sista dagen för detta år
Förra året började med att jag och Hannah och Kirke satt fast i tunnelbanan och till slut blev tvugna att gå från Svedmyra till Bagarmossen i snöfallet, för tunnelbanan hade slutat gå. Det tog nästan tre timmar. När vi kom fram till mig hade Kirke blå tår och vi kunde inte ens skratta åt hela grejen. Hoppas nästa år börjar lite bättre.
att somna på en gräsmatta
samtal
Igår var jag på café med Jonatan. Vi pratade om framtiden, om att ha mål och att planera. Och vi pratade om kärlek och förälskelser. Det är helt annorlunda att prata med Jonatan än med dem jag brukar prata sånt med. Det var skönt.
Idag gick jag på promenad med Kirke och pudlarna Zorro och Sippy. Vi pratade också om framtiden, om att ha mål och att planera. Och om kärlek och förälskelser. Fast på ett helt annat sätt. Och det är fascinerande hur olika infallsvinklar man kan ha på sina problem och sin omvärld. Och jag tror att det är bra att själv få så många vinklar som möjligt. Annars snöar man lätt in sig. Det är så lätt att fastna i sitt eget. Genom att samtala om det kan man komma fram till så mycket mer än om man bara snurrar runt i sin egen ångest.
Wislawa Szymborska
Om döden utan överdrift
Han kan inget om vitsar,
om stjärnor, om broar,
om bergsbruk, om lantbruk, om väveri,
om skeppsbyggeri eller kakbakning.
När vi planerar för morgondagen
skjuter han alltid in sista ordet
vid sidan om ämnet.
Han kan inte ens det
som är direkt förknippat med hans fack:
inte gräva graven,
inte snickra kistan,
inte städa efter sig.
Han sysslar med att döda
men gör det nog så fumligt,
utan system och rutin.
Som höll han på att öva sig på var och en av oss.
Visst firar han triumfer,
men så många fiaskon
och missade slag
och försök som måste göras om!
Han orkar inte ibland
ens slå ner en fluga från luften.
Mot alltför mången larv
förlorar han i krypningstävlan.
Alla dessa rotknölar, fröhus,
fenor, gälar, känselspröt,
praktfjädrar och vinterpälsar
vittnar om att han ligger
efter i tröttsamma jobbet.
Hans ondska förslår inte.
Och inte ens vår hjälp i krig och kupper
har hittills varit nog.
Hjärtana bultar i äggen.
Skeletten i spädbarnen växer.
Frönas trägna slit ger de första två bladen
och ofta även höga träd vid horisonten.
Den som hävdar att han är allsmäktig
är själv ett levande bevis
på att allsmäktig är han inte.
Det liv finns inte
som inte om så för en stund
åtnjuter odödlighet.
Döden kommer alltid med denna stunds försening.
Förgäves rycker han i handtaget
på den osynliga dörren.
Vad man har hunnit med,
det kan han inte ta tillbaka.
Men han hör inte
Jag kommer nerför backen och han står redan där och väntar. Han är så lång att jag känner mig mindre, omsluten, men inte så lång att jag behöver stå nämnvärt på tå. Och han är varm.
- Jag vet ett ställe, säger han sen och vi börjar gå över kullerstenstorget. Jag märker att mina steg anpassas efter honom, eller om det är hans som anpassas efter mina.
- Jag var på konsert i helgen, berättar han och jag vänder ansiktet mot honom, fortsätter gå. Den svaga vintersolen reflekteras i en tunn linje precis ovanför hans näsrygg. Han har inte rakat sig imorse, huden skulle vara sträv att ta på och jag ryser.
- Här är det, säger han och pekar, tar ett lätt tag om min armbåge och vänder mig så att jag står med näsan mot ett fönster. Innanför lyser värmeljusen och de röda kuddarna. En klocka plingar ovanför dörren när han går in före och jag kommer efter.
Vi hänger halsdukar och jackor på varsina stolar och kryssar oss emellan borden för att beställa. Skummet till hans latte brusas fram ur den stora maskinen och på ytan till mitt tevatten flyter ett litet svart blad. Vi sätter oss och han fortsätter berätta om konserten. Värmeljusen på bordet får hans ögon att lysa, de där ögonen, jag flyter ut på bordet.
Ljuset utifrån är mörkblått och människorna som går förbi är siluetter som snabbt flammar upp likt spöken när inifrånljuset målar deras ansikten. Han förklarar med händerna och luftdraget får värmeljusens lågor att flämta i skuggorna i hans ansikte. Jag nickar och på ytan till mitt tevatten flyter nu tre små svarta blad.
- Det kanske är dags att gå, frågar han och får en liten rynka mellan ögonbrynen men jag förmår inte svara.
Han får något vilset i blicken och ser ut genom fönstret. Ett litet hål i andningen. Han lägger handen på bordet och fingrarna rör sig långsamt över träets linjer och hål.
Dörren plingar och han vänder åter blicken mot mig, ler. Börjar berätta om en bok han nyss läst. Fingrarna fortsätter läsa blindskrift i träets fibrer. Hans fingrar.
Ta mig på brösten, tänker jag men han hör inte vad jag tänker, fortsätter bara prata och efter en stund plockar han åt sig handen från bordet och börjar vira in sig i halsduken igen. Jag ställer mig upp.
Ute är det helt mörkt nu och kylan biter våra kinder röda. Jag går så nära som jag vågar. Känner det som i en sluten krets, det strömmar igenom mig. På samma kullerstenstorg stannar vi till och vänder oss mot varandra.
Bakom honom står en lyktstolpe. Jag ser honom lutad mot den, mig tryckande bort all luft emellan. Hud mot hud i mörkret med isande kinder och stickande fingertoppar. Hans sträva haka mot den tunna huden bakom mitt öra. Jag ser det fastän han samtidigt står framför mig och ler och säger:
- Det här måste vi göra igen.
Han är fortfarande tillräckligt lång för att göra mig mindre, men utan behov av att stå på tå. Sen går han åt sitt håll och jag blir stående, skrikande men han hör inte.
min julhelg VI
På bussen från Borgå till Vanda, 11:11
Mamma väntar på bussen med mig
Bussen från Vahijärvi gick helt fel, först kom den sent och sen gick den från nya vägen och inte gamla där vi väntade. Jag och mamma hade stått och frusit i en halvtimme och ändå gick bussen precis framför näsan. De där bussarna går bara tre gånger om dagen. Som tur är så är grannsämjan bra i Vahijärvi, så jag lyckades få skjuts till Borgå av grannen Timo. Timo är en urfinsk redig man med en hund som tycker om att skälla (det gör de flesta vahijärviska hundar) och han bor i en liten röd stuga mitt emot mormors hus med sin fru Maija. De ställer alltid upp.
I bilen berättade han att en annan grannes syssling hade haft kul en natt i höstas. Borgå är en förhållandevis liten stad, men mycket gammal. En av Finlands äldsta. Och den har en dramatisk historia med svenska vikingar, finska nationalskalder och ryska fredsförhandlingar. Och jag vet inte hur många bränder. Så det syns inte nämnvärt på byggnaderna att staden är så gammal, för husen har helt eller delvis brunnit ner i olika omgångar. Kyrkan är en av de få byggnader som åtminstone delvis är gammal. Men så, en natt efter lite för mycket öl, bestämde sig grannens syssling och hans två kompisar för att kyrkan stått orörd lite väl länge. Så de klättrade helt enkelt upp på taket och tände eld på det. Så nu är Borgå gamla kyrka ett stort grönt byggtält som kommer kosta ett par miljoner euro att bygga upp. Så kul har ungdomarna i Vahijärvitrakten.
Jag hade svårt att somna inatt för jag låg och tänkte på hur det skulle vara att säga hejdå till mormor. Så definitivt. Men när jag kom ner till köket vid åtta, ute var det fortfarande mörkt, så satt mormor där i rullstolen och blev andfådd av skedarna med jos som mamma försökte mata henne med. Långsamt äter cancern upp hennes lungor. Efter frukosten körde vi ut henne på den nybyggda verandan och jag satt där med henne inpackad i filtar och halsdukar och såg solen gå upp tills det var dags för mig att gå. Och då var det bara att säga hejdå. Jag kramade henne, så bra det nu gick, och det kändes inte alls hemskt. Det kändes inte ens sorgligt. Det var bara fint att lämna henne där, i rullstolen på verandan i gryningsljuset. Hon såg så lugn och lycklig ut.
Fortfarande på bussen, 11:52
Det är så lustigt, ett av slotten svenskarna byggde här i Finland ligger i Åbo, den dåvarande huvudstaden. På finska heter det Turun linna, alltså Åbos slott. På svenska heter det Åbo hus. Är inte det lite nedvärderande?
Såret på tummen har gått upp. Det lämnar röda märken på pappret.
På planet, i luften, 13: 58
Vi flyger över Ålands hav, på vattnet ser jag en båt. Kanske är det Kirkes Finn Fellow, den ser väldigt vit ut. Jag sitter på flyg AY641, avgångstid från Helsingfors 13:30, ankomsttid till Stockholm 13:17. Jag tycker att det är lika spännande varje gång. Det är som att åka bakåt i tiden.
min julhelg V
I köket, sittandes i gungstolen, 18:29
Musten tycktes gå ur alla igår. Mormor orkade knappt sitta i sin rullstol vid matbordet och Kaarina fick sova ett par timmar på övervåningen. Mamma ligger på soffan och läser och jag sitter här i gungstolen och skriver, läser. Stereon spelar finska julsånger.
Inatt när jag inte kunde sova fick jag en fras i huvudet och började bygga på den som man gjorde med lego som liten. Från en liten legobit till ett helt hus för de små legofigurerna. Fast min fras blev inget hus, det blev en novell. Så det är det jag suttit och skrivit idag. Ingenting att skryta med, men det är bara att tacka och ta emot när inspirationen kommer.
Mamma kammar mormors hår
I mormors sovrum på vakttjänst, 20:48
Hon blir bara tröttare och tröttare. Men ändå har hon fortfarande humor. ?Nu är ni lyckliga va, för att jag inte behövde få på toa?, sa hon när vi lyckats baxa ner henne i rullstolen. Och sen, när hon väl behövde gå på toa och jag stod och höll henne upprätt medan mamma fixade undan rullstolen och hämtade toastolen, hade hon ork att utbrista: ?Vilka smala lår du har, Katja?. Hon tycker alltid att jag är för mager och har varje sommar påbörjat en gödningskur när jag kommit på besök. Nu kan hon inte laga någon mat åt mig längre, men hon kan fortfarande klaga på min ?ohälsosamt magra figur?.
Nu sitter jag och lyssnar på hennes sovande andetag medan mamma och Kaarina bastar. Imorgon åker jag hem.
På övervåningen, 22:27
Jag fick också min tapaninpäivän sauna. Finskan är så rolig, hittar på egna namn till allt. Idag är det tapaninpäivä, och då ska man självklart gå till sauna. Finnarna är precis så förtjusta i sin bastu som det sägs.
Med ett stearinljus och det falnande eldskenet från hällen låg jag på översta bänken och såg upp i taket. Löylyt var milda. (Återigen kommer svenskan tillkorta, löylyt är när man slänger vatten på stenarna.) Jag tänkte att livet är allt bra underligt, men sen kom jag inte vidare i mina filosoferingar, och jag kände mig mest lite löjlig. Ute var gräset täckt av kristaller.
min julhelg IV
Jag försökte fota dammet, men ja, det gick kanske inte så bra
På övervåningen, 11:15
Jag vaknade av att mamma och Kaarina kom upp och hade ett litet gräl. Mamma är ett och ett halvt år äldre än Kaarina och de grälar jämt. Sen gick Kaarina ner och mamma blev kvar och hon berättade något lustigt. Hon sa: ?Den vänstra hjärnhalvan vill ha struktur, planering, den vill veta vad som ska hända i förväg, annars blir den förvirrad och olycklig. Den högra hjärnhalvan vill ha kaos. Den mänskliga hjärnan är konstruerad så att hon alltid ska vara lite eländig?. Det är så typiskt min mamma att berätta en sån sak.
Att ta gruppkort är alltid så kaotiskt. Speciellt när man är fotograf
Andningspaus på övervåningen, 16:23
Hela släkten är här nu. De två morbröderna med fru respektive två av mina kusiner, och den tredje morbroderns änka med en tredje kusin. Det är många viljor som vill åt olika håll och mitt i allt sitter mormor och andas i små pustar. Jag behövde en liten paus.
Jag skulle baka morotskaka. I morotskakan brukar jag ha valnötter, men morbrodern som handlade åt oss hade köpt hela nötter, såna man knäpper efter julmiddagen. Och jag kunde inte hitta en nötknäppare någonstans. Vad gör man när nötknäpparen sprungit sin kos? Man kan ta vitlökspressen, tänkte jag och började knäppa valnötterna med den. Och det gick riktigt bra, tills jag mötte en ovanligt hård nöt som fick mig att ta i så att när den väl knäcktes, gjorde jag hål på min egen tumme också. Det är fascinerande vad mycket blod som kan rinna ur ett litet hål på en tumme. Jag var tvungen att ta på ett plåster.
Före läggdags på övervåningen, 21:15
Jag är så trött. Släkten tar på krafterna, speciellt min mamma. Hon är bra på att sätta mig i arbete. Men jag tycker så mycket om dem också. I övermorgon åker jag hem. Det är skönt.
Jag lyssnar på Jeff Buckley. ?And remember your smell and the fabric of your simple city dress. Oh, that was so real.? Det är fint. Jag skulle vilja ha en sån city dress.
Bara för att, 22:22
Någon tänker på mig och jag tror ju nästan på telepati och jag vet vem jag tänker på. Jag har tänkt så mycket den här julhelgen.
min julhelg III
På övervåningen, 13:25
Jag har precis bakat julstjärnor. Men jag tror att jag fortfarande har lite förkylning i kroppen, det dunkar i öronen och trycker över pannan. Så jag gick upp för att vila lite.
Mormor tog nattvarden imorse, prästen kom hit och sjöng och läste ur bibeln och mormor såg så lycklig ut. Nattvarden har ett mycket vackrare namn på finska, den heter ehtoollinen. Jag vet inte riktigt hur jag ska översätta det, men ordet ehto betyder krav eller nödvändighet, och ehdottomasti betyder självfallet, på ett ungefär. Som att nattvarden var en nödvändighet, en självklarhet. Prästen läste om Jesus och sa att det inte finns något att vara rädd för och mormor svarade ?Ei pelota?. (Ibland kommer svenskan tillkorta, ei pelota betyder inte rädd men på svenska låter det helt fel, på svenska måste man ha ett subjekt som är rädd. I finskan är det helt okej att sådär allmänt bara säga är rädd, som att man inte längre behöver sitt jag för att finnas till.)
Och jag tänkte att hon är verkligen inte rädd. Hon vet vart hon är på väg och hon vet att någon väntar på henne där. Hon vet. Det är i sånahär situationer i livet som gud är ett skydd mot rädslan, mamma och Kaarina grät när prästen läste Jesus ord men mormor såg så fullkomligt lugn och lycklig ut. Hon är inte rädd.
Innan prästen gick sjöng vi en julpsalm, som jag för ovanlighetens skull kunde. Vi sjöng den en jul på Sverigefinska, min grundskola, och ni vet, mitt minne när det kommer till sånger är det inget fel på. ?En etsi valtaa, loistoa, en kaipaa kultaakaan, vaan tahdon taivaan valoa ja rauhaa päälle maan". (Jag söker inte inte makt eller glans, och mig saknas ej heller guld, men jag strävar efter himlens ljus och fred på jorden.) Idag, på julafton, är jag religiös.
Mörkret tätnar på övervåningen, 15:58
Jag tycker om att gå. Jag läste i ?Livskonsten? kapitlet om att vandra och jag kom på hur mycket jag tycker om att gå. Om det var möjligt skulle jag gå överallt. Vi gick mycket i Barcelona, jag är så glad att jag var där med Kirke som är lika hurtig som jag. Hon bangar aldrig en promenad. Och i London gick vi mycket, jag och pappa. Vi gick nästan hela Broadway en dag, jag och pappa, när vi var i New York. Jag är inte så mycket för sevärdheter, såna där turister samlas med sina kameror och kartor. Jag upptäcker helst en ny stad genom att gå på de helt vanliga gatorna. Det är där stadens atmosfär finns.
Bäst tycker jag om att gå i Stockholm.
Efter julaftonsbastun, på övervåningen, 19:21
Jag tänkte på Eeva Kilpis dikt. Jag vet inte riktigt på vilket sätt som att andas ånga ska hjälpa, men nu är min snuva borta. Det blev mycket ånga i bastun, den kalla uteluften kondenserade när den kom in genom vädringsventilen och dörrspringan, det var som att sitta i ett moln. Nu är jag ren, på det där sättet man bara blir av att basta.
När jag gick ut, över gårdsplanen tillbaka till boningshuset igen, ångade jag i julaftonsnattens kyla.
