aporna & jag
Jag vet att jag har skrivit att aporna har irriterat mig något alldeles förfärligt och jag vet att jag har tänkt att de bara är ena riktiga små tjuvaktiga och smutsiga råttkräk som jag inte kan komma ifrån tillräckligt snabbt. Men nu när jag är färdig och har åkt därifrån, aldrig kommer att träffa dem igen och förmodligen inte några fler apor heller i mitt liv, så känns det faktiskt ledsamt. Jag har ju lärt känna dem nu. De har små personligheter för mig och de har alla flyttat in i mig på sina varsina egna vis.
Som Natalia, som redan första dagen började rengöra min snagg och sen slickade mig i hela ansiktet och en liten runda i örat också.
Eller Timo, som gör en säkerhetskoll i alla mina fickor till att börja med, men när han inte hittar något kryper han ner i min skjorta och myser in sig mot min svettiga mage och nafsar i mina bröstvårtor och min navel.
Eller Claudia som alltid är pepp för en snaggrengöring, tills hon tagit sig hela vägen runt till ansiktet och börjar slicka mig i näsborrarna. Claudia är också den som vägrar att gå in i sin bur om kvällarna och som alltid, hur noga vi än har stängt hennes bur, lyckas ta sig ur den under natten och står och hoppar utanför den (fastspänd som alla aporna är om nätterna i sina burar med sina koppel, för säkerhets skull).
Pea som alltid står och hoppar bredvid muren, så långt hon kan nå med sitt koppel, oavsett vad man försöker sysselsätta henne med.
Rusber, vars rengöringsmetoder är väldigt brutala, de liknar mer små bett än något annat. Och det finns tydliga tecken på att han skulle vara bög.
Chispita, som efter att ha löpt klart återgick till sitt vanliga, hoppiga jag - när jag gick förbi henne älskade hon att komma fram ur ingenstans och landa på ens huvud, bara för att sekunden senare vara uppe i sitt träd och sen PANG ner på ens huvud igen.
Oscar, som hatar tjejer och bet alla han kom åt (mig också) men mot killar var han världens gosigaste och snällaste, både Chris och Stuars favorit.
Halvtidaren Junior, som var ung och tillbringade nätterna i bäbisburen, men som om dagarna fick springa lös ute i karantänområdet med sitt koppel fastspänt i bäbisburens galler. Han älskade att rulla ihop sig på ens axel och kissa på en, han var en jävel på att lekbitas och nafsa en i öronen och dra håren från ens huvud med tänderna.
Eric, lilla råttliknande Eric, som blev mobbad av de andra aporna men som helt enkelt vägrade ta skit, när Timo försökte ta hans vasstrå höll han hårt i det och skrek skrek tills Timo gav upp och det trots att Timo är ungefär dubbelt så stor som Eric.
Eller Glenn, som egentligen hette Pepito, men Pepito är en söt liten apa som älskar att gosa, och det var verkligen inte han. Så vi kallade honom Glenn, och han var alltid så arg, bara man kom i närheten av hans bur hoppade han upp på sin dörr och började skaka skaka så att det hördes över hela karantänen och med sina blottade tänder och runda ansikte såg han så fruktansvärt förbannad ut.
Tincho, den galna som rev och slet och gjorde allt i sin makt för att lyckas bita en genom sitt galler (jag har flera fina små rivmärken som han skänkt mig), som delade bur med Clara, den mest timida apan som saknade ett ben, och vi var tvungna att mata fem för hand, samtidigt, på olika sidor av buren, för om de hade gemensam matskål skulle Tincho inte låta Clara äta en enda smula.
Harold, Stuarts lilla älskling, som också hatade tjejer och som bitit hål i flera vattenslangar för mig.
Monkey och Sidun, som aldrig lät en sopa under deras bur, de bara tog tag i sopborsten och höll i den och bet i den genom golvgallret och ville inte släppa taget, hur mycket jag än försökte förhandla med dem.
Lucio som skurade i sin bur och slängde matskålar på mig och varannan dag fullkomligt vägrade låta en ta hans filt, han förde fullskaligt krig mot kroken som jag försökte kroka fast i filten, medan han varannan dag var så hjälpsam så och bara så fort man visade sig med kroken tryckte ut filten genom gallret.
Newton som till slut, sista dagen, lyckades få mig i ansiktet med sina små naglar, efter att ha försökt i två veckor.
