Frida, det är svårt!
Ibland tänker jag att jag inte förstått vad jag gett mig in i. Jag tänker att jag måste vara lite extra korkad.
Ibland gör jag listor, mål-i-livet typ, och en av punkterna på den listan är alltid:
- att tala fem språk
Tre språk kan jag ju redan flytande, och spanskan och franskan kan jag halvvägs åtminstone i teorin. Men nu när jag är här i Bolivia och det är meningen att jag ska lära mig prata spanska också, eftersom det är det enda språket som de allra flesta förstår här, så tappar jag hoppet alldeles för ofta. Ibland förstår jag allt som någon försöker säga till mig och kan till och med svara någorlunda förståeligt. Jag får för mig att jag faktiskt har lärt mig något. Men så blir jag frågad någonting och jag kraschar ner i verkligheten igen. Vadå entiendo casi todo - idiot! Jag inbillar mig.
Frustrationen håller på att äta upp mig.
Då känner jag för att göra som Frida i Släpp fångarna loss. Där, när den föredetta fången Harald Hansson har lyckats råka putta i Fridas vän i sjön och hon tror att han håller på att drunkna men så var det bara på lek och något brister för Frida. Hon orkar inte med den här brottslingsrehabiliteringen längre. De bara förstör ju allt helatiden. Så hon sätter sig på sin lilla bruna ponny, galopperar till fängelset och börjar skriva om texten som hon målade upp med stora vita bokstäver på fängelsemuren i början av filmen. "Släpp fångarna loss det är vår" blir "... det är svårt".
Och sen går det över. Frida återvänder till huset där Harald Hansson och hennes vän väntar, och i slutet har de lyckats med att omskola Harald Hansson till en mästerlig bagare, och han får flickan och hela silverservisen - slutet gott, allting gott.
När frustrationen håller på att äta upp mig skulle jag vilja sätta mig på en tjock brun ponny (Ofelia helst) och galoppera till en mur som jag kan fylla med texten - att lära sig ett nytt språk är svårt. Jag tror att det skulle hjälpa.
Men att skriva på San Pedro-fängelsets mur skulle nog inte ses med lika blida (eller i alla fall målarfärgsskymda) ögon som hos Fängelsedirektörn i Släpp fångarna loss. Och någon ponny har jag fortfarande inte.
Ibland gör jag listor, mål-i-livet typ, och en av punkterna på den listan är alltid:
- att tala fem språk
Tre språk kan jag ju redan flytande, och spanskan och franskan kan jag halvvägs åtminstone i teorin. Men nu när jag är här i Bolivia och det är meningen att jag ska lära mig prata spanska också, eftersom det är det enda språket som de allra flesta förstår här, så tappar jag hoppet alldeles för ofta. Ibland förstår jag allt som någon försöker säga till mig och kan till och med svara någorlunda förståeligt. Jag får för mig att jag faktiskt har lärt mig något. Men så blir jag frågad någonting och jag kraschar ner i verkligheten igen. Vadå entiendo casi todo - idiot! Jag inbillar mig.
Frustrationen håller på att äta upp mig.
Då känner jag för att göra som Frida i Släpp fångarna loss. Där, när den föredetta fången Harald Hansson har lyckats råka putta i Fridas vän i sjön och hon tror att han håller på att drunkna men så var det bara på lek och något brister för Frida. Hon orkar inte med den här brottslingsrehabiliteringen längre. De bara förstör ju allt helatiden. Så hon sätter sig på sin lilla bruna ponny, galopperar till fängelset och börjar skriva om texten som hon målade upp med stora vita bokstäver på fängelsemuren i början av filmen. "Släpp fångarna loss det är vår" blir "... det är svårt".
Och sen går det över. Frida återvänder till huset där Harald Hansson och hennes vän väntar, och i slutet har de lyckats med att omskola Harald Hansson till en mästerlig bagare, och han får flickan och hela silverservisen - slutet gott, allting gott.
När frustrationen håller på att äta upp mig skulle jag vilja sätta mig på en tjock brun ponny (Ofelia helst) och galoppera till en mur som jag kan fylla med texten - att lära sig ett nytt språk är svårt. Jag tror att det skulle hjälpa.
Men att skriva på San Pedro-fängelsets mur skulle nog inte ses med lika blida (eller i alla fall målarfärgsskymda) ögon som hos Fängelsedirektörn i Släpp fångarna loss. Och någon ponny har jag fortfarande inte.
Kommentarer
Trackback