måndagströtthet
Jag har ont i magen och påskmusten smakar mycket mindre än vad den gjorde när man var liten. Jag var och pratade med en man idag, jag hade plockat fram cykeln, förgäves försökt pumpa däcken för att till slut ändå hamna vid cykelverkstan och tjuvlåna deras ufopump som skulle kunna spränga däcken om man inte var uppmärksam. Ja, och så cyklade jag ut till Orhems gård och pratade med en man som hade en ardenner (en häst, alltså, stor häst, skogshäst) och jag sa att jag kan rida allt och fy fan vad jag ska vara inställsam hela tiden. Nu är jag inte ens säker på om jag vill rida någon häst över huvud taget, jag pallar inte säga upp mig från Stockholms ridhus och EN ARDENNER? Jag ska provrida på onsdag, men jag överväger seriöst att ringa och säga att jag kommit in på en utbildning eller kurs kanske och att jag måste spara pengar, eller att jag fått ett jobb, det kanske också skulle funka.
Hursomhelst så går jag runt och ojar mig igen, precis som Sandra säger, jag ojar mig och jag hatar verkligen teknikkillar, såna där som vet allt om hur saker fungerar. Som killen på fotostället jag lämnade in skivan med mina arbetsprover på för kopiering. Jag sa att jag inte visste om bilderna skulle hålla till 30x20-förstoring och han frågade om pixlar och megabyte och jag visste ingenting (även om jag egentligen hade någorlunda koll, men hela situationen gjorde mig så osäker) och hans totaluttråkade blick fick mig att känna mig som en idiot. Och det är jag väl. Jag bryr mig aldrig om att lära mig någon teori, jag kan ingenting om digitalfoto, jag bara fotar ändå, jag kan inget om datorer, men jag sitter vid datorn i snitt ett par timmar om dagen, jag kan ingenting om hästar, förutom det jag lärt mig av tio års praktiska erfarenheter. Jag var aldrig en hästtjej som läste faktaböcker om hästar. Och nu går jag runt och tänker att de där bilderna kommer bli helt katastrof och jag kommer inte ha tid att kopiera om dem och så kommer jag inte komma in på utbildningen (som jag de senaste dagarna nästan kommit fram till att jag inte vill komma in på ändå).
Jag tror det handlar om en rädsla för att binda mig, fastna, bli låst. Och det är irrationellt och något helt nytt för mig. Förut har jag alltid med glädje givit mig in i saker, helhjärtat. Jag kanske håller på att tappa mig själv.
Hursomhelst så går jag runt och ojar mig igen, precis som Sandra säger, jag ojar mig och jag hatar verkligen teknikkillar, såna där som vet allt om hur saker fungerar. Som killen på fotostället jag lämnade in skivan med mina arbetsprover på för kopiering. Jag sa att jag inte visste om bilderna skulle hålla till 30x20-förstoring och han frågade om pixlar och megabyte och jag visste ingenting (även om jag egentligen hade någorlunda koll, men hela situationen gjorde mig så osäker) och hans totaluttråkade blick fick mig att känna mig som en idiot. Och det är jag väl. Jag bryr mig aldrig om att lära mig någon teori, jag kan ingenting om digitalfoto, jag bara fotar ändå, jag kan inget om datorer, men jag sitter vid datorn i snitt ett par timmar om dagen, jag kan ingenting om hästar, förutom det jag lärt mig av tio års praktiska erfarenheter. Jag var aldrig en hästtjej som läste faktaböcker om hästar. Och nu går jag runt och tänker att de där bilderna kommer bli helt katastrof och jag kommer inte ha tid att kopiera om dem och så kommer jag inte komma in på utbildningen (som jag de senaste dagarna nästan kommit fram till att jag inte vill komma in på ändå).
Jag tror det handlar om en rädsla för att binda mig, fastna, bli låst. Och det är irrationellt och något helt nytt för mig. Förut har jag alltid med glädje givit mig in i saker, helhjärtat. Jag kanske håller på att tappa mig själv.
Kommentarer
Trackback