[under uppförande]

Eftersom de ska vara så krångliga i Amerikatt, så blev jag tvungen att köpa en ny mobiltelefon. Det kändes bittert. Jag har ju haft min Nokia 3310 sen jag fyllde tretton, i snart åtta år nu. Jag har liksom lärt känna den riktigt bra, och den har blivit en del av mig. Ett av mina attribut - på senare år har jag nästan varit lite känd som tjejen med den riktigt gamla mobilen.
Men nu ligger den alltså i lådan, och jag har inte alls tid att ge den det avsked som den förtjänar. Så jag tror att jag ska skriva en liten dikt på flyget imorgon. Tid kommer jag ju att ha i överflöd.

Nu är det jag och SonyEricsson som gäller... (Och bilden ovan är helt oredigerad, tagen med min nya lilla kompaktkamera. Det är ungefär så som bilderna kommer att se ut framöver, så vänj er.)