Kaarina och mormor vid julgranen
Efter julaftonsmiddagen, på övervåningen, 21:15
Efter middagen med lax och lamm och sill och potatis, och sen hela företaget att få mormor tillbaka i säng, gick jag ut för att hämna något från bastun. Det var kallt och alldeles stjärnklart. Jag försökte ta kort på stjärnorna, men det gick inte så bra. Och det var för kallt för att sitta och se på dem. Men jag kommer ihåg för någon sommar sen när Jonatan var med mig i Hundby och vi liksom inte hade någon lust att gå och lägga oss och sen gick han ut på toa, och när han kom tillbaka ropade han ut mig och pekade på himlen. Augustistjärnor. Vi låg på det daggvåta gräset och såg på stjärnorna i säkert en halvtimme. Mina ögon hann vänja sig och jag såg Vintergatan.
Igår ringde Ellen. Och jag fick ett god jul-sms från Sandra. Hon är så otroligt fin. Man vet aldrig under vilka omständigheter man kan möta en ny vän. Men fint är det. Jag fick ett god jul-sms från Hannah också. Hon är för stor för att ge ord till. Hon och Kirke. ?Du är saknad här hemma!?
Jag tycker att mina ögon blir så blå av lampan på mormors toalett
min julhelg II
Fortfarande på övervåningen, 11:20
Jag drömde om Djungeldjuret Hugo och små shetlandsponnyer. Ute är himlen blå, jag tror jag ska övertala Karina till att tillåta mig att gå på en liten promenad, och kanske hälsa på grannens små shetlandsponnyer. De hade ju föl i somras.
Jag har lite ont i halsen och jag fick god jul-sms från kusin Lella och från Robin och ett panikslaget från Beata om julklapp åt vår ridlärare Kicki. Hela Stockholm känns så fjärran.
Tillbaka på övervåningen, 13:03
Mormor ville att jag skulle läsa ur bibeln för henne. Jag öppnade en sida på måfå i gamla testamentet och började läsa om Elia. Om hur gud skickade ner strålar av eld och dödade hela arméer för att de inte trodde på Elias ord. Medan jag satt och läste, ringde Kaarina min mamma från rummet brevid och nämnde något om en läkare. Då skrek mormor: ?Jag behöver ingen läkare! Herren är det enda jag behöver!?
Sen gick jag på en kort promenad och fotograferade vass, snö och shetlandsponnyer.
Kvar på övervåningen, 13:17
Jag försöker läsa Sara Lidman, men det går inte. Det vill sig inte. Det är något psykiskt över stora tegelstenar på mer än sjuhundra sidor. Vad skulle pappa gå och köpa en samlingsutgåva åt mig för? Jag får låna böckerna en och en på biblioteket när jag kommer hem. Så kan jag läsa Wislawa Szymborska nu istället.
I eftermiddag kommer mamma. Det kan gå hur som helst.
Ännu på övervåningen, 18:40
Mamma och Kaarina har lite svårt att hålla sams, så jag håller mig här uppe. Sov lite för en stund sen. Idag vänder ljuset, sa mamma, förra natten var årets längsta. Jag har läst Wislawa Szymborska, tycker om hennes kvicka sätt, det är smart, det får mig att le. Speciellt tyckte jag om en dikt om människor man inte älskar, och en annan om döden utan överdrift.
Jag lyssnar på Joni Mitchell. Jag tycker om hennes sätt att sätta ihop låttexterna. De talar till mig. ?The last time I saw Richard was Detroit in ?68 and he told me: ?All romantics meet the same fate someday, cynical and drunken, boring someone else in some dark café. You laugh?, he said, ?you think you?re immune, go look at your own eyes, they?re full of moon. You like roses and kisses and pretty men to tell you all those pretty lies, pretty lies. When are you gonna realize they?re only pretty lies, oh pretty lies, just pretty lies?.?
Mormor och mamma och Kaarina vid den nyklädda julgranen
Precis innan sängdags på övervåningen, 22:21
Jag pratade med mamma och beklagade mig lite över att min förkylning kommit just nu. Då sa mamma: ?Men tänk som min muslimska vän på Zanzibar. Han sa ?Men Marja, tänk det som att det var det minst dåliga som kunde inträffa?. Att ödet sett till att du skulle få förkylningen nu, och inte precis innan filosofiprovet?. Islam och ödet. Jag brukar ha lite problem med det, men just ikväll tycker jag att det var fint.
På mormors övervåning finns en spinnrock
min julhelg I
DAN FÖRE DAN FÖRE DOPPAREDAN (22/12)
På tunnelbanan, 07:47
En av Audiofon-tjejerna gick precis på tunnelbanan, Björkhagen tio i åtta, och jag drömde om Viktoria Tolstoy. Jag drömde att jag såg den nya Bond-filmen och sen sa till Viktor att jag inte alls tyckte om den, det var alldeles för mycket gubbar och pangpang. Och dessutom tyckte Viktoria Tolstoy inte heller om den. Drömde jag. Sen vaknade jag och åt mysli med alldeles för lite filmjölk, den tog liksom slut mitt i.
På Cityterminalen, 08:12
Jag glömde matsäcken pappa gjorde åt mig igår i kylskåpet. Just nu skulle jag vilja ha den där festisen.
Sist jag satt här var när vi skulle till Arvika. Kirke kunde inte gå för sina blåsor på fötterna. Den där jävla båten. Den var inte bara Kirkes sommar, den var min och Hannahs också. Även om vi aldrig sett den, än mindre varit ombord.
På flygbussen, 08:28
Jag kommer ihåg i somras när jag gick från Kungsholmen till Centralen. Jag hade varit hemma hos Thomas med det hade blivit lite för mycket knark för min smak och jag hade gått därifrån. (Snyggt pluskvamperfekt.) Tunnelbanan skulle inte börja gå än på ett par timmar, så jag tänkte att jag går till nattbuss 890 på Centralen. Ljuset var sådär stilla rosa, staden var tyst och det var så vackert. Det var i somras. Nu är det december och solen ska precis gå upp. Men gryningsljuset är annorlunda i december än i juni. Tyngre på något sätt. Åtminstone utan snö.
Jag fick ett sms från Robin, skickat 02:23:45. Han gör så ibland, skickar sms när han inte kan sova. Jag vet inte riktigt om jag ska känna mig smickrad över att det är mig han tänker på när han inte kan sova. Eller, vad vet jag. Han kanske skickar till alla i sin telefonbok i tur och ordning, och inatt råkade det bara vara min tur. Jag har ingen aning. Vi lyckas alltid vara så taskiga mot varandra innan vi hunnit vara sams tillräckligt länge för att riktigt lära känna varandra. Vad ska jag säga, he brings out the worst in me. Varför jag då tycker om honom är över mitt förstånd. Men det är ju fascinerande, sättet som vi hållit på och varit vänner och ovänner och sen vänner igen, i tre år nu. Drygt. That?s gotta count for something.
Gryningsljus över Arlanda
Arlanda, 09:34
Jag fick lägga in mina näsdroppar i en plastpåse. Det kan ju vara en bomb. Varför vill människor döda varandra? Varför räcker det inte med döden som livet ständigt utsätter oss för ändå? Helt utan att fråga om lov.
Det sitter ett äldre finskt par en bit bort. Han dricker redan öl, fastän klockan bara är halv tio och jag vet att jag är en landsförrädare när jag säger så, att jag måste jobba mot fördomarna, men det känns så finskt. Ölen och han sluddrar en aning, har ungefär Borgådialekt, han är säkert från Nyland, och han pratar om vad de ska göra ikväll. Han ser finsk ut också. Lönnfet, slätrakad i ansiktet och lång tangofrisyr. Som tagen ur en Kaurismäki-film.
Mitt plan går om en timme. Jag är för ovanlighetens skull i alldeles för god tid.
På flygplanet, boarding, 10:19
Jag har bara en stämpel i mitt pass. ?US immigrant NYC admitted aug 04 2004 for 90 days?. Man får inte så många stämplar nuförtiden. Jag har gamla pass med visum till en massa exotiska platser, Madagaskar och Tanzania. En gång blev jag biten av en apa i Zimbabwe. Men jag har inte varit på så många exotiska platser med det här passet. Island under samma resa som det där ?US immigrant NYC?. Grekland under ett antal tillfällen, Italien, London, Berlin, Barcelona. Jag har hållit mig i Europa den senaste tiden.
På flygplanet, i luften, 10:53
Jag läser en bok. ?Livskonsten? av Yvonne Savy. Savy låter franskt tycker jag, men den är skriven på svenska. Varje kapitel börjar med en aperitif. Kapitel 3 börjar med ?Ta in på ett hotell i din hemstad under namnet Göta Borg eller Göte Borg?. Jag har en plastkusin som heter Göte. Jag har inte träffat honom på flera år, säkert tio. Han är webbdesigner i Sydafrika.
Det är turbulens. Jag är alltid rädd för att vingarna ska ramla av. Det är helt ologiskt, jag vet, men det har blivit så på senare år. Jag var aldrig flygrädd när jag var liten. Nu fick jag te.
Vanda flygplats, 12:47 (lokal tid)
Jag har lyssnat igenom Asha Alis skiva tre gånger nu. Så jag bytte till första skivan i The White Album. Bussen till Borgå går 13:40 från plattform 14. Det är bara att vänta?
På bussen till Borgå, 13:56
Jag tycker om ?Piggies?. Den är rolig. Den får mig att tänka på ?Animal farm? av George Orwell. Den är riktigt äcklig. Orwell är duktig på att skriva obehagliga böcker. ?1984? är ännu värre.
På övervåningen i karantän, Vahijärvi, 18:55
Tacka gud för sms:en. Jag satt och funderade och så kom jag på något som Fred och Thea pratade om den där gången när jag fikade med dem. Jag vet inte riktigt till vad, men de skulle klä ut sig till sina idoler och jag tänkte att det skulle kunna vara lösningen för min extremt osammanhållna klass. Vi kan ju aldrig bestämma oss för någonting, men herregud, vi går ju i tema, vi måste bara ha ett tema för vår skiva. Och med idol kan man göra det mesta. Man kan till och med, om man inte pallar klä ut sig, klä ut sig till sig själv och säga att man är sin egen idol. Samtidigt som de som vill spejsa till det kan klä ut sig till Tarzan eller Pippi Långstrump om de vill. Jag var tvungen att skicka ett sms till Sandra om det. Och jag fick ett svar: ?Det skulle vara kul faktiskt! Den idén bevarar vi?. Att kunna skicka tankar över Östersjön och få svar på ett par minuter, det är ganska underbart. Det lättar hjärtat.
Mormor är svag. Hon ser så liten ut i sängen. Hon orkar inte prata så mycket och jag vill inte gå nära för smittrisken. Men det är snö. Jag kommer i alla fall få en vit jul.
Efter middagen, tillbaka uppe på övervåningen, 23:48
Jag fortsätter läsa i ?Livskonsten?, kapitlet om måltiden. Och jag blir så inspirerad. ?Att äta någons mat är en akt av närhet och förtroende. Hur lätt är det inte att ta död på någon med förgiftad mat eller dryck. /?/ Varje måltid är alltid innesluten i ett sammanhang, som det mesta här i världen. Men kanske gäller detta måltiden i allra högsta grad. En middag börjar ibland redan dagen efter och slutar dagen före.? Jag ska börja bjuda mina vänner på middag. Jag ska börja lägga ner omsorg i matlagningen. Jag tycker att det är kul, det känns bara så värdelöst att laga god mat åt sig själv. Men om jag gör det var kärlek och vet att någon annan ska äta det. Då kommer det finnas en mening. Jag ska börja laga mat åt mina vänner.
Jag är som i ett rus. Jag trodde att den här helgen skulle tynga ner mig, att jag skulle sjunka ännu längre ner i min egen galla. Men som av ett trollslag känner jag mig alldeles lätt, fri. Mormor är fortfarande mormor och jag kommer alltid att komma ihåg henne som mormor. Hon har fortfarande kvar sig själv, och jag pratade med Kaarina. Lyssnade till Kaarina. Människor berättar saker till mig. Jag tror att jag är bra på att lyssna, jag har lätt för att se sammanhang. Jag tror att jag är förtroendeingivande. Jag är väldigt bra på att prata om mig själv och jag kan ge ett egocentrerat intryck. Men det är det jag tänker på, det enda jag har att relatera till, jag funderar mycket över mig själv och livet och det blir det jag pratar om. Men jag är minst lika intresserad av andra människors liv. Jag är dålig på att ställa frågor, det är jag medveten om, jag tar sällan första steget. Men när någon väl öppnat för att berätta så lyssnar jag. Så tror jag att det är. Jag lyssnar och jag lyckas ibland hjälpa till att reda ut nystanet bara genom att lyssna. Med ett par enstaka ord kanske. Och jag vill så gärna, men jag kan inte ta det första steget. Men när jag väl sitter där njuter jag. Jag tycker om att lyssna.
Jag lyssnar på Jamie Cullums Twenty Something. Minns hans fantastiska konsert för ett år sen. Jag älskar ?Lover, you should?ve come over?. Jag har originalet också, Jeff Buckley, den är också vacker men jag blir alltid så betryckt av all smärta i Jeffs röst. Jag vill ha den ibland, men nu passar Jamie bättre. ?Maybe I?m too young to keep good love from going wrong, but tonight you?re on my mind, so you?ll never know.? Jag känner med hela sången, jag vill spela den om och om igen, jag vill vara i den. ?Where are you tonight? You know how much I need it.? Ikväll är jag Jeff/Jamie och det känns inte fult. Det är bara skirt och livsviktigt. ?So I?ll wait for you, and I?ll burn.?
Jag vill inte gå och lägga mig, men jag borde väl. Klockan är över midnatt.
ett avsked - imorgon åker jag
Kaksi asiaa minä haluan opettaa lapsilleni
ennen kuin kuolen: että saunan ikkuna ei huurru
jos sen sivelee saippualla
ja että höyryn hengittäminen auttaa.
Det är Eeva Kilpi och betyder ungefär:
Två saker vill jag lära mina barn
innan jag dör: att bastuns fönster inte immar
om man bestryker det med tvål
och att andas ångan hjälper
Jag är inte Eeva Kilpis barn, men jag ska följa hennes råd. Jag ska andas ånga, jag har med mig Sara Lidman och två antologier med kärleksdikter, jag har dagboken och anteckningsblocket och ett brev att skriva. Och jag har kameran. Jag överlever nog.
till Marie
Jag sätter orden i jorden
för att mina fingrar vill plantera bort
växtvärken, sätta fast.
Några sätter jag i lerkrukor
för att de inte tål solen eller inte
vågar men resten sår jag i landet
för de vill komma hur långt som helst.
Jag sätter ord i blodet
det är en sorts verksamhet om våren
så blir det jordskorpa i såren
och i landet slickar frön i sej aprilsnö
under solen.
Jag planterar ord som växer ur kroppen
som snår som är som kläder
och snart planterar jag ut krukjorden
bland potatisen
den växer upp ur mej.
Många ord som slåss och växer krokigt
de bråkiga blir som tistlar och snår
av de galna som solrosor som vägrar sluta
som vägrar dö om hösten.
Växer ur mig hela året genom livet så behöver
min kropp inga rötter under fötterna.
som en fortsättning, en avslutning
Sådana människor
Det kryllar inte av sådana människor
som man skulle kunna ha den där
direktkontakten med
där bara ett ögonkast
är en stålvajer i darrning
Det kanske inte gick nån sån
i din klass i grundskolan
eller stod och spanade en fredagkväll
på Blå Dragonen
Inte en sån människa så långt ögat når
Sådana människor är slumpspridda
i längden i tid
och på tvären i världen
Kanske någon hade det som
sitt livs projekt att söka efter dig
fast för tidigt
eller för sent
och på en alldeles för avsides plats
från dina fötter räknat
Och du sitter där
på en gulmålad stol
i ett ensligt hemman i kanten av ett kalhygge
Det kanske finns en sju åtta stycken
för dig lämpade människor som
just nu springer upp och ned i ekande trappuppgångar
med var sin tomma kaffekopp
och inte skulle kunna tänka sig
att låna veteströ
av någon annan
än dig
Och han, den där som är så lyckligt parbildad
han kanske valde så där
som man väljer mellan olika tvättmedelssorter
Stålvajrarna har jag lånat till egna texter, för jag känner igen mig så. Jag får ofta ögonkontakt med människor helt utan anledning, ibland känns det som ett slag i bröstet. Det är konstigt, Jim har sagt att jag är så rolig för jag liksom känner varje gång man ser på mig och kommer på dem på bar gärning, så att säga. Och varför inte, jag kanske är lite synsk. Isåfall har jag ärvt det av morfar.
Before sunset
jag och orden
vi lånar av varandra
Mycket av min musik har jag fått av pappa. Beatles, Stevie Wonder, Jan Johansson. Det var hans Bob Dylan-skivor jag hittade och började lyssna på när jag var fjorton. Hela musikintresset är nog från honom, det har liksom alltid funnits där. Ibland förvånas jag över hur bra pappa och Anna passar ihop, trots att Anna hatar musik, hon stänger oftast av stereon när hon kommer hem, och så har vi min pappa vars största intresse är att sitta vid datorn och mecka med sin mp3-spelare, lyssna på musiken och försöka få in allt det bästa. Han har en hel hög bokhylla med skivor. Och ändå går de så bra ihop. Det fascinerar mig. Jag blir galen när mamma kommer hem och stänger av min musik, hon står bara ut med den om den är lugn, typ Twentysomething med Jamie Cullum, eller Blue med Joni Mitchell. Hennes cd-hylla består bara av Simon and Garfunkel, Peter Gabriel och diverse klassiska kompositörer, Mozart och Vivaldi och Sibelius.
