[under uppförande]

Jag beter mig som om jag vore kär. Seriöst, det känns som att någon spolat tillbaka tiden. Till högstadiet ungefär. Våreufori blandat med avgrundshål, och jag vette fan om det är så mycket bättre än den jämna, ganska apatiska nivån jag var på i vintras. Nu blir varje morgon osäker, jag vet ju inte vad den kommer göra med mig. Det jobbiga med cyberrymdens blixtsnabbhet, tystnaden som jag nästan helt säkert vet är medveten, kanske tillochmed avsedd. Klumpen i halsen. Precis som i högstadiet, när jag var kär i E. Om då skulle vara nu, skulle jag skriva dikter, skriva:

Spela på din gitarr för mig.
Spela tills dina fingrar gör ont.
Spela ännu okända melodier,
leta upp dem ur universums
undangömda skrevor.
Spela som du aldrig gjort förr
och bara för mig.
Först då är förbannelsen bruten
och jag kan gå ifrån dig
och aldrig mer återvända.

eller

men vad ska man göra
när han bor tio timmar
bort med flygplan?


Femtonåriga Katja. Men jag är inte hon längre, och någon dikt har jag inte på allvar skrivit på minst två år. Jag vill bara att tankefängelset jag byggt åt mig själv ska försvinna. (Men kanske jag ska mjölka det istället. Nära det. Tvinga fram orden. Jag skulle kunna bli poppoet igen. Om det inte vore för att jag känner mig alldelesalldeles för gammal. Jag var inte gjord för dessa dagar...)