18-årskalas
Jag har precis kommit hem från Agnes 18-årsfest. Agnes är min äldsta vän, måste man väl kunna säga, nästan min första. Vi flyttade in i lägenheten brevid deras när jag var tre och hon två och sen dess har vi umgåtts mer eller mindre regelbundet. När vi var fem var det hoppa i min säng och sjunga med till Carola. Nu träffas vi mycket mer sällan, men när vi väl träffas kan vi alltid på ett förunderligt avslappnat sätt diskutera precis vadsomhelst, förtroligt och hjärtligt. Jag förstår det verkligen inte. Det är som att vi, trots alla yttre förändringar, fortfarande är de där små tre-fyraåringarna som bara älskar att ha kul tillsammans. Som att vi innerst inne inte förändrats ett dugg. Det är vackert att ha en vän som Agnes. För, om det hållt i sexton år lär det nog hålla ett bra tag till.
Det var en såndär blandfest, med gäster spridda över alla tänkbara generationer. Och det är ett såntdär gäng, min mamma och Agnes mamma och ett antal andra tanter och gubbar som har fester och bjuder varandra, jag har vuxit upp med dessa människor och lekt med alla barnen. Nu stod jag där och pratade med en av mammas vänner och fram kom hennes son. Jag lekte med honom som liten. Han är lite äldre än mig. Men nu, hoppsan, var han snyggaste typ skejtaren (subkulturer har aldrig varit min starka sida). Och jag fick verkligen säga till mig själv på skarpen att det är förbjudet territorium. Inte okej. Jag höll mig långt borta hela kvällen.
Och jag var lite bitter. Jag mindes min egen artonårsfest och kände mig så olycklig, som att jag förlorat något. Jag hade säket kul, åtminstone lite, men jag minns det inte. Jag minns bara paniken. Jag bestämde mig för att jag ska ha tjugoårsfest. Ta revansch. Och köra såhär blandat, tillåta mina föräldrars närvaro så att jag slipper bli besviken på mina vänner som inte kunde avlasta mig det allra minsta. Jag ska lägga över ansvaret på mamma och pappa. Vara den som njuter mest av min fest. (Är inte njuter ett ganska äckligt ord? I munnen liksom. Nnnjjuuu... Usch. Jag tycker om ordet paradigm. Det ligger bra i munnen.)
Jag blir alltid glad av de där festerna, skarpnäcksgängets fester. Levande klezmermusik och ringdans, och alla dessa kloka vuxna som kan säga åt mig att du behöver inte stressa ihjäl dig Katja, det är inte det som betyder något i längden. Jag känner mig så stor och bekväm med mig själv i det här sällskapet. Återigen det där med tidsperspektivet, de har känt mig sen innan jag knappt visste att jag hade ett jag, för dem är jag lika självklar som sol och regn. Ibland är det tillhörigheten som räddar en.
Det var en såndär blandfest, med gäster spridda över alla tänkbara generationer. Och det är ett såntdär gäng, min mamma och Agnes mamma och ett antal andra tanter och gubbar som har fester och bjuder varandra, jag har vuxit upp med dessa människor och lekt med alla barnen. Nu stod jag där och pratade med en av mammas vänner och fram kom hennes son. Jag lekte med honom som liten. Han är lite äldre än mig. Men nu, hoppsan, var han snyggaste typ skejtaren (subkulturer har aldrig varit min starka sida). Och jag fick verkligen säga till mig själv på skarpen att det är förbjudet territorium. Inte okej. Jag höll mig långt borta hela kvällen.
Och jag var lite bitter. Jag mindes min egen artonårsfest och kände mig så olycklig, som att jag förlorat något. Jag hade säket kul, åtminstone lite, men jag minns det inte. Jag minns bara paniken. Jag bestämde mig för att jag ska ha tjugoårsfest. Ta revansch. Och köra såhär blandat, tillåta mina föräldrars närvaro så att jag slipper bli besviken på mina vänner som inte kunde avlasta mig det allra minsta. Jag ska lägga över ansvaret på mamma och pappa. Vara den som njuter mest av min fest. (Är inte njuter ett ganska äckligt ord? I munnen liksom. Nnnjjuuu... Usch. Jag tycker om ordet paradigm. Det ligger bra i munnen.)
Jag blir alltid glad av de där festerna, skarpnäcksgängets fester. Levande klezmermusik och ringdans, och alla dessa kloka vuxna som kan säga åt mig att du behöver inte stressa ihjäl dig Katja, det är inte det som betyder något i längden. Jag känner mig så stor och bekväm med mig själv i det här sällskapet. Återigen det där med tidsperspektivet, de har känt mig sen innan jag knappt visste att jag hade ett jag, för dem är jag lika självklar som sol och regn. Ibland är det tillhörigheten som räddar en.
Kommentarer
Trackback