Men det har skett en liten förändring. På senare tid har det inte bara jag som fått musik av pappa. Nu har det hänt flera gånger att jag lyssnat på musik och han har kommit in, lyssnat och frågat vem det är och så har han lagt över det på sin mp3-spelare. Så gick det med Jamie Cullum, så till den grad att jag gick på Jamies konsert här i Stockholm med honom. I våras, när jag började lyssna på Frida Hyvönen, förälskade sig han också i henne. Och nu senast Ed Harcourt. Jag satt häromkvällen och lyssnade igenom min lilla samling med Ed-skivor på datorn och pappa kom och ställde sig i dörröppningen till datarummet. "Vem är det här? Det är ju bra" sa han och så hamnade Here be monsters, Strangers, From every sphere och The beautiful lie i hans mp3. Det är det enda han lyssnar på just nu. Han pratar om Eds underbara röst, att den inte är vacker men att den har så mycket känsla i sig. Och det är så kul att prata musik med pappa. Vi är verkligen lika mycket nördar båda två. Och jag har inte riktigt någon annan att musiknörda mig med, ingen av mina vänner är intresserad av musik på det sättet. Men jag kan alltid prata med min pappa. Jag har märkt att jag pratar mycket om honom också. Jag vet inte om det gör mig jobbig på något sätt. Häromveckan sa Viktor att min pappa typ är hans idol, för att han har ett så schysst jobb. Och herregud, Kirke som tydligen höll ett hyllningstal om honom på min 18-årsfest när han kommit för att kolla hur det var på kvällen och jag var och pratade med honom. Men han är ju rätt cool, min pappa, och han vill "hålla sig uppdaterad". Så nu är hans nya idol Ed Harcourt.
sköna snubbar
egotripp
Den är från Venedig. Det ska vara något magiskt med den. There better be.
Den är helt värdelös att spegla sig i, alldeles skev och konvex...
grävde ner mig i arkiven och se vad jag fann
2002: pop-Astrid och pop-Hannah utanför Rågsveds ungdomsgård
2003: Övergödd Magelungen om hösten
2004: Jag har någon fetish för sädesfält, jag ska alltid
fota dem. Här i solnedgången på Österlen
2005: Kosterklippor med Bob Dylan i öronen
2005: Jag överträffade mig själv i Berlin. Olympiastadion
2005: Så synd att jag som samelev inte fick ställa ut bilderna.
Sånt har bildeleverna ensamrätt på
2006: Solnedgång över Sillen, vår brygga i Hundby
2006: Kanske inte den vackraste bilden, men den beskriver rätt väl mitt
festivaläventyr. Jag höll på att frysa ihjäl, så vid sex gick jag på promenad,
och då blev den här tagen.
2006: En orädd trollslända vid Magdalenas hus utanför Barcelona
jag börjar bli lite oroad
Jag har börjat gå ner i vikt också. Och det har börjat märkas, Anna frågade igår. Jag tappar aptiten av att gå i skolan. Det är allt bra tragiskt.
hittat i ett gammalt anteckningsblock
Språket föddes ur människans behov av att kommunicera och sätta namn på. När allt var namngivet blev människorna otåliga och visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. Så de började ge namn åt sina ord. Så föddes grammatiken. Man delade in ord i klasser och gjorde upp regler och till slut var det så komplicerat att det helt tvunget måste finnas extra utbildade människor som höll reda på allting. Och så trycker de in alla regler i de små stackars barnens huvuden så att de blir helt förvirrade och varken vet ut eller in. De där människorna är allt bra på att skapa problem åt sig.
Ibland är jag rätt rolig.
snö
Det snöar ute. På något sätt lättar det hjärtat.
akut feber
Katjas litteraturkanon
Först och främst, valfri bok av Astrid Lindgren är ett måste. Hon är ett litterärt och filosofiskt geni och jag tycker att alla barn borde få höra eller läsa någon av hennes böcker åtminstone någon gång. Mina personliga favoriter är Ronja Rövardotter, Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta.
Sofies värld av Jostein Gaarder förändrade mitt liv. Jag tycker att alla borde lära sig lite om filosofi, och den här boken är fan så mycket bättre än filosofiundervisningen jag haft under hösten.
Sen tycker jag att alla, någon gång i högstadiet, borde läsa åtminstone en bok av någon av våra fantastiska svenska ungdomsboksförfattare - Cannie Möller eller Maria Küchen eller Per Nilsson eller Peter Pohl, och det finns ju så många fler. Lucia och Jag ser mig själv i en stulen spegel och Ett annat sätt att vara ung och Jag saknar dig, jag saknar dig! var några av mina favoriter under de åren då jag slukade som mest.
Nu blir det väldigt mycket filosofi, men Michael Ende skriver helt underbara barnäventyrsböcker som är så samhällskritiska och filosofiska att de gott går att läsas av vuxna också. Bäst tycker jag om Momo - eller kampen om tiden.
The God of Small Things av Arundhati Roy (helst på engelska, men den funkar på svenska också). Det pratas alltid om alla dessa stora jävla europeiska gubbar, men det finns ju en värld utanför Europa också. En sjättedel av världens befolkning är indier, så bara för allmänbildningens skull är det försvarbart med en bok om den indiska kulturen. Men Roy är också en underbar ordkonstnär och det är en fantastiskt vacker, och sorglig, berättelse.
Ja, dessa stora europeiska gubbar. Alla snackar om Sartre som om han vore ett geni, men knappt någon nämner Simone de Beauvoir, hon är bara en parantes - Sartres livskamrat. Men jag förstår att man inte kan tvinga på alla ungdomar Det andra könet (den har inte jag pallat läsa heller), men Andras blod är också en mycket relevant bok med existensiella tankegångar, mycket gripande. Tung, men allting kan ju inte vara glatt och enkelt hela tiden.
Många blir tvingade att läsa Catcher in the Rye av Salinger någon gång i gymnasiet. Personligen tyckte jag inte om den, men om man nu vill ha en såndär rak och ärligt cynisk bok, varför inte ta en mycket bättre från hemmaplan? Maskrosbollen av Göran Tunström liknar Catcher in the Rye, men huvudpersonen var, åtminstone för mig, mycket lättare att känna igen sig i och dessutom älskar jag Tunströms språk. Juloratoriet är en annan bok av honom som jag var helt fast i, men för en tonåring är den inte riktigt lika relevant som Maskrosbollen.
Personligen älskar jag Den blå rullgardinen (med flera) av Agnes von Krusenstjerna, men att kräva att alla ska läsa en serie på sju böcker är lite väl mastigt. Men för att få känna på lite av den där gamla svenskan med pluralböjda verb tycker jag att man gott kan läsa Gösta Berlings saga eller någon annan bok av Selma Lagerlöf. Hon är ju dessutom en av de få svenskar som lyckats få Nobelpriset.
Alla pratar om sex. Det pratade jag och Siri om med två tjejer på Ace i lördags. Eller, det var väl snarare de som satte sig vid vårt bord och helt oprovocerat började diskutera hur många de haft sex med, hur få killar det är som verkligen vet vad de gör och hur konstigt det har blivit med det där i samhällsdebatten. Det finns många böcker om sex, men många tycker jag bara blir larviga. Den smartaste boken om sex jag läst är Elva minuter av Paulo Coelho. Jag är inte så förtjust i sättet som Coelho skriver på, men historien är så gripande och tankegångarna som förs i den är otroligt intressanta. Jag tror att ungdomar skulle må väldigt bra av att läsa något sånt, som motvikt till all ytlig sexfixering i media.
Sist tycker jag att alla borde läsa åtminstone lite lyrik. Men att läsa flera diktsamlingar (även om de inte är så långa) skulle vara lite väl mycket begärt, och jag kan ju inte välja ut bara en poet, men att sätta ihop en antologi med lite olika dikter av olika poeter är ett bra alternativ. Den skulle bestå av klassiker av Karin Boye, Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Vladimir Majakovskij och Shakespeare, men även av lite modernare dikter av poeter som Bob Hansson, Åsa Ericsdotter, Anna Jörgensdotter, Wislawa Szymborska och Eeva Kilpi.
Sen finns det självklart en massa böcker jag älskat, andats genom, Norwegian wood av Haruki Murakami är alldeles underbar och jag är helt såld på The Hitchhikers Guide to the Galaxy av Douglas Adams. Utvandrar-serien av Vilhelm Moberg är också en såndär oförglömlig läsupplevelse, men den består av fyra böcker på 500 sidor vardera. Lite mycket. Samma sak med Blonde av Joyce Carol Oates. De kan få stå på en obligatorisk tipslista i läroboken i svenska/engelska istället.
det är mörkt när jag vaknar
På tunnelbanan sätter sig min gamla mattelärare en bit bort, det var längesen jag såg honom. Han var så snygg att han gjorde matte A till ett rent nöje, jag hade ju inget behov av att räkna, jag kunde sitta och följa linjerna i hans ansikte. Och han märkte inget. Disträ och snygg, det var vad han var. Sen blev han pappaledig och jag fick en ny lärare i matte B. Inte alls lika snygg, och det var väl bra för matte B krävde att jag räknade. Sen kom han inte tillbaka, den snygga, men jag har sett honom då och då. Jag tror han bor i Bagarmossen.
