[under uppförande]

I en av Britta Perssons låtar sjunger hon Do you like yourself when I'm around?.
För så är det ju. Man förändras med de människor som man råkar umgås med för tillfället.

Det finns människor som gör mig helt odräglig. Det handlar inte om att dessa människor skulle vara dåliga på något sätt, de finns av alla sorter, såna som jag inte bryr mig om alls och såna som jag tycker jättemycket om. Men det är något med dem som får mig att bete mig helt utanför den form som jag med åren tagit som mitt jag. Det finns de som får mig att säga en massa dumheter. Det finns de som får mig att prata alldeles för mycket och de som får mig att bli helt tyst. Det finns till och med de som gör mig elak. Riktigt äckligt elak.
Bland dessa människor har det funnits såna som uttryckligen sagt att de tycker om mig, så kanske är dessa brister i mitt beteende något som bara jag märker, eller åtminstone något som bara jag stör mig på. Men tendensen är att jag efter ett tag, oavsett hur mycket jag tyckt om dem från början, börjar bli kritisk, känner ett obehag över att träffa dem, försöker undvika. Inte för vilka de är, utan för vad de får mig att bli.

Samtidigt som det finns människor som har motsatt effekt. Det är samma sak med dem, det är inte alltid människor jag tycker om. Jag kan rada upp flera människor jag mött, som jag till att börja med inte brytt mig något om, jag kan till och med ha tyckt att de var tråkiga, men så långsamt märker jag hur intressant jag blir när de lyssnar, hur välartikulerad och till och med rolig. Det kanske är sättet de lyssnar på, sättet de reagerar. Oavsett vad det beror på, så är det svårt att hålla sig borta. Jag dras till dessa människor bara för sättet de får mig att känna gentemot mig själv.
Och ibland tänker jag att det är ganska hemskt, vissa av dessa människor bryr jag ju mig inte så speciellt mycket om, det känns som att jag utnyttjar dem och får dåligt samvete.

Men vad är det egentligen som får oss att välja våra vänner och bekanta? Är inte varje möte med en ny person en möjlighet att skapa sig själv på nytt? Och på samma sätt som man kan tycka mer eller mindre om andra människor, är det väl helt naturligt att man tycker mer eller mindre om de här nya jag som man skapar? Då är det väl bara smart, självbevarelsedrift, att välja att umgås med de människor som manar fram ett jag som man trivs med - det är ju fullkomligt idiotiskt att gå runt och plåga sig själv, även om det kanske bara är man själv som lider.
Och någonting är det väl ändå i dessa människor som får mig att tycka om mig själv, något i deras jag, som sätter såna spår. Finns det något som säger att det är en sämre orsak till varför man umgås ibland, än gemensamma intressen tillexempel eller likadan humor? Hur väljer man sina vänner rätt?