Eller bögapan Dennis, Stuart var helt övertygad om hans homosexualitet, för han började tydligen runka så fort Stuart kom i närheten av hans bur. För mig var Dennis apan som älskade att leka med vattenstrålen, vilket gjorde det ganska omöjligt att rengöra hans bur, och flera gånger tog han sin vattenskål, som lossnat från sin ståltråd och låg lös mitt i buren, och placerade mitt under vattenstrålen så att skålen skulle fyllas på. Om man flyttade på strålen så flyttade han på skålen.
Eller spindelaporna, Delila som alltid hade en kram tillövers och Marucha som var lite skeptisk tille n början, men som efter att par dagar även hon var så tillgicven och kramig och utan protester lyssnade på mina små Vreeswijk-sångstunder.
Pojkarna i bur, Villa rymlingen som jämt ville hålla en i handen, och livsfarliga Chepeto, som inte ville gå och lägga sig och rev fyra fina sträck över min högra kind när jag skulle hänga upp pressenningen om hans bur. I flera adagar efteråt frågade folk bekymrat vem som fått mig i ansiktet.
Eller Theo, alfahannen, som hade ett specialsystem för att bli utsläppt varje morgon för att ingen skualle behöva röra honom. För han var tydligen livsfarlig han också, även om han för det mesta bara verkade lugn och sansad, knäppatyst och bara in control. Det märktes att det var han som bestämde.
Eller karantänens tjugotvå andra apor.
För att inte glömmaa våra stammisgäster. Spindeapan Nanita, ohyggligt överviktig, åt allt, både Theos mat och pocketböcker, och hon älskade ungar. Hon hade hittat ett hål i taket där hon kunde ta sig in, hur mycket vi än kom ihåg att stänga ytterdörrarna om oss, och brukade hänga utanför rummet bredvid mitt, för där bodde Monica om nätterna, den otroligt söta spindelapsungen som helt saknade koordinationsförmåga och pratade oavbrutet.
Eller Evil, capuchinapan som egentligen hette något annat långt krångligt på spanska, men det var det ingen som kunde komma ihåg, så han kallades för Evil. För han vad ond. Snodde mat från karantänaporna helt uan finess eller charm och brukade ta sig an rymlingar från bäbisburen. Hur mycket vi än skrämde bort honom med skrik, vatten och småsten, så kom hana tillbaka. Men en gång såg jag honom sitta på taket med Rusber (det var så långt som Rusbers koppel räckte) och de turades om att sätta på varandra, två killapor, och den som säger att homosexualitet är något onaturligt har inte tillbringat någon tid med apor.
Eller Baby. Vad kan jag skriva oma Baby? Det är en apa som har allt. Tro det eller ej, men mest kommer jag nog att sakna Baby.
Som Natalia, som redan första dagen började rengöra min snagg och sen slickade mig i hela ansiktet och en liten runda i örat också.
Eller Timo, som gör en säkerhetskoll i alla mina fickor till att börja med, men när han inte hittar något kryper han ner i min skjorta och myser in sig mot min svettiga mage och nafsar i mina bröstvårtor och min navel.
Eller Claudia som alltid är pepp för en snaggrengöring, tills hon tagit sig hela vägen runt till ansiktet och börjar slicka mig i näsborrarna. Claudia är också den som vägrar att gå in i sin bur om kvällarna och som alltid, hur noga vi än har stängt hennes bur, lyckas ta sig ur den under natten och står och hoppar utanför den (fastspänd som alla aporna är om nätterna i sina burar med sina koppel, för säkerhets skull).
Pea som alltid står och hoppar bredvid muren, så långt hon kan nå med sitt koppel, oavsett vad man försöker sysselsätta henne med.
Rusber, vars rengöringsmetoder är väldigt brutala, de liknar mer små bett än något annat. Och det finns tydliga tecken på att han skulle vara bög.
Chispita, som efter att ha löpt klart återgick till sitt vanliga, hoppiga jag - när jag gick förbi henne älskade hon att komma fram ur ingenstans och landa på ens huvud, bara för att sekunden senare vara uppe i sitt träd och sen PANG ner på ens huvud igen.
Oscar, som hatar tjejer och bet alla han kom åt (mig också) men mot killar var han världens gosigaste och snällaste, både Chris och Stuars favorit.
Halvtidaren Junior, som var ung och tillbringade nätterna i bäbisburen, men som om dagarna fick springa lös ute i karantänområdet med sitt koppel fastspänt i bäbisburens galler. Han älskade att rulla ihop sig på ens axel och kissa på en, han var en jävel på att lekbitas och nafsa en i öronen och dra håren från ens huvud med tänderna.
