lite mer hästsnack
Igår var ingen vidare dag. Den slutade med att pappa kom in på mitt rum på kvällen, satte sig mittemot mig på sängen och sa: Katja, jag är orolig för dig. Ja. Så diskret är jag. Så när jag vaknade imorse var jag inte så hemskt pepp på att åka till stallet. Det har inte varit så kul att rida på sistone, jag har ingen häst som ger mig fjärilar (Panther har ett avsparkat ben, Hugo kommer antagligen inte kunna hoppas igen och Gorka blev tillbakaskickad för att hon blev halt hela tiden, jag tycks vara olycksförföljd) och allt känns i allmänhet lite meningslöst nu. Men när jag kom ut i ridhuset sa Kicki, ridläraren, att Idag ska ingen få välja häst, idag bestämmer jag och så gav hon mig Rahel.
Rahel är en liten vit, jättesöt, tickande bomb, kom till stallet för ett par veckor sen och kan inte så mycket alls. Blir lätt förvirrad och löser då sina problem genom att först trippa åt sidan och sen som skjuten ur en kanon trava iväg och slänga med huvudet. På sina korta ponnyben. Man sitter som en liten studsboll. Som att gå tillbaka flera år i tiden och rida ponny igen. I Rahel fann jag min mening. (Vad ska jag med killar till, när jag kan förälska mig i hästar?) Vi hoppade och hon hade väl knappt sett en bom förut, men efter mycket velande och rusande och övertalande, fick jag i slutet av lektionen henne över ett hinder på åttio centimeter kanske, hon flög högt över och den hästen kan hoppa, det är det inget tvivel om. Och det är på hästar som henne som jag är i mitt rätta element. Jag är ingen tävlingsmänniska egentligen, jag rider bäst när hästen kan som minst. Jag är bra på att övertala och jag är trygg. Jag är alldeles kär och har blivit hästtjej igen. Det känns bra.
Efter lektionen kom Sara fram till mig med ett självgott leende och frågade Har du hittat en ny favorit nu? och ja, så fortsatte hon med att Jag råkade berätta för Kicki att du inte tycker att det är så kul att rida längre. Och Kicki känner mig, hon vet vad jag gillar, mitt behov av projekt. Mitt nya projekt att lära Rahel hoppa. Sara och Kicki hade konspirerat och jag hade fallit rakt in i fällan. Och jag måste säga att det har sina fördelar att vara omtyckt av ridlärare och stallägare, och kompis med Sara som kan fixa vadsomhelst.
Rahel är en liten vit, jättesöt, tickande bomb, kom till stallet för ett par veckor sen och kan inte så mycket alls. Blir lätt förvirrad och löser då sina problem genom att först trippa åt sidan och sen som skjuten ur en kanon trava iväg och slänga med huvudet. På sina korta ponnyben. Man sitter som en liten studsboll. Som att gå tillbaka flera år i tiden och rida ponny igen. I Rahel fann jag min mening. (Vad ska jag med killar till, när jag kan förälska mig i hästar?) Vi hoppade och hon hade väl knappt sett en bom förut, men efter mycket velande och rusande och övertalande, fick jag i slutet av lektionen henne över ett hinder på åttio centimeter kanske, hon flög högt över och den hästen kan hoppa, det är det inget tvivel om. Och det är på hästar som henne som jag är i mitt rätta element. Jag är ingen tävlingsmänniska egentligen, jag rider bäst när hästen kan som minst. Jag är bra på att övertala och jag är trygg. Jag är alldeles kär och har blivit hästtjej igen. Det känns bra.
Efter lektionen kom Sara fram till mig med ett självgott leende och frågade Har du hittat en ny favorit nu? och ja, så fortsatte hon med att Jag råkade berätta för Kicki att du inte tycker att det är så kul att rida längre. Och Kicki känner mig, hon vet vad jag gillar, mitt behov av projekt. Mitt nya projekt att lära Rahel hoppa. Sara och Kicki hade konspirerat och jag hade fallit rakt in i fällan. Och jag måste säga att det har sina fördelar att vara omtyckt av ridlärare och stallägare, och kompis med Sara som kan fixa vadsomhelst.
Kommentarer
Trackback