spegel, spegel på väggen där

Tjugofemte juli

Jag tycks inte kunna finna mig tillrätta med mitt yttre. Det är som en ständig kamp. Jag har en bild som jag själv försöker pussla ihop i huvudet, en bild som jag ser i spegeln, en annan på fotografier, och så den som andra ger mig, olika från person till person. På en skrivarkurs sommaren 2004 skrev jag en liten novell som började, ganska talande, som följer:

 

Saken är den, att hon egentligen inte är en så långsint person. Hon försöker leva dagen som den kommer och låta omgivningen bestämma vad som ska ske, och så handlar hon därefter. Hennes hår får ligga som det vill och ansiktet låter hon vara som det är. Hon vet inte ens hur hon ser ut, på riktigt alltså. Spegelbilden har hon sett många gånger, och fotografier av henne finns det flera av, men när hon försöker minnas hur hon ser ut när varken spegel eller foto finns i närheten, blir det som ett kollage av olika saker som bildar en så rolig helhet att det omöjligt kan vara så hon ser ut. Hon möter sällan främlingar som ler eller skrattar åt henne, alltså kan hon inte se skrattretande ut. Men den där krokiga stora näsan och ögonen som är sneda om de blir betraktade i precis rätt vinkel har liksom etsat sig fast i hennes minne och vägrar ge plats åt mindre sneda, mindre blå ögon och en något rakare näsa med rundare spets. Så de får helt enkelt stanna kvar där i hennes minneskollage av sitt ansikte och ersättas sen när hennes bild av sig själv förändrats åt endera hållet.

 

Och jag vill verkligen inte vara ytlig, men det är ändå en viktig del av en person, utseendet. För identiteten, för bilden som man vill ge sin omgivning av sig själv. Viktigare för vissa än för andra. Jag tror att den är ganska central för mig. Tillsammans med min påstådda smarthet så är nog utseendet det som andra uppmärksammar mest hos mig. Eller gör mig medveten om åtminstone. Kanske för att det är en lätt sak att kommentera. Men det har gett mig en närmast hat-kärleksrelation till mitt ansikte. Inte till ansiktet i sig, men till vad det kan åstadkomma, för mig och hos andra. Jag har så svårt att acceptera det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag ska tycka. Det är så svårt att förhålla sig. Det mesta hos sig själv kan man förändra om man verkligen vill, men utseendet sitter där, en livstidsdom som bara förändras något med åldern. Kanske är det just det konstanta som jag har så svårt att acceptera.



 

jag

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback