid fel tidpunkt. Eller om orden uteblir. Tystnaden är värst.
Jag tror jag behöver något nytt. En vänding. Något att lägga tankarna på utan att få klaustrofobi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback