framtiden?
Jag läste Bodil Malmstens blogg. Jag kom över dethär:
Citat ur Don DeLillos Falling Man.
"Some people are lucky. They become who they´re supposed to be."
Och jag har faktiskt tänkt på det där ganska mycket, efter studenten kanske eller tillochmed tidigare. Det där med att bli något. Ända sen jag gick ut sexan på International School of Tanganyika och min klasslärare skrev You are the most amazing young woman I have met in awhile. Bright, beautiful, and so strong willed it seems that there is nothing that you cannot accomplish! i min year book, har människor i min omgivning förutspått mig en ljus och betydelsefull framtid. Vad är det de ser i mig som jag inte ser? Jag har svårt att se någon framtid över huvud taget. Inte som att jag bara skulle lida av hemskt dåligt självförtroende eller så, men det känns som att jag förlorat förmågan att åstadkomma något överhuvudtaget. Och den förutspådda ljusa framtiden gör det så svårt för mig att avgöra, den säger åt mig att jag måste trots att jag känner att jag inte kan och om jag lyckas kommer de bara säga "vad var det jag sa", men om jag inte blir det där stora, då blir jag ett såntdär pinsamt one-hit-wonder som alla är besvikna på.
Så känns det.
- - -
Jag känner mig lite som Emma i Jane Austens roman med samma namn. Alla ser upp till henne, men just därför, allas tro på henne, all beundran, gör att det i slutändan är hon som gör de största felen, hon som gjort bort sig, hon som behöver vägledning. Skillnaden är väl att jag inte har någon Mr Knightley som kan skrika på mig när jag gör fel, är för självgod, lyssnar för mycket på människors syn på mig.
Balansgången mellan högmod och avgrunden är hårfin.
Citat ur Don DeLillos Falling Man.
"Some people are lucky. They become who they´re supposed to be."
Och jag har faktiskt tänkt på det där ganska mycket, efter studenten kanske eller tillochmed tidigare. Det där med att bli något. Ända sen jag gick ut sexan på International School of Tanganyika och min klasslärare skrev You are the most amazing young woman I have met in awhile. Bright, beautiful, and so strong willed it seems that there is nothing that you cannot accomplish! i min year book, har människor i min omgivning förutspått mig en ljus och betydelsefull framtid. Vad är det de ser i mig som jag inte ser? Jag har svårt att se någon framtid över huvud taget. Inte som att jag bara skulle lida av hemskt dåligt självförtroende eller så, men det känns som att jag förlorat förmågan att åstadkomma något överhuvudtaget. Och den förutspådda ljusa framtiden gör det så svårt för mig att avgöra, den säger åt mig att jag måste trots att jag känner att jag inte kan och om jag lyckas kommer de bara säga "vad var det jag sa", men om jag inte blir det där stora, då blir jag ett såntdär pinsamt one-hit-wonder som alla är besvikna på.
Så känns det.
- - -
Jag känner mig lite som Emma i Jane Austens roman med samma namn. Alla ser upp till henne, men just därför, allas tro på henne, all beundran, gör att det i slutändan är hon som gör de största felen, hon som gjort bort sig, hon som behöver vägledning. Skillnaden är väl att jag inte har någon Mr Knightley som kan skrika på mig när jag gör fel, är för självgod, lyssnar för mycket på människors syn på mig.
Balansgången mellan högmod och avgrunden är hårfin.
Kommentarer
Trackback