i Cochabamba
Nu är jag tillbaka i La Paz igen. Men fem hela dagar tillbringade jag i Cochabamba, och jag måste saga att det är en trevlig liten stad. Den påminner lite om Santa Cruz, med värmen och palmerna, men Cochabamba har fler parker och torg och färre flådiga bilar. Jag tycker bättre om Cochabamba.
Men för turister finns det inte sådär extremt mycket att se. Natalia, Karen och jag åkte linbanan upp till den stora vita kristusstatyn som blickar ut över Cochabamba med sina armar utsträckta som till omfamning, men annars var det mest smala gator och grönskande torg. Fontänen på Plaza Colón var mycket vacker och träden på båda sidorna om promenadvägen i mitten av huvudavenyn Prado var mycket stora.
På fredagskvällen fick vi gäster hos Munckels - Susis pappa, Karens morfar, fyllde nämligen år. Mostrar och kusiner kom och åt tårta och pizza. Och jag var så rädd för hur det skulle gå, om jag skulle bli sittande där i ett hörn med min haltande spanska och alla andra tycka att jag var lite konstig. Men så blev det inte alls. Jag imponerade på mig själv - jag kunde konversera! Inget avancerat, och Natalia fanns alltid där för att hjälpa mig med ord jag inte kunde, men nog fick jag ur mig mer än bara me llamo Katja.
Sen på söndagen åkte vi med hela familjen till deras hus på landet, i Carcajes - ett hus stort nog att bo på heltid i med en hel familj och med en gräsmatta så underbart grön, skärande sig mot utanför trädgårdens omgärdande stänsel, där allting var mycket torrt och gick i olika nyanser av brunt och gult. De hade två lekfulla hundvalpar och huset låg bara några hundra meter från en sjö som bergen speglade sig i. Mycket vackert var det.
Men för turister finns det inte sådär extremt mycket att se. Natalia, Karen och jag åkte linbanan upp till den stora vita kristusstatyn som blickar ut över Cochabamba med sina armar utsträckta som till omfamning, men annars var det mest smala gator och grönskande torg. Fontänen på Plaza Colón var mycket vacker och träden på båda sidorna om promenadvägen i mitten av huvudavenyn Prado var mycket stora.
På fredagskvällen fick vi gäster hos Munckels - Susis pappa, Karens morfar, fyllde nämligen år. Mostrar och kusiner kom och åt tårta och pizza. Och jag var så rädd för hur det skulle gå, om jag skulle bli sittande där i ett hörn med min haltande spanska och alla andra tycka att jag var lite konstig. Men så blev det inte alls. Jag imponerade på mig själv - jag kunde konversera! Inget avancerat, och Natalia fanns alltid där för att hjälpa mig med ord jag inte kunde, men nog fick jag ur mig mer än bara me llamo Katja.
Sen på söndagen åkte vi med hela familjen till deras hus på landet, i Carcajes - ett hus stort nog att bo på heltid i med en hel familj och med en gräsmatta så underbart grön, skärande sig mot utanför trädgårdens omgärdande stänsel, där allting var mycket torrt och gick i olika nyanser av brunt och gult. De hade två lekfulla hundvalpar och huset låg bara några hundra meter från en sjö som bergen speglade sig i. Mycket vackert var det.
Kommentarer
Trackback