armbandsuret
Jag har köpt en ny klocka. En liten, svart sak med tunt armband i någon sorts gummi som knappt känns alls mot huden.
Det känns ovant. Att alltid ha tiden på min handled. Förr hade jag alltid en klocka, jag kände mig naken utan den, gud, paniken när klockan jag hade innan den här nya gick sönder. Jag trodde inte att jag skulle klara mig.
Men det gjorde jag. Jag fortsatte att komma i tid til lektionerna och föreläsningarna, till jobbet och de diverse transportmedlen - och mer eller mindre försent till allting annat. Jag vande mig. Så nu får jag väl helt enkelt vänja om mig igen.
Den förra klockan fick jag av pappa julen 1999. Den sista i raden av alla bok-, film- och musikklubbspremieklockor som jag haft innan dess hade gått sönder. Men jag bodde i Dar es Salaam, Tanzania då, så klockan kom med pappa från "civilisationen" till jul. Den var också liten och svart och med ett armband av plast.
Den slutade gå för sista gången våren 2007.
Så den hade en historia, min gamla klocka. Jag fick den sista julen på förra milenniet, julen jag firade tillsammans med pappa, mamma och Paulina (min dåvarande bästis som var på besök från Sverige) i Dar es Salaam, och den stannade precis innan de sista proven inför studenten.
Den nya klockan börjar bra. Köpt på en kaotisk marknad som gick längs de branta gatorna i La Paz, Bolivia, under de sista dagarna av det halvår som jag tillbringade där.
Det ska bli spännande att se vart dess nya tid tar mig.
Det känns ovant. Att alltid ha tiden på min handled. Förr hade jag alltid en klocka, jag kände mig naken utan den, gud, paniken när klockan jag hade innan den här nya gick sönder. Jag trodde inte att jag skulle klara mig.
Men det gjorde jag. Jag fortsatte att komma i tid til lektionerna och föreläsningarna, till jobbet och de diverse transportmedlen - och mer eller mindre försent till allting annat. Jag vande mig. Så nu får jag väl helt enkelt vänja om mig igen.
Den förra klockan fick jag av pappa julen 1999. Den sista i raden av alla bok-, film- och musikklubbspremieklockor som jag haft innan dess hade gått sönder. Men jag bodde i Dar es Salaam, Tanzania då, så klockan kom med pappa från "civilisationen" till jul. Den var också liten och svart och med ett armband av plast.
Den slutade gå för sista gången våren 2007.
Så den hade en historia, min gamla klocka. Jag fick den sista julen på förra milenniet, julen jag firade tillsammans med pappa, mamma och Paulina (min dåvarande bästis som var på besök från Sverige) i Dar es Salaam, och den stannade precis innan de sista proven inför studenten.
Den nya klockan börjar bra. Köpt på en kaotisk marknad som gick längs de branta gatorna i La Paz, Bolivia, under de sista dagarna av det halvår som jag tillbringade där.
Det ska bli spännande att se vart dess nya tid tar mig.
Kommentarer
Trackback