Nu sitter han mitt emot mig och jag får som alltid svårt att hålla masken. När jag kommer ur tunnelbanan håller en rosa rad på att slå hål på mörkret över taken.
när jag vaknade var det frost
att hitta ett ljus
Då kan man öppna pärmen med internettexter och läsa
Nyahbinghi säger:
aah, Katja, the P in P-funk. the R in R'n'B!
Daniel. Eller Magdalena:
"du är världens bästa och du är värd att leva det liv du vill leva. välj ditt liv och låt andra oroa sig över sina liv. du är en fin och omtänksam vän och det är alldeles tillräckligt."
Då går det att le igen och tänka att jag tänker alldeles för mycket. Jag borde bara vara lite mer.
Vladimir Majakoviskij
Tanken,
som drömmer i er upplösta hjärna,
som en pösande lakej på sin flottiga divan,
ska få sig en omgång av mitt hjärtas blodiga trasa;
jag ska håna mig proppmätt, jag är fräck som fan.
Ja, han är fräck. Och han är rak på sak. Och jag gillar honom. Jag gillar hans hårda ord och hans självklarhet. Hans ilska. Hans råhet.
Hur vågar ni kalla er poet?
och kvittra liten och grå med den övriga mesigheten!
Vad världen behöver är ett
välplacerat knogjärn
mitt i planeten!
Men ska jag vara helt ärlig, och det är jag ju för det mesta, så förstår jag väl inte allting. Jag läser dikter fel, kan jag tänka mig, jag läser dem snabbt och tänker inte så mycket och fastnar för sånt som går in på direkten, och struntar i att läsa om det jag inte förstod. Men vadå, jag läser. Hur många i min ålder är det som helt spontant går och lånar Majakoviskij på biblioteket? Jag uppskattar lyriken på mitt sätt.
Mamma!
Jag kan inte sjunga.
I hjärtats kyrka står koret i lågor!
Men sen läste jag slutordet av någon litteraturvetarnisse och blev bara irriterad. För det första så förstår jag inte vad det är för mening med att beskriva en dikt man precis läst, som någon jävla skolanalys där man hackar läsupplevelsen i köttfärs. Som om jag inte själv fattade att han i slutet blir nekad en älskad kvinnas hand? Och om jag inte hade fattat det, men ändå gillade dikten, så förstör det väl att någon kommer och säger åt mig att jag läst fel. För det andra läste jag att Majakovskij, vid 37 års ålder, försökte hindra sin älskarinna Veronika Polonskaja från att gå till teaterrepetionen (hon var skådespelare) och sa till henne att han dödar sig själv om hon går. Men hon gick ändå, och då sköt han sig själv. Vem fan gör något sånt? Dessa galna poeter. Men de skriver åtminstone snyggt.
att ta plats på tunnelbanan
Jag blev bara tvungen att breda ut mig riktigt rejält, i mina röda läppar och skepparjackan som får mig att se fyrkantig ut satt jag bredbent, för att sätta en gräns. Jag är så vulgär, en sån arg feminist, och ibland vill jag bara spy på mig själv.
Men den där gatukonstnären i Kärrtorp har målat gatlyktorna igen, i lila och grönt och rött och det är ju så mysigt. Det går inte att vara arg då.
läppstiftet
Ellie's Christmas treat
Så vi satt där, Hans som alltid lyckas hitta in i klassrummen när det vankas sötsaker såg så nöjd ut mitt bland alla mina klasskamrater, och vi småpratade och jag tryckte i mig säkert en halv saffranslängd, för jag hade inte pallat äta någon frukost. Ellie satte på ett band med John Lennon. Han började sjunga "Imagine", och det fick mig att tänka på högstadiet, i sjuan när jag och Kirke och Jennifer sjöng den på julavslutningen och jag började nästan gråta. Det är så mysigt med traditioner runt jul. På Södra har vi inte riktigt några traditioner, förutom Djäknespelen men de är ju helt korkade så det orkar man ju inte hänga upp något på.
Vi började prata om våra olika livsåskådningar, alltså dem vi ska göra rapporter om. Johanna berättade om besöket på Hare Krishna-templet, att det hade varit helt stört, och så förklarade Sanna att deras främsta gud är Krishna, en blå flöjtspelande lirare med ursprung från Indien. Då frågade Amanda: "Vadå, kom han bara ner sådär blå och spelade flöjt? Jag menar, Jesus såg ju helt normal ut." Så typiskt Amanda. Det blev dagens skratt.
jag vaknade och det låg fortfarande ingen snö utanför mitt fönster
jag dansar mig till sömns
Och jag tänker att om någon såg mig nu. Om någon gick utanför på den blöta asfalten och såg upp på mitt fönster, tredje från höger på första våningen, lysande stjärngirlanger. Om någon skulle gå förbi och se in genom fönstret skulle jag nog genera. För nattlinnet är litet och jag dansar ju. Och jag ler lite åt tanken och fortsätter dansa.
Det är december och min jul kommer bli sorgligaste någonsin, men jag kan fortfarande dansa mig till sömns.
det går så långsamt att man inte märker det
Hela hösten har varit ett enda stort tvång, i det mesta. Ridningen har blivit trist, jag har inte orkat lyfta kameran annat än till fotoläxorna, mitt författande har varit högst sporadiskt. Och speciellt skolan har varit som ett segt, grått tuggummi som man borde ha spottat ut för flera timmar sen. Och min mormors tillstånd har inte förbättrat det hela, åtminstone inte när det gäller skolan. Precis som förra året, har det här sista temat innan jul utvecklats till att bli en mardröm, jag har inte orkat lyfta böckerna, och när jag väl öppnat dem går orden inte in. Jag förstår inte vad det står. Men igår, när det var fyra dagar kvar till inlämning, kände jag att jag verkligen måste sätta igång. Lite självdisciplin har jag ändå kvar. Så jag satte mig vid datorn. Och förvånades. Jag trodde att jag inte kunde någonting, att mina osammanhängande anteckningar inte skulle kunna ta mig någonvart, men jag skrev. Och det flöt på. Jag behövde nästan inte tänka. Det gick av ren rutin. Det satt i ryggraden. Efter två och ett halvt år av terror från Hans och Lisa (mina alldeles underbara, men otroligt stränga temalärare) hade jag till slut lärt mig. Jag visste hur man gjorde. All ångest i ettan. Alla misslyckade försök i tvåan. Alla känslor av otillräcklighet. De har lett någonvart. För nu kunde jag.
Och jag minns Hans ord från ettan: ?Det kommer att vara jättejobbigt i början, du kommer bli tvungen att tänka på allt du gör. Men när du lärt dig kommer du få ut så mycket mer av allt du gör?. Jag tyckte att han var dum i huvudet då. Men nu tror jag nog att han hade rätt.
mitt nya liv
Efter hårda förhandlingar med min far köpte han, min mor och min farfar en kamera till mig i julklapp. Det var hårt, jag fick gå med på att från och med nästa termin måste jag betala min ridning själv (vilket innebär att om jag inte lyckas förhandla mig till gratislektioner för tjänstgöring som stallvärdinna en gång i veckan kommer jag behöva sluta rida), men vad gör man inte för en EOS 400D? Självklart kunde jag inte vänta tills jul, jag packade upp den direkt och igår efter skolan, när jag borde ha jobbat hårt med mitt arbete om ekosofin, satte jag på Asha Ali, ställde upp stativet och gick lös på mig själv och mina ljusgirlanger.
J'aime français
Jag skulle skriva in låttitlarna till Amélie från Montmartre-soundtracket (det är så vackert och filmen har ju blivit kult vid det här laget) och jag kom på att herregud, jag saknar ju det här. Franskan. Inte gymnasiefranskan, den med Anna som jag så småningom började hata, nej, inte den, utan högstadiefranskan. Den med Paulina. Hon var mer som en vän än en lärare. Hon förmedlade en sån passion för franskan att jag helt rycktes med. Jag och Kirke kunde sitta på lunchen och bara prata franska, helt osammanhängande förståss och en hel massa kroppsspråk där våra ordförråd inte räckte till, men det var så roligt. Jag vill inte tappa allt det. Så jag har bestämt mig för att någon gång kanske jag ska läsa franska på Sorbonne i Paris. Det skulle allt vara bra coolt.
Asha Ali
Sen kom hon upp. Asha Ali. Höggravid i en svart rynkad klänning och en vitglittrig kreation à la 20-tal i örat. Och hon ville liksom lyfta upp hela publiken i sina sånger, när hon inte spelade gitarr bredde hon ut sina armar och höll hela publikens hjärtan i sina öppna handflator. I mellanpraten växlade hon mellan bred sydstatsdialektig engelska och små historier som fick oss att skratta. Och det var en glädje, en intensitet, hennes knutna händer runt klänningens fåll som fick det lätta svarta tyget att vibrera, slutna ögon och små danssteg som inte gick ihop med den lilla bäbisen i hennes mage. En ljudbild som fick en att sitta på helspänn och rösten. Mild och varm, som ett vatten man sänkts ner i, som inte kan lämna en oberörd. Hon värmde upp min kalla kropp och gav den ett mål igen.
Självklart var jag tvungen att köpa skivan efteråt.
Andreas
ett samtal
ett försök till litterär gestaltning
Sen ber läraren en av teatertvåorna att läsa första sidorna i "Snö" av den nyligen Nobelprisgivne turken. Han som ser så snäll ut. Alltid ler på fotografier. Orhan Pamuk. Teatertvåan läser med sin mättade djupa teaterröst, drar ut på orden och ger varje stavelse sin ultimata tyngd. Det blir för mycket tyngd, för mycket djup efter en sida. Språktrean på andra sidan rummet blundar och rycker till där hon sitter. Den djupa rösten får henne nästan att somna och det får mig att le. Han kommer hamna på någon obskyr scen på en bakgata i Stockholm och framföra pjäser som inte ens han själv förstår. Men tror sig förstå för att göra sig bättre än oss andra som ser Shakespeare och Ibsen på Stadsteatern.
Efter uppläsningen ber läraren om en applåd, för han var ju så duktig.
på filosofiprovet
Nej, nu kanske jag ändå borde välja ämne. Det är knivigt. Kant eller Mill? Det kategoriska imperativet eller utilitarismen? Sak samma. Jag tycker ändå bara om epikurismen. Den stilla njutningen. Ah. En apelsin, typ. Och lite Viktoria Tolstoy. En farmorskofta och mormorssockor. Att sitta inne och titta på regnet utanför.
Viktor har grävt in handen i sitt långa hår, som vanligt, och Daniel R går först, tycker att provet var precis lagom allt. Själv hade jag helst skrivit en uppsats om hur man bäst skulle leva som en renlärig epikurist.
Äe, det är väl bara att sätta igång. Det här med filosofin får väl gå åt helvete då.
med filosofiboken
Ämnet för morgondagens prov är moralfilosofi. Riktigt intressant. Aristoteles gyllene medelväg, Mills utilitarism och Kants kategoriska imperativ. Men jag fastnade för två stycken i häftet med orginaltexter som vi fått att läsa in oss på utöver läroboken. Det är två antika filosofer som hör till den moralfilosofiska grenen som kallas hedonism.
"Ingenting är värt att frunkta i livet för dem som har insett att det inte finns något att frukta i döden. Den talar dumt som säger att han fruktar döden inte därför att det skulle vålla honom smärta att dö, utan därför att det smärtar honom att han en gång måste dö. Döden, det som för alla människor ter sig som det mest skrämmande, är ingenting som träffar oss, ty när vi finns, finns inte döden, och när döden är för handen, finns inte vi. Inte heller är den något för de bortgångna, ty när de är döda, är de ej mer." Epikuros
"Vad gör det om det inte finns gyllene statyer av ynglingar i salen som håller lågande facklor i händerna för att ge ljus åt nattliga måltider, vad gör det om inte huset glänser av silver eller glimmar av guld, om inte utsirade, förgyllda takbjälkar genljuder av lyrans spel, när människor ändå tillsammans ligger utsträckta i det mjuka gräset vid en källa under ett högt träds grenar och utan några dyrbara anstalter behagfullt vederkvicker sig, särskilt när vädret ler mot dem och årstiden strör ut blommor i det gröna gräset?" Titus Lucretius Carus
Jag finner deras resonemang så sympatiskt. Jag kanske är lite av en hedonist.
dödsångest?
Men jag slutar inte där. Jag har en läsdagbok. En liten kinabok (ni vet, med svart pärm och röda kanter) där jag skriver ner titel, författare, lite synpunkter och datum för utläsning. Och där bör jag nog också nämna att jag är en flitig läsare. Den är nästan full nu, läsdagboken.
Jag är ju sådär retro, så jag har fortfarande kvar min gamla Nokia 3310, mobilen som alla i min generation hade när de började högstadiet. De flesta gick väl sönder någon gång innan gymnasiet började och nyare modeller köptes. Min har hållt. Och jag kan bara inte komma mig för att köpa en ny. Och den funkar faktiskt till allt jag behöver den till. Jag kan ringa med den och jag kan skicka sms. Det enda jobbiga är att sms-inkorgen är så liten, det får bara plats tjugo stycken där, så jag måste hela tiden radera sms som jag egentligen skulle vilja spara, som minne liksom. Men jag är inte tappad bakom en vagn. Jag skriver ner de minnesvärda sms:en i min anteckningsbok när inkorgen blivit för full. När jag ska läsa alla dessa korta meddelanden i mina smockfulla anteckningsböcker från fjorton och framåt vet jag inte, men jag fortsätter att skriva av sms:en.
Och jag är ju en såndär musiknörd, jag är fullkomligt beroende av allt jag lyssnar på (jag har blivit helt konstig nu den senaste veckan, jag vet inte vad jag ska ta mig till, för min mp3-spelare är på lagning). Och jag älskar att göra listor. Dessutom är jag, som sagt, retro. Så jag gör listor på bästaste låtarna och spelar in gammeldags blandband av dem. Snacka om 80-tal. Sen gör jag ett snyggt omslag, skriver ett litet meddelande och ger bort blandbandet till en mer eller mindre bekant person. Jag har gjort många blandband i mina dar. Och jag skriver ner alla låtlistor, plus det lilla meddelandet, i ett block, för att minnas vad jag lyssnat på under en viss period och vilka låtar jag spelat in på X:s blandband, så att jag inte spelar in samma låtar på X:s nästa band.
Dessutom har jag en pedantisk ordning bland mina papper. Jag sparar alla uppsatser och prov jag gör i skolan, sätter in dem i välorganiserade pärmar som står i min bokhylla. Detsamma gör jag med noveller och texter, och mina dikter skriver jag in i en speciell bok. Citat från böcker jag läst skriver jag in i en annan, och dikter jag fallit för skriver jag in i en tredje. Och mitt stora fotointresse har resulterat i femton fotoalbum à 300 bilder var som trängs i min bokhylla tillsammans med alla andra pärmar.
Allt detta resulterar i att jag har ett nästan dagligt dokumenterande av mina förehavanden. Jag skulle kunna, om jag ville, välja ut en dag eller vecka i mitt liv mellan fjorton, femton och idag och nästan exakt kunna redogöra för vad jag gjorde, vad jag lyssnade på, vilka känslor som bubblade i mig och vad jag läste för tillfället. Dessutom skulle man enkelt kunna ta reda på hur jag och mina vänner såg ut.
Men på senare tid har jag tänkt lite på det. Är allt detta dokumenterande, som jag påstår, ett sätt att minnas? Eventuellt ett gedigert material till en självbiografi någon gång i framtiden? Eller är det bara en enorm rädsla för att dö? Ett sätt att omvärlden inte hur lätt som helst kommer att kunna glömma bort mig när jag är död, de måste ju bränna upp alla mina anteckningsböcker och pärmar och fotografier. Jag vet verkligen inte.
Frida Hyvönen
Och hon är så vacker också, Frida
betygshets
När jag gick i högstadiet, eller rättare bestämt, när jag började åttan, började lärarna berätta att nu gällde det allvar. Nu var det dags att lägga manken till. Nu skulle betygen komma, och de skulle avgöra vilket gymnasium vi skulle kunna komma in på och det i sin tur skulle komma att påverka hela vår framtid. I gymnasiet var lärarna mycket strängare. Så från och med nu skulle mina gamla, snälla högstadielärare också bli strängare. Nu var det ingen lekskola längre. Jag tog deras ord till mig och ansträngde mig ännu mer. Jag satt uppe med kemiboken och mattetalen, jag skrev svenskauppsatserna och jag sökte på internet till samhällskunskapsarbetet. Jag var ambitiös på alla sätt och vis. Och jag fick anfall ibland, när det blev för många namn, nummer och förklaringar att hålla reda på. Jag satt vid köksbordet med biologiboken i knät och skakade av gråt. När mamma kom hem tog det ett bra tag innan hon ens fick ur mig vad det handlade om. Redan hösten i åttan.
Min mentor oroade sig för mig och sa åt mig att jag inte behöver vara bäst i allt, jag måste ta det lugnt. I sin roll som min mentor. I sin roll som min svensklärare hade hon inställningen att jag som ju var så begåvad på svenska ändå skulle anstränga mig i det. Det tyckte min fransklärare också. Och min matte- och NO-lärare med. SO-läraren såg inte mig som en vanlig elev, jag var ju så mogen. Musik och träslöjd kunde jag ju inte strunta i, det som var så roligt. Och bildläraren avgudade mig. Alla mina lärare tyckte att det var alldeles för sorgligt, med tanke på min begåvning, att säga åt mig att strunta i just deras ämne. Ja, när jag nu kunde vara bäst på allt, varför skulle jag inte satsa på det blev budskapet.
Och så gick det ju som det gick. Jag pallade med nöd och näppe pressen och kom levande ur höstadiet med 320 poäng (alltså MVG i samtliga ämnen) och en garanterad plats på Södra Latin, en av Stockholms mest prestigefyllda (pretto)skolor.
Man blir på något sätt pumpad med illusionen om att bara man kommer in på rätt gymnasium så löser sig allt. Bara man biter ihop i högstadiet så kan man glassa sig igenom gymnasiet på den flashiga skolan. Men snabbt fick vi lära oss att här var det ännu värre. Våra högstadiebetyg betydde ingenting längre. Absolut ingenting. Nu började vi från noll, med nya lärare som granskade oss kritiskt i allt vi gjorde och som hellre gav ett betyg för lågt än ett betyg för högt, bara för att få oss att anstränga oss mer till nästa gång. Chocken var enorm. Det var nu allvaret började. Med gymnasiebetygen skulle vi söka in till högskola och universitet, och det skulle garanterat komma att påverka resten av våra liv. Redan i ettan höll jag på att trasas sönder, och nu fanns inte ens den där oroliga mentorn som kunde säga till mig att jag var bra ändå.
I början av gymnasiet började min bästa vän få ont i magen, och till slut gick hon till doktorn. Hon hade fått magsår. Stressen som började i högstadiet hade långsamt ätit upp hennes magsäck. Själv har jag, efter fem terminer i gymnasiet, varit så illa tvungen att utveckla en strategi. Jag behöver inte ha MVG i allt för att duga, världen går inte under om jag inte är bäst i allt, min framtid kommer att bli helt okej även om jag inte pallar att vara hundra procent i alla ämnen. Det är min strategi. Det är det jag intalar mig själv när allting känns alldeles för tungt och jag är en millimeter från att falla ner i ett stort hål. Men oftast klarar jag inte av att leva upp till mina egna ideal. Jag lyssnar på lärarnas bannor och anstränger mig ännu mer. Det slår mig aldrig att jag inte är en av dem som lärarna försöker få engagerade. Och det slår aldrig lärarna att deras ord inte får den önskade effekten; på dem som behöver anstränga sig mer biter ändå inte deras ord, medan de som redan jobbar för mycket sväljer allt de säger med hull och hår.
Det har självklart rötter ändå från min tid på dagis med fröknarna som tyckte att jag var en sån duktig och snäll flicka, men det som verkligen fick demonen att sätta rot ordentligt var högstadielärarnas tal då i början av åttan. Jag brottas fortfarande med det, och kommer antagligen alltid ha ett uns av duktig flicka i mig.
Och nu ska det gå att söka in varsomhelst. Man kan tycka att det är demokratiskt. Man kan tycka att det är uppmuntrande för dem som verkligen vill något med sitt liv och anstränger sig. Man kan också se det som att det kommer att bli ännu svårare att komma in på, till exempel, Södra Latin och Kungsholmen. Människor från även utanför Stockholms kommun kommer att söka dit, för de har ju så bra rykte, skolorna. Intagningspoängen kommer att skjuta i höjden. Duktiga flickor kommer att uppmuntras att sikta mot stjärnorna och söka in på de fina skolorna. Duktiga flickor kommer att använda slut på sina energireserver redan i åttan. Duktiga flickor kommer att få magsår. Duktiga flickor kommer att sitta vid köksbord och gråta över biologiboken.
Därför ger beslutet om riksintag mig ont i magen. Jag tänker på alla som kommer få det som mig. Det kommer att spä på illusionen om gymnasiets livsavgörande roll. Sen om det i slutändan påverkar (mig har valet av gymnasium påverkat mycket) är en sak, men innan valet görs borde det inte målas upp som ditt livs val. En sextonåring i dagens samhälle klarar inte av den pressen.
takklättrare
Du står vid fönstret och ser ut. Ute regnar det och du ser ut att fundera över hur takklättrarna på andra sidan gränden har det. Om inte takplattorna är hala av vätan. Om det är skönt att gå på taket, om det är frihet, eller om svindeln får det att knyta sig i magen på dem. Ser du ut att fundera över, för du betraktar dem där de går, i västar som sticker i ögonen, takklättrarna.
Du står vid fönstret och ser ut. Annars är rummet tomt. Bomben har nyss slagit ner och gjort slut på syret, stolar och bord utan struktur och på golvet ligger papper om moralfilosofi och gud. På tavlan är blå anteckningar kvar, mänskligarättigheter kan man nästan se att det står och från korridoren utanför slungas rösterna in och studsar mellan väggarna.
Du står vid fönstret och ser ut. Ljuset reflekteras i din hud. Den ser varm ut, mjuk. Att lägga handen på. Bra för fingertopparnas nerver. De släckta lamporna lyser skuggor på din kropp och får den att se ännu tunnare ut. Midjan att sluta en armknut runt och aldrig släppa taget. Aldrig låta försvinna i ett hål skrikande strömätare. Lång står du och täcker den döende kaktusen som längre inte ens skulle orka blomma när regnperioden kommer.
Du står vid fönstret och ser ut. Helt stilla. Rösterna hinner börja falla som snö mot golvet, glest, innan du plötsligt vänder dig om och lämnar rummet med långa steg. Men det ser jag inte. För jag går precis framför dig och hjärtat slår uppe i min gom.
Kedjor av slumpartade händelser och människor har fört mig till denna soffa. I denna gröna nedsuttna soffa sitter jag och brevid mig slår knotiga fingrar mot jeanslår. Jag lyssnar på samtalet, men känner hela tiden värmen från vänster sida, den får mig att tappa tråden i hjärncellerna. Jag kan inte öppna munnen för den skulle börja spruta eld. Värmen från vänster accelererar i mig till ett inre vulkanutbrott. Din värme.
- Jag blir så arg. Han lyssnar ju inte ens!
De pratar om läraren, det har jag förstått. Han lyssnar inte. Men det gör inte jag heller. Du pratar, men jag hör inte vad du säger. Jag hör bara att du pratar. Sänder små vibrationer genom den grönklädda vadden. Du har mycket att säga, det blir många vibrationer. Jag känner mig som utsatt för alla naturkatastrofer på en och samma gång.
Med tätare mellanrum börjar sällskapet snegla på sina klockor och till slut säger du att det är väl dags att gå till nästa lektion. Kaffekopparna står urdruckna på det lilla runda bordet och vi reser oss upp, allihopa, reser oss och går ut genom dörren, på rad.
Jag blir sist. Jag går efter dig och du vänder dig om i dörren, håller upp den så att den inte börjar falla mot mig innan jag hunnit igenom. Du håller i dörren och ser på mig. Och plötsligt är alla reflexer borta, jag ser varken ner eller på dörren eller på handen som borde ta emot din passning av dörrhandtaget, utan jag ser på dig. Dina ögon.
Dina.
Ögon.
Dina ögon och mina ögon och jag vet inte riktigt om jag vill försvinna eller bli kvar där i din mjukhet. Med handen utsträckt för att ta emot dörren står jag i dina ögon.
Dina ögon.
Långsamt börjar du le.
oskuld
Det som till slut fick mig att bestämma mig att följa strömmen var Bodil Malmsten. Jag lånade en bok på skolbiblioteket, den hade ett så fint guldskimrande omslag och innehöll så många fina fotografier (det var länge sen det var okej att läsa böcker med bilder i, någon gång ska jag göra en bilderbok för vuxna med mina egna fotografier i). "Hör bara hur mitt hjärta bultar i dig" hette den och bestod bara av material från hennes blogg. Märkte jag efter ett tag. Förstod jag efter ett tag. Om jag förstått det innan jag började läsa hade jag antagligen inte börjat läsa den. Men nu gjorde jag det, och märkte att jag älskade det. Hon tänker ju som jag tänkte jag och skrattade och kände att dethär vill jag också göra. Och nu sitter jag här. För om Bodil, som är över sextio, så kan jag också. Det blir nog egentligen inte en så stor skillnad från att skriva dagbok på helgon.net eller journal på last.fm. En liten justerad mottagaranpassning bara.