över alla hinder
För ett par dagar sen läste jag ut en bok som hette Över alla hinder - en civilisationshistoria av Anne Hedén, Moa Matthis och Ulrika Milles. Det är en antologi med essäer eller debatterande texter om hästar, hästtjejer, stall och genus. De är otroligt komplicerade, de här texterna, ibland tappade jag bort mig helt. Men när jag hängde med, häpnade jag. Fascinerades. Förundrades över hur stor betydelse hästarna haft. Inte i världen, det har jag ingen aning om. Men för generationer av hästtjejer, däribland mig.
Framförallt slog det mig att det inte alls är konstigt att jag oftast inte känner mig som en kvinna (märk väl, det är den sociala och kulturella konstruktionen kvinna jag menar, inte det biologiska könet).
Först så föddes jag till föräldrar, speciellt till en mamma, som mycket medvetet uppfostrat mig till att inte bli en söt liten flicka. Och jag har alltid omgivits av människor, släkt och familjevänner, som delar mina föräldrars värderingar.
Sen var min bästa vän när jag var liten Jonatan, min tre år äldre kusin. På den tiden var han en värsting som blandade bomber på kemin i skolan, sparkade idrottslärare på kuken och blev skickad till värstingkollo för att lära sig segla. Och jag skulle alltid bevisa att jag inte var sämre än han. Inte så att jag började sparka lärare på kuken (det kom senare...), men när han klättrade i träd skulle jag klättra minst lika högt. När han hoppade från sju meter i hopptornet, skulle jag också göra det. När han retades med mig tjaffsade jag tillbaka. Jag var minsann ingen fjantig liten tjej.
Och sen kom stallet. Denna värld där helt andra regler gäller än i samhället i övrigt. Där kunde jag inte vara kvinnlig, då skulle hästen ha sprungit över mig. Jag tvingades vara bestämd, ta i med hårdhandskarna och ta för mig av makten. Där fostras inga omhändertagande, väna flickor. I stallet fostras maktkåta, initiativtagande och självständiga tjejer. Så skriver de i Över alla hinder, och jag måste bara hålla med.
Och även i stallvärlden skulle jag vara värst. Det var jag som fick sköta hästarna som bets och sparkades. Det var mig man bad om hjälp när hästen knep ihop munnen, körde upp huvudet i taket och inte ville bli tränsad, eller vägrade lyfta på fötterna för att få hovarna kratsade. Det var jag som fick rida problemhästarna, unghästarna, hästarna som de andra tjejerna inte ville, vågade, fick eller kunde rida.
Från så många håll har jag blivit stöpt utanför den traditionella mallen. Inte undra på att samhällets programmering inte lyckats bita lika bra på mig som på så många andra tjejer.
Jag vet dock inte än om det ska komma till min för- eller nackdel. Att inte passa in kan vara dödligt.
Men ett vet jag. Det är, att när jag kommer hem från Bolivia måste jag börja rida igen. Det finns inga alternativ. Hästarna har blivit en del av mig, och att inte nära delar av sig själv kan få förödande konsekvenser. De kan förtvina, och jag tror att det kan vara som med ekosystem med det där. Man vet aldrig hur helheten kommer att påverkas om en del dör.
Framförallt slog det mig att det inte alls är konstigt att jag oftast inte känner mig som en kvinna (märk väl, det är den sociala och kulturella konstruktionen kvinna jag menar, inte det biologiska könet).
Först så föddes jag till föräldrar, speciellt till en mamma, som mycket medvetet uppfostrat mig till att inte bli en söt liten flicka. Och jag har alltid omgivits av människor, släkt och familjevänner, som delar mina föräldrars värderingar.
Sen var min bästa vän när jag var liten Jonatan, min tre år äldre kusin. På den tiden var han en värsting som blandade bomber på kemin i skolan, sparkade idrottslärare på kuken och blev skickad till värstingkollo för att lära sig segla. Och jag skulle alltid bevisa att jag inte var sämre än han. Inte så att jag började sparka lärare på kuken (det kom senare...), men när han klättrade i träd skulle jag klättra minst lika högt. När han hoppade från sju meter i hopptornet, skulle jag också göra det. När han retades med mig tjaffsade jag tillbaka. Jag var minsann ingen fjantig liten tjej.
Och sen kom stallet. Denna värld där helt andra regler gäller än i samhället i övrigt. Där kunde jag inte vara kvinnlig, då skulle hästen ha sprungit över mig. Jag tvingades vara bestämd, ta i med hårdhandskarna och ta för mig av makten. Där fostras inga omhändertagande, väna flickor. I stallet fostras maktkåta, initiativtagande och självständiga tjejer. Så skriver de i Över alla hinder, och jag måste bara hålla med.
Och även i stallvärlden skulle jag vara värst. Det var jag som fick sköta hästarna som bets och sparkades. Det var mig man bad om hjälp när hästen knep ihop munnen, körde upp huvudet i taket och inte ville bli tränsad, eller vägrade lyfta på fötterna för att få hovarna kratsade. Det var jag som fick rida problemhästarna, unghästarna, hästarna som de andra tjejerna inte ville, vågade, fick eller kunde rida.
Från så många håll har jag blivit stöpt utanför den traditionella mallen. Inte undra på att samhällets programmering inte lyckats bita lika bra på mig som på så många andra tjejer.
Jag vet dock inte än om det ska komma till min för- eller nackdel. Att inte passa in kan vara dödligt.
Men ett vet jag. Det är, att när jag kommer hem från Bolivia måste jag börja rida igen. Det finns inga alternativ. Hästarna har blivit en del av mig, och att inte nära delar av sig själv kan få förödande konsekvenser. De kan förtvina, och jag tror att det kan vara som med ekosystem med det där. Man vet aldrig hur helheten kommer att påverkas om en del dör.
Kommentarer
Trackback