[under uppförande]

Jag skulle vilja leva som Bodil Malmsten. Jag vet i och för sig inte så mycket om henne, men jag kan tänka mig. Jag tänker mig att hon försörjer sig på sina ord, mer eller mindre, att hon läser och ser sin trädgård växa. Att hon bor i sitt hus i Finistère och att många av hennes dagar är upplagda efter hennes behov, inte efter andras. Jag vill också leva så. För att kunna leva med mig själv måste jag få uppfylla mina egna krav, och ibland är de totala motsatsen från vad andra kräver. Just nu känns det så. Just nu tänker jag mycket. Just nu formulerar jag meningar i huvudet, min förvirring är inte dimmig, den är glasklar och jag vill beskriva den för att göra den ännu lättare för mig att förstå. Men jag hinner inte. Jag måste sova, gå upp sju och åka till Tensta för att se en redovisning, sen fortsätta till Sundbyberg för nästa och sen är det bokrecensioner som ska lämnas in och studentskivor som ska planeras, mottagningsinbjudningar som ska skickas iväg. Det är inte jobbiga saker, jag gör dem gärna, men de hindrar mig. Jag går runt som handikappad för just nu vill tankarna inte styras av måsten, om än hur roliga, nu vill de få bestämma själva. Just nu behöver jag få lära känna mig själv igen, det var ett tag sen sist och mycket har hänt sen dess. Men jag får inte. Det är det som håller mig vaken om nätterna, det är det som får mig att skrika i panik när worddokumenten inte beter sig som jag vill, det har inte med att må dåligt att göra, det handlar om tidsbrist. Tidsbrist, som leder till att jag mår dåligt. Skänk mig tiden och jag klarar resten själv. Per automatik.

Så jag skulle vilja leva som Bodil Malmsten. Men så får man inte tänka. Vem vill inte det? Och alla med niotillfemjobb, vad är det som får mig att tro att jag har mer rätt till tid åt mig själv än dem? Att jag är mer värd? Mer begåvad? Man ska bidra till samhället. Jag måste dra mitt strå till stacken. Jag måste skaffa en utbildning och betala min skatt. Men var ska jag hitta något som inte kväver mig med sina måsten? Det kanske bara är en fas jag går igenom nu. Jag kanske kommer hitta tillbaka till tjusningen med scheman igen, till strukturer och regler. Men just nu läser jag Priset på vatten i Finistère och känner ända ner i tårna att så vill jag också ha det. Låta orden och inspirationen bestämma, gräva i jorden och kanske ha en katt.