vi som aldrig kallades hora
Jag läser Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora nu. Ni vet, boken som alla pratar om. Krönikören, stjärnskottet som alla älskar. Linda Skugge älskar honom. Fredrik Virtanen älskar honom. Till och med DN:s allra coolaste kåserist Hanna H älskar honom, har kåserat om hur det var att träffa honom. Det är väl något jag inte förstår. Jag tycker att det sparsmakade språket bara blir likgiltigt och det är lite som med Farväl Falkenberg - jag känner inte igen mig det minsta.
Men den innehåller ett par intressanta stycken, saker som får mig att tänka. Jag är nog ganska inskränkt och beskyddad. Har aldrig levt det hårda tonårslivet. Det var aldrig någon snäll kille som fick hålla mitt hår när jag kräktes, för jag kräktes aldrig.
Han som trodde att kärlek blott var ett resultat av två personer som tyckte om varandra. Han som trodde att tjejer vill ha killar som bryr sig.
Han tvingades inse att tjejer vill ha killar som berättar för tio grabbar på en förfest om hur han brukar sätta på henne bakifrån, hur han sprutar henne över ryggen. Färdigpaketerade. Mördarkön och hustrumisshandlargener. Med körkort och bil.
Så mycket som femtonåringen ännu inte visste, så mycket kvar att inse:
Vi som höll deras hår när de kräktes.
Vi som aldrig sa hora.
Vi är också de som aldrig blir deras.
/.../
- Vet du vad felet med dig är, Hannes? Du tänker inte. Du bara känner. Det som skiljer oss från djuren är att vi kan välja mellan att känna och tänka. Det är självmord att gå fram till tjejer som du gör på ett dansgolv eller vid en bardisk. Ditt sätt att prata med dem, dina blickar. Hela du utstrålar att du redan har förlorat. Fan, Hannes. Du måste vara hård. De vädrar svaghet på tusen meters håll. Fattar du?
- Jag är inte hård.
- Spela hård.
- Och om jag inte vill spela?
- Då har du gjort ditt val.
De där blickarna känner jag till. Och nu hatar jag mig själv för att jag gör det.
Men jag tror det handlar om desillusion. Att måla upp en ängel bakom den tuffa masken, man vill inte ha en människa utan man vill ha en sagofigur. Man håller krampaktigt fast för drömmen är viktigare än verkligheten. Det är inte bara tjejerna som förälskar sig alldeles fel, lika mycket gör killarna det. Kanske hör det tonåren till. Kanske är bitterheten ett sätt att bli vuxen.
Men den innehåller ett par intressanta stycken, saker som får mig att tänka. Jag är nog ganska inskränkt och beskyddad. Har aldrig levt det hårda tonårslivet. Det var aldrig någon snäll kille som fick hålla mitt hår när jag kräktes, för jag kräktes aldrig.
Han som trodde att kärlek blott var ett resultat av två personer som tyckte om varandra. Han som trodde att tjejer vill ha killar som bryr sig.
Han tvingades inse att tjejer vill ha killar som berättar för tio grabbar på en förfest om hur han brukar sätta på henne bakifrån, hur han sprutar henne över ryggen. Färdigpaketerade. Mördarkön och hustrumisshandlargener. Med körkort och bil.
Så mycket som femtonåringen ännu inte visste, så mycket kvar att inse:
Vi som höll deras hår när de kräktes.
Vi som aldrig sa hora.
Vi är också de som aldrig blir deras.
/.../
- Vet du vad felet med dig är, Hannes? Du tänker inte. Du bara känner. Det som skiljer oss från djuren är att vi kan välja mellan att känna och tänka. Det är självmord att gå fram till tjejer som du gör på ett dansgolv eller vid en bardisk. Ditt sätt att prata med dem, dina blickar. Hela du utstrålar att du redan har förlorat. Fan, Hannes. Du måste vara hård. De vädrar svaghet på tusen meters håll. Fattar du?
- Jag är inte hård.
- Spela hård.
- Och om jag inte vill spela?
- Då har du gjort ditt val.
De där blickarna känner jag till. Och nu hatar jag mig själv för att jag gör det.
Men jag tror det handlar om desillusion. Att måla upp en ängel bakom den tuffa masken, man vill inte ha en människa utan man vill ha en sagofigur. Man håller krampaktigt fast för drömmen är viktigare än verkligheten. Det är inte bara tjejerna som förälskar sig alldeles fel, lika mycket gör killarna det. Kanske hör det tonåren till. Kanske är bitterheten ett sätt att bli vuxen.
Kommentarer
Postat av: Daniel
Måste bara säga att Ronnie Sandahl är en helt, helt värdelös skribent och författare. Jag ogillar honom så gränslöst att jag bara måste påpeka det så fort någon nämner hans namn. Tack och hej!
Trackback