slutrapport från Parque Machía
När jag kom tillbaka hem till Karen hade jag inte sett mig själv i spegeln på drygt två veckor, bortsett från några avståndsglimtar på restauranger. Plötsligt hade jag hår igen och det gjorde mig glad, jag ska låta det växa ut till en page tror jag. Mitt ansikte hade fått ännu mer färg.
Men aldrig att jag ångar att jag snaggade av mig håret innan jag åkte tillbaka ner i djungeln. Det är så skönt i värmen, och om mornarna behövde jag bara gå upp ur sängen och så var jag klar. Inga irriterande morgonfrillor som inte ville lägga sig och att det inte fanns en enda spegel i hela huset gjorde det ju bara bekvämare. Vi är alldeles för fixerade vid vårt eget utseende.
Jag har små märken över hela kroppen, både från sandflugsbett, apbett apnaglar. Mina händer var så torra av att ständigt vara lite fuktiga (filtar som skulle tvättas, burar som skulle spolas rena, apor som skulle jagas bort från karantänen). Mina fötter blev överlyckliga av att få gå i mina ECCO-vandringsskor igen. Och gud vad härligt det var med RENA KLÄDER.
Men det var mycket roligt också. Min kropp mådde så bra av rutinerna, uppstigning i gryningen samma tid varje dag, att jobba, få göra något fysiskt, äta nyttigt (all maten som serverades i parken var vegetarisk) och sen gå och lägga sig tidigt. Det var länge sen jag sovit så bra, trots halmmadrassen.
Jag kommer på mig själv med att berätta små poänglösa anekdoter om aporna som mina åhörare vara ler lite väluppfostrat åt - för de var inte där, de vet inte hur det kändes när Junior tog mina händer och förde ihop dem i applåder, de vet inte hur det kändes att ha en liten darrande apkropp mot min bara hud under skjortan, hur Claudia och Jade och Eric och Natalia klamrade sig fast runt min hals, som för att söka skydd, när de skulle tas in i sina burar på kvällarna. De kan helt enkelt inte förstå.
Men jag vet, och jag kommer aldrig att glömma. Nu är det en av de där glänsande pärlorna som jag kan plocka upp och titta på när jag vill, som träds på pärla på pärla på tråden som är mitt liv.
Men aldrig att jag ångar att jag snaggade av mig håret innan jag åkte tillbaka ner i djungeln. Det är så skönt i värmen, och om mornarna behövde jag bara gå upp ur sängen och så var jag klar. Inga irriterande morgonfrillor som inte ville lägga sig och att det inte fanns en enda spegel i hela huset gjorde det ju bara bekvämare. Vi är alldeles för fixerade vid vårt eget utseende.
Jag har små märken över hela kroppen, både från sandflugsbett, apbett apnaglar. Mina händer var så torra av att ständigt vara lite fuktiga (filtar som skulle tvättas, burar som skulle spolas rena, apor som skulle jagas bort från karantänen). Mina fötter blev överlyckliga av att få gå i mina ECCO-vandringsskor igen. Och gud vad härligt det var med RENA KLÄDER.
Men det var mycket roligt också. Min kropp mådde så bra av rutinerna, uppstigning i gryningen samma tid varje dag, att jobba, få göra något fysiskt, äta nyttigt (all maten som serverades i parken var vegetarisk) och sen gå och lägga sig tidigt. Det var länge sen jag sovit så bra, trots halmmadrassen.
Jag kommer på mig själv med att berätta små poänglösa anekdoter om aporna som mina åhörare vara ler lite väluppfostrat åt - för de var inte där, de vet inte hur det kändes när Junior tog mina händer och förde ihop dem i applåder, de vet inte hur det kändes att ha en liten darrande apkropp mot min bara hud under skjortan, hur Claudia och Jade och Eric och Natalia klamrade sig fast runt min hals, som för att söka skydd, när de skulle tas in i sina burar på kvällarna. De kan helt enkelt inte förstå.
Men jag vet, och jag kommer aldrig att glömma. Nu är det en av de där glänsande pärlorna som jag kan plocka upp och titta på när jag vill, som träds på pärla på pärla på tråden som är mitt liv.
Kommentarer
Trackback