tårtkalas och andra bullar

Idag fyller Natalias lilla kusin Santiago ett år. Det firas med stort tårtkalas, med släkt och gråtande barn. Barnkalas är egentligen ganska hemska. Hälften av ungarna vill ju inte ens vara där. Men Santiago är kanske världens sötaste bäbis, och Natalia och jag hade gjort en gudomligt god (men näst intill ogenomförbar) marrängtårta med jordgubbar och kiwi. Så det gick an.
Första maj firade jag genom att gå på bio med Natalia och hennes syssling. X-Men Origins: Wolverine. Natalia har inte riktigt lyckats frälsa mig än att bli en seriefantast, men snyggt gjora specialeffekter på bio är ju aldrig fel. Speciellt inte om de är med en halvnaken Hugh Jackman.

Annars så trodde jag aldrig att jag skulle skriva det här, men jag saknar faktiskt Friskis&Svettis. Från början såg jag det bara som ett skämt, jag gjorde det för att göra mamma glad, gick på dessa gympapass tillsammans med lönnfeta fyrtioåringar och skrattade i smyg åt alla tanter som inte kunde hålla takten. Men den där känslan efteråt, den där renheten i musklerna, den skulle sitta riktigt bra just nu. Min kropp saknar endorfinerna.
Jag får hemska ryck av hemlängtan ibland också. Så att jag bara vill lägga mig ner på marken och gny. Det är ytterst frustrerande, det finns liksom inget riktigt botemedel.
Så därför är det väl bra att jag imorgon ska påbörja resan till djurreservatet där jag ska leka med apor och rensa skog. Rutiner och fysiskt arbete är precis vad jag behöver. Sen kommer det kännas bra att åka hem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback