Men han hör inte

Jag kommer nerför backen och han står redan där och väntar. Han är så lång att jag känner mig mindre, omsluten, men inte så lång att jag behöver stå nämnvärt på tå. Och han är varm.
- Jag vet ett ställe, säger han sen och vi börjar gå över kullerstenstorget. Jag märker att mina steg anpassas efter honom, eller om det är hans som anpassas efter mina.
- Jag var på konsert i helgen, berättar han och jag vänder ansiktet mot honom, fortsätter gå. Den svaga vintersolen reflekteras i en tunn linje precis ovanför hans näsrygg. Han har inte rakat sig imorse, huden skulle vara sträv att ta på och jag ryser.
- Här är det, säger han och pekar, tar ett lätt tag om min armbåge och vänder mig så att jag står med näsan mot ett fönster. Innanför lyser värmeljusen och de röda kuddarna. En klocka plingar ovanför dörren när han går in före och jag kommer efter.
Vi hänger halsdukar och jackor på varsina stolar och kryssar oss emellan borden för att beställa. Skummet till hans latte brusas fram ur den stora maskinen och på ytan till mitt tevatten flyter ett litet svart blad. Vi sätter oss och han fortsätter berätta om konserten. Värmeljusen på bordet får hans ögon att lysa, de där ögonen, jag flyter ut på bordet.
Ljuset utifrån är mörkblått och människorna som går förbi är siluetter som snabbt flammar upp likt spöken när inifrånljuset målar deras ansikten. Han förklarar med händerna och luftdraget får värmeljusens lågor att flämta i skuggorna i hans ansikte. Jag nickar och på ytan till mitt tevatten flyter nu tre små svarta blad.
- Det kanske är dags att gå, frågar han och får en liten rynka mellan ögonbrynen men jag förmår inte svara.
Han får något vilset i blicken och ser ut genom fönstret. Ett litet hål i andningen. Han lägger handen på bordet och fingrarna rör sig långsamt över träets linjer och hål.
Dörren plingar och han vänder åter blicken mot mig, ler. Börjar berätta om en bok han nyss läst. Fingrarna fortsätter läsa blindskrift i träets fibrer. Hans fingrar.
Ta mig på brösten, tänker jag men han hör inte vad jag tänker, fortsätter bara prata och efter en stund plockar han åt sig handen från bordet och börjar vira in sig i halsduken igen. Jag ställer mig upp.
Ute är det helt mörkt nu och kylan biter våra kinder röda. Jag går så nära som jag vågar. Känner det som i en sluten krets, det strömmar igenom mig. På samma kullerstenstorg stannar vi till och vänder oss mot varandra.
Bakom honom står en lyktstolpe. Jag ser honom lutad mot den, mig tryckande bort all luft emellan. Hud mot hud i mörkret med isande kinder och stickande fingertoppar. Hans sträva haka mot den tunna huden bakom mitt öra. Jag ser det fastän han samtidigt står framför mig och ler och säger:
- Det här måste vi göra igen.
Han är fortfarande tillräckligt lång för att göra mig mindre, men utan behov av att stå på tå. Sen går han åt sitt håll och jag blir stående, skrikande men han hör inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback