[under uppförande]

Bussen från Vahijärvi gick helt fel, först kom den sent och sen gick den från nya vägen och inte gamla där vi väntade. Jag och mamma hade stått och frusit i en halvtimme och ändå gick bussen precis framför näsan. De där bussarna går bara tre gånger om dagen. Som tur är så är grannsämjan bra i Vahijärvi, så jag lyckades få skjuts till Borgå av grannen Timo. Timo är en urfinsk redig man med en hund som tycker om att skälla (det gör de flesta vahijärviska hundar) och han bor i en liten röd stuga mitt emot mormors hus med sin fru Maija. De ställer alltid upp.
I bilen berättade han att en annan grannes syssling hade haft kul en natt i höstas. Borgå är en förhållandevis liten stad, men mycket gammal. En av Finlands äldsta. Och den har en dramatisk historia med svenska vikingar, finska nationalskalder och ryska fredsförhandlingar. Och jag vet inte hur många bränder. Så det syns inte nämnvärt på byggnaderna att staden är så gammal, för husen har helt eller delvis brunnit ner i olika omgångar. Kyrkan är en av de få byggnader som åtminstone delvis är gammal. Men så, en natt efter lite för mycket öl, bestämde sig grannens syssling och hans två kompisar för att kyrkan stått orörd lite väl länge. Så de klättrade helt enkelt upp på taket och tände eld på det. Så nu är Borgå gamla kyrka ett stort grönt byggtält som kommer kosta ett par miljoner euro att bygga upp. Så kul har ungdomarna i Vahijärvitrakten.
Jag hade svårt att somna inatt för jag låg och tänkte på hur det skulle vara att säga hejdå till mormor. Så definitivt. Men när jag kom ner till köket vid åtta, ute var det fortfarande mörkt, så satt mormor där i rullstolen och blev andfådd av skedarna med jos som mamma försökte mata henne med. Långsamt äter cancern upp hennes lungor. Efter frukosten körde vi ut henne på den nybyggda verandan och jag satt där med henne inpackad i filtar och halsdukar och såg solen gå upp tills det var dags för mig att gå. Och då var det bara att säga hejdå. Jag kramade henne, så bra det nu gick, och det kändes inte alls hemskt. Det kändes inte ens sorgligt. Det var bara fint att lämna henne där, i rullstolen på verandan i gryningsljuset. Hon såg så lugn och lycklig ut.

Fortfarande på bussen, 11:52
Det är så lustigt, ett av slotten svenskarna byggde här i Finland ligger i Åbo, den dåvarande huvudstaden. På finska heter det Turun linna, alltså Åbos slott. På svenska heter det Åbo hus. Är inte det lite nedvärderande?
Såret på tummen har gått upp. Det lämnar röda märken på pappret.

På planet, i luften, 13: 58
Vi flyger över Ålands hav, på vattnet ser jag en båt. Kanske är det Kirkes Finn Fellow, den ser väldigt vit ut. Jag sitter på flyg AY641, avgångstid från Helsingfors 13:30, ankomsttid till Stockholm 13:17. Jag tycker att det är lika spännande varje gång. Det är som att åka bakåt i tiden.