chokladkakan
Ända sen i åttan har jag motiverat mig själv till att plugga, när motivationen inte funnits där, genom att äta choklad och glass. Jag åt aldrig något med raffinerat socker i, förutom när skolan fick mig att må piss. Det senaste året har det här beteendet eskalerat. Så i fredags, på mösspåtagningen, tänkte jag att idag är sista dagen jag ska äta socker på länge. Men jag har blivit beroende. Jag lyckades hålla mig igår genom att äta chips. Idag tiggde jag mamma om pengar, gick till affären och handlade, och lagade en wok med haricot verts och champinjoner. Ibland överraskar jag mig själv med min egen matlaging. Sen landade jag i verkligheten av ett sms från Anna, som ville bestämma träff för arbete med Vällingbyprojektet och jag har lurat mig själv. Det är inte alls slut. Det är alldeles för mycket kvar. Jag åkte in till stan, gick in på en Konsum och köpte en chokladkaka, satte i mig den i en rasande fart. Den var åtminstone både krav- och rättvisemärkt, så jag behöver inte få dubbelt dåligt samvete. Och god var den.
Det är lustigt hur mycket man kan känna igen sig i pojkbandstexter ändå. Men det kanske är det som är meningen med dem. Affärsidén. Så vaga att de skulle kunna handla om varsomhelst. Jag hittade ett par Backstreet Boys- och Westlife-låtar på MP3-spelaren. Det överproducerade söta passade på något sätt så bra ihop med chokladsmaken i munnen.
Sen fikade jag med ett par vänner. Det var nästan hela torsdagsfikagängen, vi satt bara tvärs över gatan från där vi brukade sitta, året då jag gick i nian. Och vi pratade om nästan samma saker. Eller, ja, de pratade. Jag pratar så sällan i grupp. Jag pratar rätt sällan nuförtiden överhuvudtaget, känns det som. Det fanns en sort trygghet i att det var så likt. När jag gick ner i tunnelbanan efter två timmar på fiket hade världen fått tillbaka lite av sina fasta former.
Det är lustigt hur mycket man kan känna igen sig i pojkbandstexter ändå. Men det kanske är det som är meningen med dem. Affärsidén. Så vaga att de skulle kunna handla om varsomhelst. Jag hittade ett par Backstreet Boys- och Westlife-låtar på MP3-spelaren. Det överproducerade söta passade på något sätt så bra ihop med chokladsmaken i munnen.
Sen fikade jag med ett par vänner. Det var nästan hela torsdagsfikagängen, vi satt bara tvärs över gatan från där vi brukade sitta, året då jag gick i nian. Och vi pratade om nästan samma saker. Eller, ja, de pratade. Jag pratar så sällan i grupp. Jag pratar rätt sällan nuförtiden överhuvudtaget, känns det som. Det fanns en sort trygghet i att det var så likt. När jag gick ner i tunnelbanan efter två timmar på fiket hade världen fått tillbaka lite av sina fasta former.
Kommentarer
Trackback