Eric, lilla råttliknande Eric, som blev mobbad av de andra aporna men som helt enkelt vägrade ta skit, när Timo försökte ta hans vasstrå höll han hårt i det och skrek skrek tills Timo gav upp och det trots att Timo är ungefär dubbelt så stor som Eric.
Eller Glenn, som egentligen hette Pepito, men Pepito är en söt liten apa som älskar att gosa, och det var verkligen inte han. Så vi kallade honom Glenn, och han var alltid så arg, bara man kom i närheten av hans bur hoppade han upp på sin dörr och började skaka skaka så att det hördes över hela karantänen och med sina blottade tänder och runda ansikte såg han så fruktansvärt förbannad ut.
Tincho, den galna som rev och slet och gjorde allt i sin makt för att lyckas bita en genom sitt galler (jag har flera fina små rivmärken som han skänkt mig), som delade bur med Clara, den mest timida apan som saknade ett ben, och vi var tvungna att mata fem för hand, samtidigt, på olika sidor av buren, för om de hade gemensam matskål skulle Tincho inte låta Clara äta en enda smula.
Harold, Stuarts lilla älskling, som också hatade tjejer och som bitit hål i flera vattenslangar för mig.
Monkey och Sidun, som aldrig lät en sopa under deras bur, de bara tog tag i sopborsten och höll i den och bet i den genom golvgallret och ville inte släppa taget, hur mycket jag än försökte förhandla med dem.
Lucio som skurade i sin bur och slängde matskålar på mig och varannan dag fullkomligt vägrade låta en ta hans filt, han förde fullskaligt krig mot kroken som jag försökte kroka fast i filten, medan han varannan dag var så hjälpsam så och bara så fort man visade sig med kroken tryckte ut filten genom gallret.
Newton som till slut, sista dagen, lyckades få mig i ansiktet med sina små naglar, efter att ha försökt i två veckor.
Eller bögapan Dennis, Stuart var helt övertygad om hans homosexualitet, för han började tydligen runka så fort Stuart kom i närheten av hans bur. För mig var Dennis apan som älskade att leka med vattenstrålen, vilket gjorde det ganska omöjligt att rengöra hans bur, och flera gånger tog han sin vattenskål, som lossnat från sin ståltråd och låg lös mitt i buren, och placerade mitt under vattenstrålen så att skålen skulle fyllas på. Om man flyttade på strålen så flyttade han på skålen.
Eller spindelaporna, Delila som alltid hade en kram tillövers och Marucha som var lite skeptisk tille n början, men som efter att par dagar även hon var så tillgicven och kramig och utan protester lyssnade på mina små Vreeswijk-sångstunder.
Pojkarna i bur, Villa rymlingen som jämt ville hålla en i handen, och livsfarliga Chepeto, som inte ville gå och lägga sig och rev fyra fina sträck över min högra kind när jag skulle hänga upp pressenningen om hans bur. I flera adagar efteråt frågade folk bekymrat vem som fått mig i ansiktet.
Eller Theo, alfahannen, som hade ett specialsystem för att bli utsläppt varje morgon för att ingen skualle behöva röra honom. För han var tydligen livsfarlig han också, även om han för det mesta bara verkade lugn och sansad, knäppatyst och bara in control. Det märktes att det var han som bestämde.
Eller karantänens tjugotvå andra apor.
För att inte glömmaa våra stammisgäster. Spindeapan Nanita, ohyggligt överviktig, åt allt, både Theos mat och pocketböcker, och hon älskade ungar. Hon hade hittat ett hål i taket där hon kunde ta sig in, hur mycket vi än kom ihåg att stänga ytterdörrarna om oss, och brukade hänga utanför rummet bredvid mitt, för där bodde Monica om nätterna, den otroligt söta spindelapsungen som helt saknade koordinationsförmåga och pratade oavbrutet.
Eller Evil, capuchinapan som egentligen hette något annat långt krångligt på spanska, men det var det ingen som kunde komma ihåg, så han kallades för Evil. För han vad ond. Snodde mat från karantänaporna helt uan finess eller charm och brukade ta sig an rymlingar från bäbisburen. Hur mycket vi än skrämde bort honom med skrik, vatten och småsten, så kom hana tillbaka. Men en gång såg jag honom sitta på taket med Rusber (det var så långt som Rusbers koppel räckte) och de turades om att sätta på varandra, två killapor, och den som säger att homosexualitet är något onaturligt har inte tillbringat någon tid med apor.
Eller Baby. Vad kan jag skriva oma Baby? Det är en apa som har allt. Tro det eller ej, men mest kommer jag nog att sakna Baby.
Kommentarer
Trackback