en insikt
Jag har pluggat hårt hela mitt liv. Ända sen i lågstadiet, då jag bara inte kunde lära mig läsa och stava, via mellanstadiet då jag fick underkänt på mitt första engelskaprov, till idag då jag grämer mig över ett kommande VG i projektarbete, att det kommer att skära sig så mot resten av betyget. I högstadiet hade jag så höga krav på mig själv att jag kunde börja gråta över kemiboken för att jag inte fattade tillräckligt snabbt så att jag kunde gå vidare till franskaglosorna. Under perioder i gymnasiet har jag känt mig så trasig, så slutkörd att jag inte vetat vad jag ska göra av mig själv. Men jag har alltid lyckats rycka upp mig med tanken att någon gång ... en dag ...
Men nu har jag verkligen insett det som de få lite intelligentare lärare jag haft har sagt ända sen i början av högstadiet - att pluggandet får inte vara ett självändamål. Att ingen kommer att tacka mig när jag är utbränd. Att ingen kommer att tacka mig om jag lyckas med ett 20,0 i snitt heller. Att det varken gör från eller till i mitt värde som människa. Och att den enda som i slutändan kommer se till att jag mår bra är jag själv. Nu, till sist, nitton år gammal och med knappt två månader kvar innan studenten, inser jag det.
Så jag njuter. Jag har en religionsuppsats, en samhällsuppsats, en engelskagloslista, en engelskabokrecension, en svenskaanalys, en litterärgestaltningnovell + metatext, ett geografisamhällsarbete och projektarbetesutvärderingar att ta ställning till. Men det skiter jag i. Jag går runt på stan i klänning, högklackat och stora pilotbrillor istället. Jag gör långa låtlistor. Jag äter chokladpudding och ser på Grey's Anatomy. Jag läser och skriver helt meningslösa texter och tar mig tiden att formulera mina funderingar på bloggen igen. Jag drack en latte med pappa vid tre idag, och jag har hört att koffeinkicken slår till som starkast en sådär sex timmar efteråt. Ja, så ovan som jag är med koffein sitter jag fortfarande helt hög och hoppar i datorljuset och gör en låtlista till vår kommande studentskiva. Jag kommer inte kunna sova inatt. Men det gör inget, för jag har påsklov.
Men nu har jag verkligen insett det som de få lite intelligentare lärare jag haft har sagt ända sen i början av högstadiet - att pluggandet får inte vara ett självändamål. Att ingen kommer att tacka mig när jag är utbränd. Att ingen kommer att tacka mig om jag lyckas med ett 20,0 i snitt heller. Att det varken gör från eller till i mitt värde som människa. Och att den enda som i slutändan kommer se till att jag mår bra är jag själv. Nu, till sist, nitton år gammal och med knappt två månader kvar innan studenten, inser jag det.
Så jag njuter. Jag har en religionsuppsats, en samhällsuppsats, en engelskagloslista, en engelskabokrecension, en svenskaanalys, en litterärgestaltningnovell + metatext, ett geografisamhällsarbete och projektarbetesutvärderingar att ta ställning till. Men det skiter jag i. Jag går runt på stan i klänning, högklackat och stora pilotbrillor istället. Jag gör långa låtlistor. Jag äter chokladpudding och ser på Grey's Anatomy. Jag läser och skriver helt meningslösa texter och tar mig tiden att formulera mina funderingar på bloggen igen. Jag drack en latte med pappa vid tre idag, och jag har hört att koffeinkicken slår till som starkast en sådär sex timmar efteråt. Ja, så ovan som jag är med koffein sitter jag fortfarande helt hög och hoppar i datorljuset och gör en låtlista till vår kommande studentskiva. Jag kommer inte kunna sova inatt. Men det gör inget, för jag har påsklov.
Kommentarer
Trackback