- - -
Jag kan inte.
Jag skulle skriva något vackert om J, att han berättade att han i slutet av månaden tänker försvinna från jordens yta på obestämd tid. Inte bokstavligt, någonstans på jorden kommer han väl att finnas, han kommer bara inte att vara kontaktbar. Han har sagt upp lägenheten, jobbet och mobilabonemanget. Han ska sälja datorn och mixern.
Och att det inte förvånade mig alls, när han berättade det. Förskräckte inte det minsta, jag blev inte ledsen eller avundsjuk, jag vill inte göra detsamma och jag kommer att sakna honom, men han vet vad han gör.
Han har ingen aning om vad han ska göra, men han vet vad han gör.
Att han sa: "I värsta fall dör jag".
Och jag som skrattade och sa att: "Du är rolig", inte för att jag trodde att han skämtade, utan för att jag visste att han var allvarlig.
När skedde denna förändring? När blev jag så ... avslappnad? Tillbakalutad och lugn? Zen?
Inte för att jag nånsin annars är det, för det mesta känner jag mig alldeles för uppvirad i mig själv för att ha någon sorts distans till någonting alls för tillfället. Men där satt jag med min citronkardemummalassi och skrattade utan den minsta gnutta bitterhet i eftersmaken.
Det är J. Det är han som gör det med mig. Och jag bara satt där och skrattade medan han rann genom mina fingrar.
Men jag är alldeles för trött. Formuleringarna håller sig borta. Hur dagarna går som de går utan att jag sätter ord på det, jag vet inte vad det blivit av mig. Jag går och lägger mig.
Jag skulle skriva något vackert om J, att han berättade att han i slutet av månaden tänker försvinna från jordens yta på obestämd tid. Inte bokstavligt, någonstans på jorden kommer han väl att finnas, han kommer bara inte att vara kontaktbar. Han har sagt upp lägenheten, jobbet och mobilabonemanget. Han ska sälja datorn och mixern.
Och att det inte förvånade mig alls, när han berättade det. Förskräckte inte det minsta, jag blev inte ledsen eller avundsjuk, jag vill inte göra detsamma och jag kommer att sakna honom, men han vet vad han gör.
Han har ingen aning om vad han ska göra, men han vet vad han gör.
Att han sa: "I värsta fall dör jag".
Och jag som skrattade och sa att: "Du är rolig", inte för att jag trodde att han skämtade, utan för att jag visste att han var allvarlig.
När skedde denna förändring? När blev jag så ... avslappnad? Tillbakalutad och lugn? Zen?
Inte för att jag nånsin annars är det, för det mesta känner jag mig alldeles för uppvirad i mig själv för att ha någon sorts distans till någonting alls för tillfället. Men där satt jag med min citronkardemummalassi och skrattade utan den minsta gnutta bitterhet i eftersmaken.
Det är J. Det är han som gör det med mig. Och jag bara satt där och skrattade medan han rann genom mina fingrar.
Men jag är alldeles för trött. Formuleringarna håller sig borta. Hur dagarna går som de går utan att jag sätter ord på det, jag vet inte vad det blivit av mig. Jag går och lägger mig.
Kommentarer
Trackback