[under uppförande]

Jag är en storkomsument av alla olika sorts skrivtjänster som internet kan erbjuda. Jag skriver dagbok på ett antal olika comunitys, jag lägger upp mina noveller och dikter och nu har jag börjat blogga. För att liksom skriva av mig alla mina tankar, filosoferingar, som inte riktigt går in under "dagbok". Och det är väl inte så ovanligt, nuförtiden, många lägger upp sina liv på internet utan att blinka. Var och varannan människa skriver blogg. Och under långa kvällar vid datorn med schysst musik sitter jag och kopierar alla texter jag skrivit in i ett worddokument, i kronologisk ordning, och skriver ut och sätter in i pärmar.
Men jag slutar inte där. Jag har en läsdagbok. En liten kinabok (ni vet, med svart pärm och röda kanter) där jag skriver ner titel, författare, lite synpunkter och datum för utläsning. Och där bör jag nog också nämna att jag är en flitig läsare. Den är nästan full nu, läsdagboken.
Jag är ju sådär retro, så jag har fortfarande kvar min gamla Nokia 3310, mobilen som alla i min generation hade när de började högstadiet. De flesta gick väl sönder någon gång innan gymnasiet började och nyare modeller köptes. Min har hållt. Och jag kan bara inte komma mig för att köpa en ny. Och den funkar faktiskt till allt jag behöver den till. Jag kan ringa med den och jag kan skicka sms. Det enda jobbiga är att sms-inkorgen är så liten, det får bara plats tjugo stycken där, så jag måste hela tiden radera sms som jag egentligen skulle vilja spara, som minne liksom. Men jag är inte tappad bakom en vagn. Jag skriver ner de minnesvärda sms:en i min anteckningsbok när inkorgen blivit för full. När jag ska läsa alla dessa korta meddelanden i mina smockfulla anteckningsböcker från fjorton och framåt vet jag inte, men jag fortsätter att skriva av sms:en.
Och jag är ju en såndär musiknörd, jag är fullkomligt beroende av allt jag lyssnar på (jag har blivit helt konstig nu den senaste veckan, jag vet inte vad jag ska ta mig till, för min mp3-spelare är på lagning). Och jag älskar att göra listor. Dessutom är jag, som sagt, retro. Så jag gör listor på bästaste låtarna och spelar in gammeldags blandband av dem. Snacka om 80-tal. Sen gör jag ett snyggt omslag, skriver ett litet meddelande och ger bort blandbandet till en mer eller mindre bekant person. Jag har gjort många blandband i mina dar. Och jag skriver ner alla låtlistor, plus det lilla meddelandet, i ett block, för att minnas vad jag lyssnat på under en viss period och vilka låtar jag spelat in på X:s blandband, så att jag inte spelar in samma låtar på X:s nästa band.
Dessutom har jag en pedantisk ordning bland mina papper. Jag sparar alla uppsatser och prov jag gör i skolan, sätter in dem i välorganiserade pärmar som står i min bokhylla. Detsamma gör jag med noveller och texter, och mina dikter skriver jag in i en speciell bok. Citat från böcker jag läst skriver jag in i en annan, och dikter jag fallit för skriver jag in i en tredje. Och mitt stora fotointresse har resulterat i femton fotoalbum à 300 bilder var som trängs i min bokhylla tillsammans med alla andra pärmar.

Allt detta resulterar i att jag har ett nästan dagligt dokumenterande av mina förehavanden. Jag skulle kunna, om jag ville, välja ut en dag eller vecka i mitt liv mellan fjorton, femton och idag och nästan exakt kunna redogöra för vad jag gjorde, vad jag lyssnade på, vilka känslor som bubblade i mig och vad jag läste för tillfället. Dessutom skulle man enkelt kunna ta reda på hur jag och mina vänner såg ut.
Men på senare tid har jag tänkt lite på det. Är allt detta dokumenterande, som jag påstår, ett sätt att minnas? Eventuellt ett gedigert material till en självbiografi någon gång i framtiden? Eller är det bara en enorm rädsla för att dö? Ett sätt att omvärlden inte hur lätt som helst kommer att kunna glömma bort mig när jag är död, de måste ju bränna upp alla mina anteckningsböcker och pärmar och fotografier. Jag vet verkligen inte.