boken som krossade mitt hjärta

Så, nu har jag läst ut fjärde och sista boken i Stephenie Meyers vampyrserie. Breaking dawn. Jag har slukat den. Tre av böckerna lästa som pdf-filer, jag som älskar lukten av böcker, känslan av papret mellan fingrarna. Så desperat har jag varit.
Och visst kan man lita på att Stephenie Meyer låter allt sluta lyckligt, utan några nämnvärda förluster, happily ever after och allt det där. Det är så sött att jag mår illa, men när jag är på det humöret kan jag sätta i mig en hel sats cookiesmet utan att spy. Illamåendet sitter mer i huvudet än i kroppen. Ibland behöver jag det där söta, tror mig behöva, och jag läser romantiska ungdomsböcker (helst på engelska) som en bulimiker och tappar greppet om verkligheten. Och Twilight-serien är det främsta exemplaret av sitt slag.
Jag skulle kunna säga att jag läste den som allmänbildning, för att veta vad det är folk pratar om, lite som med Spelet av Neil Strauss.
Men det är inte sant. Jag läste den bara i självtillfredsställande syfte, jag skäms, det är som tröstätning och onani sammanslaget och jag kommer att få stå mitt kast. Jag vet.

Jag tror att anledningen till att jag får dessa sug efter de lyckliga sluten är att jag själv, i verkligheten, inte tror på dem. Jag hade väl en bra grogrund, som skilsmässobarn och allt det där, men det hade nog kunnat bli en helt vanlig romantiktörstande tonårsflicka av mig också. Tills jag läste triologin om Aeriel av Meredith Ann Pierce.
Det är en alldeles fantastisk fantasytriologi om en ung flicka som förälskar sig i en mörkängel (en flygande vampyr som gifter sig med en vacker oskuld som han sen dricker blodet på, en för varje år i fjorton år). Första boken heter Fjortonde bruden, och åtföljs sen av Vidundrens väg och Ravennas dotter. Den röda tråden genom alla tre böckerna är Aeriels kärlek till denna mörkängel och hennes kamp för att befria honom från krafterna som hindrar honom från att älska henne tillbaka.
Jag läste den när jag var i Italien och hälsade på hos Paulina. Jag minns att Paulina var sur på mig för att jag bara läste hela tiden, men jag kunde inte behärska mig. Jag behövde kicken, jag var tvungen att veta hur det skulle gå. Aeriels odödliga kärlek, som fick henne att gå igenom de mest ohyggliga umbäranden för sin mörkängels skull blev som vatten för mig. Jag törstade. Jag var tretton.
Och sen, äntligen, i slutet av tredje boken, när de onda makterna som hållit mörkängelns hjärta tillfångataget är tillintetgjorda, när han äntligen är fri att älska vem han vill, när han äntligen inser hur villkorslöst han även älskar Aeriel, ja, då får de bara en natt tillsammans, sen kommer en jävla gud och säger att nu, hörrö, Aeriel, nu ska du komma och bli gud och styra upp den här världen och ser till att allting blir som det ska igen. Du måste lämna din mörkängel och aldrig träffa honom igen, tough shit, men världen behöver dig.
Och hon gör det. Hon lämnar allting. Hon säger adjö till sin mörkängel och alla sina vänner som hon samlat på sig under de tre böckerna, hon tar sitt ansvar. Hon offrar allt hon någonsin strävat efter, för hon vet att hon är den enda som kan rädda världen, hon vet att det är rätt och att det personliga offret är mycket mindre än det offer det skulle innebära om hon inte valde bort kärleken.

Och hon krossade mitt hjärta.

Inte så att det var en ögonblicklig uppenbarelse från min sida. Jag gick runt och var bitter på Aeriel, på författaren, låg vaken många nätter och skrev om slutet tusen gånger. Det var till stora delar den serien som fick mig att börja skriva själv, sådär på allvar, just för att jag inte stod ut med offret. Jag ville att det skulle sluta lyckligt och för att det skulle bli som jag ville var jag väl helt enkelt tvungen att skriva det själv.
Men jag blev äldre. Jag läste fler böcker. Jag slutade streta emot. Den mognade i mig, insikten, övertygelsen om att den där kärleken som räddar och övervinner alla hinder, att den inte finns. Åtminstone inte i den värld jag lever i. Att ge upp sig själv sådär totalt till någon annan, att göra det jämlikt, det går inte. Det finns andra saker som är viktigare. Jag måste lära mig att rädda mig själv, att bära mig själv, att mäta mitt värde i andra mått än hur älskad jag är.
Att dessa böcker om den stora kärleken, villkorslös och odödlig, egentligen bara förleder flickor och oskadliggör dem. Pacifiserar. Desillusionerar.

Men det är tungt. Insikten. Vetskapen om att om jag misslyckas, så är det mitt fel. Ingen kommer att komma och rädda mig. Om jag faller, får jag skrapa ihop mig själv och kravla mig vidare.
Så därför läser jag böckerna med de lyckliga sluten. De okomplicerade, självklara. För att för ett ögonblick ignorera tyngden på mina axlar.
Men glömma - aldrig. Jag tar ansvar för mig själv. Jag formar mitt eget öde.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback