tuggummiluft i datasalen II
I was sitting on the windowsill when I first heard the sound. I was trying to read but the roaring storm outside pulled at my attention and I hadn't managed to concentrate. I had read the first sentences of the page a dozen times but then something moved in the corner of my eye and made me loose myself into the clouds, the river of rain drops on the glass and the leaves flying by. At first, I didn't realize that the sound was not one of the million others that the storm was making.
Men sen säger det stopp. Vad ska det vara för ljud? Jag vet inte. Vem är det som gör det? Jag vet inte. Jag har aldrig skrivit en spökhistoria. Det här går alldeles strålande.
tuggummiluft i datasalen
Jag sitter i skolans stora datasal (den räcker nätt och jämnt för en hel klass) med min klass och engelskalärarinnan Ellie, brevid Anna som är jätteuttråkad och dikterar för mig istället för att skriva på sin egen ghost story. Cause we're supposed to write a ghost story. Oh no, sorry, not ghost, it should not be called ghost, Ellie says it should be called goth story. Or horror story. Och vi ska använda Edgar Allan Poes Brott och straff-plagiatnovell som inspiration. Jag tyckte inte alls om Brott och straff. Och jag tyckte ännu sämre om The Tell-Tale Heart. Ingen vidare inspiration, om man frågar mig. Men de där 1800-talsmännen verkar ha en enorm fascination av brottslingångesten, egon som skulle kunna fylla hela Victoriasjön. "Jag är mycket smartare och bättre än andra, därför gäller inte vanliga lagar för mig". Jag har sett en pjäs också, av Strindberg, Paria, handlar om precis samma sak. Jag tror inte jag har någon lust att skriva någon spökhistoria. Nej, det har jag inte.
i backspegeln
Jag satt och stickade på min säng, efter att ha krälat runt på golvet med dammsugaren, och försökte komma på vad jag gjorde för ett år sen. Jag kunde verkligen inte komma på det. Januari och februari kommer jag ihåg, Indien-utredningen och min artonårsdag. Och Hannahs födelsedag minns jag, första maj och studentskivorna. Men mars - borta ur minnet. Vad gör man då? Jo, kollar in helgon-dagboken. Jag har skrivit läskigt mycket i den. Där har jag detaljerat redogjort för hela mars. Den tjugoandra mars 2006 skrev jag tillexempel såhär:
"jag och Maria gör ju ett arbete i psykologin om eventuella skillnader i kvinnlig och manlig kognition. alltså om det finns några skillnader i hur kvinnor respektive män tänker. rätt stört, men vi har material och jag har läst flera timmar sammanlagt nu, så det blir inte till att byta. ikväll läste jag lite om psykologins historia. jag hittade ett intressant stycke: 'Kvinnor var helt enkelt tvugna att förlägga så mycket energi på fortplantning och på fortplantningsorganen, att det inte blev mycket över till intellektuella kapplöpningar med männen. För de flickor och kvinnor som ändå tog risken att utbilda sig förutspåddes en dyster framtid, eftersom forskarna ansåg att intellektuellt krävande utbildning för flickor skadade fortplantningsorganen och hjärnan och ledde till mentalsjukdom. För pojkar ansågs konkurrensen i utbildningssituationen vara nyttig och fostrande, men för flickor skulle den få permanenta katastrofala följder som oregelbunden eller uteblivien menstruation, huvudvärk, sömnsvårigheter, 'mental slöhet', kramper eller epilepsi. Forskarna förutsåg också att fortplantningsförmågan skulle degenerera hos kvinnor som utbildade sig, och deras längtan efter utbildning och oberoende hotade därför artens (eller i varje fall medelklassens) överlevnad.' där har jag mitt svar till vad det är jag lider av! jag är helt enkelt inte biologiskt kapabel till den intellektuella kapplöpningen med pojkarna. det är därför jag inte kan sova, det är därför jag lider av en sån mental slöhet. jag borde acceptera mitt köns begränsningar. tack, 1800-talets evolutionspsykologer!"
Så det kan gå.
"jag och Maria gör ju ett arbete i psykologin om eventuella skillnader i kvinnlig och manlig kognition. alltså om det finns några skillnader i hur kvinnor respektive män tänker. rätt stört, men vi har material och jag har läst flera timmar sammanlagt nu, så det blir inte till att byta. ikväll läste jag lite om psykologins historia. jag hittade ett intressant stycke: 'Kvinnor var helt enkelt tvugna att förlägga så mycket energi på fortplantning och på fortplantningsorganen, att det inte blev mycket över till intellektuella kapplöpningar med männen. För de flickor och kvinnor som ändå tog risken att utbilda sig förutspåddes en dyster framtid, eftersom forskarna ansåg att intellektuellt krävande utbildning för flickor skadade fortplantningsorganen och hjärnan och ledde till mentalsjukdom. För pojkar ansågs konkurrensen i utbildningssituationen vara nyttig och fostrande, men för flickor skulle den få permanenta katastrofala följder som oregelbunden eller uteblivien menstruation, huvudvärk, sömnsvårigheter, 'mental slöhet', kramper eller epilepsi. Forskarna förutsåg också att fortplantningsförmågan skulle degenerera hos kvinnor som utbildade sig, och deras längtan efter utbildning och oberoende hotade därför artens (eller i varje fall medelklassens) överlevnad.' där har jag mitt svar till vad det är jag lider av! jag är helt enkelt inte biologiskt kapabel till den intellektuella kapplöpningen med pojkarna. det är därför jag inte kan sova, det är därför jag lider av en sån mental slöhet. jag borde acceptera mitt köns begränsningar. tack, 1800-talets evolutionspsykologer!"
Så det kan gå.
ett försök till litterär gestaltning V
Vi hade poetry slam idag på litterär gestaltning. Alla fick läsa upp en av sina dikter. Det spädde bara på min frustration från tidigare då våra forumspelsförhandlingar strandat för att "Indien är ena riktiga åsnor" (=EU och USA vägrar inse att det faktiskt är upp till dem att få till ett världssamarbete. De har lite pengar att förlora, Indien och resten av världen en redan undernärd befolkning som kommer få det ännu värre med patenter, jordbrukssubventioner, investeringsavtal... jag skulle kunna hålla på i evigheter, men nu är förhandlingarna strandsatta och vår geografilärare Eva kom fram till mig och Sandra efteråt och sa att det var starkt av oss att vägra skriva under, och att det var självklart att vi gjorde som vi gjorde för Indien skulle inte tjäna ett piss på avtalet. Ja, ehrm, som sagt, tjata på i evigheter... Det var bara en lek, på låtsas, men vi gick verkligen in i det, hela klassen, och jag måste säga att det åtminstone inte lämnade mig oberörd). Trots att flera av dikterna var riktigt bra och Amandas uppläsning verkligen hade passat på en riktig poetry slam, så var formen så äcklig och bara ... nej. Nog. Låt bilden säga mer än tusen ord. Dethär gör måndagseftermiddagar 14:30-16:00 med mig:
Typ galen säl, om ni försår vad jag menar...
Typ galen säl, om ni försår vad jag menar...
onsdag, ta mig härifrån
Det var sådär hemskt att vakna imorse också. Jag sover inte bra. Jag drömmer och vaknar och kan inte somna om. När väckarklockan ringde övervägde jag seriöst att fortsätta sova. Jag gör aldrig så. Jag låg kvar i sängen i fem minuter, sen släpade jag mig ändå upp. Och ställde mig i duschen. Stod länge, alldeles för varmt. När jag till slut lyckats stiga ur och klä på mig, hade jag inte tid att äta frukost. Men precis när jag skulle gå ut genom dörren kom Aron springande och gav mig en puss. Han har stenhårt vägrat att ens vinka åt mig de senaste månaderna - när han var mindre fick jag alltid pusskramovink. Så att han nu helt överlycklig kom springande och pussade mig rakt på munnen var stort. Och sen delade jag perrong med min gamla mattelärare, Olof, den snygga disträe jag hade i matte A. Jag kände att det här blir nog en bra dag ändå.
Men nej. Vi har ett forumspel på samhällskunskapen och geografin nu. Vi är uppdelade i olika grupper, länder och organisationer, och vi ska försöka få till ett jordbruksavtal, ett patentavtal och ett investeringsavtal. Och folk tar det verkligen seriöst. Jag är i Indiengruppen. USA och EU är bara maktkåta och vägrar ge vika på något. Det här är ett spel! Skulle vi inte kunna leka fram vårt drömscenario istället? Verkligheten är piss, men måste vi överdriva den till det sämre i spelet? Ett tag höll det nästan på att bli krig. Det var likadant när vi var på Armémuseum och gjorde ett spel om utrikespolitik. Då var vi också olika länder, påhittade den här gången, och det gick helt överstyr. Upprustning, utpressning, investeringar utan minsta tanke på miljön. Bara för att få makten.
Om det blir så när det bara är på lek, att vissa blir så förblindade av makten att de glömmer all rättvisa och moral, då är det verkligen inte svårt att förstå varför det blir så i verkligheten också. Människan är en girig, egoistisk och inskränkt varelse. Vi kommer att förgöra oss själva till slut. Hemskt nog lär vi nog hinna förstöra allt annat också innan vi dör ut. Jag tror jag ger upp.
Men nej. Vi har ett forumspel på samhällskunskapen och geografin nu. Vi är uppdelade i olika grupper, länder och organisationer, och vi ska försöka få till ett jordbruksavtal, ett patentavtal och ett investeringsavtal. Och folk tar det verkligen seriöst. Jag är i Indiengruppen. USA och EU är bara maktkåta och vägrar ge vika på något. Det här är ett spel! Skulle vi inte kunna leka fram vårt drömscenario istället? Verkligheten är piss, men måste vi överdriva den till det sämre i spelet? Ett tag höll det nästan på att bli krig. Det var likadant när vi var på Armémuseum och gjorde ett spel om utrikespolitik. Då var vi också olika länder, påhittade den här gången, och det gick helt överstyr. Upprustning, utpressning, investeringar utan minsta tanke på miljön. Bara för att få makten.
Om det blir så när det bara är på lek, att vissa blir så förblindade av makten att de glömmer all rättvisa och moral, då är det verkligen inte svårt att förstå varför det blir så i verkligheten också. Människan är en girig, egoistisk och inskränkt varelse. Vi kommer att förgöra oss själva till slut. Hemskt nog lär vi nog hinna förstöra allt annat också innan vi dör ut. Jag tror jag ger upp.
fotografi A
Jag pratade med tre lärare idag om mina planer att söka till folkhögskola till i höst och frågade om de ville vara mina referenser. Alla tyckte det lät så bra. En av lärarna jag pratade med var Richard, min fotolärare. Han började prata om hur bra Nordens fotoskola ska vara och att han gärna hjälper mig att välja foton till fotoprover. Och så sa han att han tror att jag har en chans att komma in. ÅH! Det gjorde mig så glad, jag gick som på moln resten av eftermiddagen (eller åtminstone tills litterär gestaltning fick mig att sega ihop helt, som vanligt). Då gjorde det inget att Hans sagt att det är kört med att få MVG i projektarbete för mig och att jag knappt fått en blund på hela natten. Jag tycker om Richard. Han är lite sådär disträ och går in alldeles för mycket i saker, precis som jag ibland. Jag tror jag förstår honom. Och han är precis lika nördigt fascinerad av vinklar och utsnitt som jag. Foto A är det bästa i hela trean.
Efter skolan fick jag ett infall och drog med mig Sandra på en skoaffärsrunda. Det slutade med att vi köpte ett par skor var. Mina var svarta högklackade med rosett - perfekt till vår skiva. Det känns konstigt, men den närmar sig verkligen med stormsteg. Det är stört. Jag ska ta studenten. Helt stört.
Efter skolan fick jag ett infall och drog med mig Sandra på en skoaffärsrunda. Det slutade med att vi köpte ett par skor var. Mina var svarta högklackade med rosett - perfekt till vår skiva. Det känns konstigt, men den närmar sig verkligen med stormsteg. Det är stört. Jag ska ta studenten. Helt stört.
på religionen V
Idag skulle vi läsa urkunder på religionen och svara på frågor. Jag läste snabbt och lät bli att svara på frågorna. När jag var klar plockade jag upp min mandalahalsduk och fortsatte sticka och den väcker alltid uppseende. Den här gången rullade Anton ut den, skickade vidare rullen till Siri I som gav änden till Julius. Den har en ganska imponerande längd nu. "Erkänn, den är till en häst" sa Siri I. Och just då kom Krister in i klassrummet och såg argt på mig. "Hur går det för dina frågor?" och jag svarade att jag läst alla texter och då sa han "Men kan du svara på alla frågor? Och vad ska det där bli? En dörrmatta? En halsduk till en giraff?" och där satt jag och hade hela klassens ögon på mig, och en religionslärare som hånade min stickning. Det var lite obehagligt, jag kände mig utpekad. Jag började förklara om mandala och det mjukade väl upp honom lite och fick hela klassen att högljutt protestera mot mina planer att sprätta upp den sen. Det slutade med att Siri I föreslog att jag skulle sälja den till en giraff på eBay.
För bara något år sen hade en sån situation fått mig att vilja sjunka genom jorden. Jag är allmänt rädd för auktoriteter och är stört rädd för att göra bort mig. Jag har inget emot att ha allas ögon på mig, men det ska vara på mina villkor, när jag själv valt det. Sånahär öppna påhopp hade kunnat få mig att vilja hoppa framför ett tåg. Men jag tycks inte vara samma person längre. Nu skrattade jag bara lite med Sandra och tyckte att det var en kul grej. Det där med att utvecklas är riktigt spännande.
Sen berättade Krister om sin pappa som tydligen är smal som en vidja. När man kommenterar att han äter så lite, svarar han "Jag slutar när det är som godast". Det är något väldigt buddhistiskt över det. Och mycket tråkigt. Att frossa är ju bland det bästa - frossa långsamt. Att äta är en av mina favoritsysselsättningar. Vilken jävla tur att jag har en utomordentlig ämnesomsättning.
När jag kom hem tänkte jag nä, nu gubbar, jag tror jag tar mig en liten promenad. För det var så vackert väder ute och så kallt. Så jag dumpade bara av väskan, plockade på mig kameran och gick ut genom dörren igen.
För bara något år sen hade en sån situation fått mig att vilja sjunka genom jorden. Jag är allmänt rädd för auktoriteter och är stört rädd för att göra bort mig. Jag har inget emot att ha allas ögon på mig, men det ska vara på mina villkor, när jag själv valt det. Sånahär öppna påhopp hade kunnat få mig att vilja hoppa framför ett tåg. Men jag tycks inte vara samma person längre. Nu skrattade jag bara lite med Sandra och tyckte att det var en kul grej. Det där med att utvecklas är riktigt spännande.
Sen berättade Krister om sin pappa som tydligen är smal som en vidja. När man kommenterar att han äter så lite, svarar han "Jag slutar när det är som godast". Det är något väldigt buddhistiskt över det. Och mycket tråkigt. Att frossa är ju bland det bästa - frossa långsamt. Att äta är en av mina favoritsysselsättningar. Vilken jävla tur att jag har en utomordentlig ämnesomsättning.
När jag kom hem tänkte jag nä, nu gubbar, jag tror jag tar mig en liten promenad. För det var så vackert väder ute och så kallt. Så jag dumpade bara av väskan, plockade på mig kameran och gick ut genom dörren igen.
på religionen IV
Jag kan inte sluta fascineras. Krister vet så otroligt mycket. Samtidigt som han är så otroligt förvirrad att det är svårt att förstå hur han har lyckats få i sig all denna kunskap. Idag hade vi ett långt samtal om var någonstans i kroppen som självet sitter. Buddhisterna tror inte att det finns något själv, något jag. Det är en mycket svår tanke för oss barn av individualismens tidsålder. Men var sitter då vårt jag? Alma sa att det kanske kan vara i den kroppsdelen som man inte skulle kunna bli av med utan att inte känna sig som sig själv längre. Bortsett från det uppenbara, huvudet, vad skulle jag kunna bli av med? Det är så svårt att sätta sig in i. Jag är mycket fysisk, hela jag är liksom en del av mig. Men jag vände lite på det. Var är det jag känner mest? I bröstet, precis under halsen, jag lägger ofta handen över nyckelbenen när jag tänker eller är nervös helt utan att tänka på det. Det är som att mina känslor börjar där och sen sprider sig. Det är kanske hjärtat som gör det.
Sen sa han, Krister, att det har gjorts en undersökning om ungdomars hjärnor. Han sa att hjärnan växer och utvecklas fram till att man är runt tjugo. Därför har barn och ungdomar svårt att smälta av det enorma informationsflödet som finns i samhället idag. De tror att det kan vara därför som så många ungdomar är så stressade, sa Krister. För våra hjärnor är inte gjorda för att utsättas för så många intryck, så mycket information.
Hur lyckas Krister alltid säga de rätta sakerna?
Sen sa han, Krister, att det har gjorts en undersökning om ungdomars hjärnor. Han sa att hjärnan växer och utvecklas fram till att man är runt tjugo. Därför har barn och ungdomar svårt att smälta av det enorma informationsflödet som finns i samhället idag. De tror att det kan vara därför som så många ungdomar är så stressade, sa Krister. För våra hjärnor är inte gjorda för att utsättas för så många intryck, så mycket information.
Hur lyckas Krister alltid säga de rätta sakerna?
ett försök till litterär gestaltning IV
Och det är liksom problemet. Att det är så svårt att anpassa sättet att läsa på, sin egen röst. Majakovskij med deckarpondusrösten går liksom inte ihop, i det träder all hans tafatthet, de kantiga orden fram i sin larvigaste skepnad, orden gör inte rösten rätta. Hans galenskaper behöver en röst med samma mått galenskap. Deckarpondusrösten är alldeles för nykter. Det är som ångestdikten som läses med barnsagorösten eller förälskelsedesperationen med mättad artikuleringsdramatik. Det blir att skratta åt.
Jag är som Majakovskij idag. Tokig, desperat. Jag kunde inte somna inatt, jag sov väl som mest några minuter åt gången. Jag vill ställa mig på bordet och spy ur mig honom (dem) med alldeles för hög röst och gester och därför sa jag till klasskamraterna innan jag gick in i klassrummet att om läraren ber mig läsa idag så svara, å mina vägnar, att jag inte kan. "Jag brinner!"
Jag undrar hur många träd som gått åt till alla kopierade dikter vi får, på högar, läser en halv gång och sen slänger i insamlingskartongerna. Ute är snöflingorna stora och vilsna, vissa glömmer bort gravitationen och åker uppåt en bit, stannar upp och tänker en smula, gör världen prickigkorvig. Södra Latin är byggt i mörkrött tegel.
Jag är som Majakovskij idag. Tokig, desperat. Jag kunde inte somna inatt, jag sov väl som mest några minuter åt gången. Jag vill ställa mig på bordet och spy ur mig honom (dem) med alldeles för hög röst och gester och därför sa jag till klasskamraterna innan jag gick in i klassrummet att om läraren ber mig läsa idag så svara, å mina vägnar, att jag inte kan. "Jag brinner!"
Jag undrar hur många träd som gått åt till alla kopierade dikter vi får, på högar, läser en halv gång och sen slänger i insamlingskartongerna. Ute är snöflingorna stora och vilsna, vissa glömmer bort gravitationen och åker uppåt en bit, stannar upp och tänker en smula, gör världen prickigkorvig. Södra Latin är byggt i mörkrött tegel.
på religionen III
Han gör det igen: "Inom buddhismen menar de att det är otroligt svårt att bli människa. De har en liknelse, att världen består av ett världshav där det bara finns en sköldpadda och en ihålig stock. Sköldpaddan sticker upp huvudet över vattenytan ibland, och chansen att den då sticker upp huvudet genom hålet i den ihåliga stocken - så stor är chansen att man blir människa. Hur de då förklarar befolkningstillväxten, det vet jag inte..."
Jag satt och stickade och Krister berättade om Mandala. Det är en hinduisk tradition, ett konstverk i färgad sand där konstnären sitter i veckor och lägger ut den färgade sanden i olika mönster tills det blivit ett stort runt, mycket detaljrikt konstverk. Och när de är klara, sopar de helt sonika bara upp den igen. Borta, flera veckors arbete. De menar att det är en bild av alla tings förgänglighet.
Och det är lite som med min stickning. Jag har alldeles för många halsdukar redan, jag har vantar och sockor och mössor. Och ändå måste jag fortsätta sticka. Så nu har jag bestämt att jag ska sticka upp allt garn jag har hemma, göra en evighetslång halsduk och sen - sprätta upp den. Tiotals timmars arbete - borta. Allt är förgängligt.
på religionen II
Och igen, religionsläraren, jag förstår inte varifrån han får alla sina historier och konstiga uttalanden. Nu berättade han om varför Vishnu är blå. Jo, förstår ni, av någon anledning skulle någon göra ett gift och kärnade ur hela havet, men Vishnu älskade världen och människorna så mycket att när det här giftet skulle spridas ut så ställde sig Vishnu ivägen och drack upp det istället. Och så blev han blå. Men han missade ett par droppar, som föll på ett par ormar och spindlar - det är därför de är giftiga.
"Det är så bra", sa Krister, religionsläraren, "de har arbetat fram förklaringar för allt, som passar in i deras värld. Hur skulle vi förklara att vissa ormar är giftiga?"
"Evolutionen", svarade Julius.
"Precis. För det är det vi tror på. Och det här är hinduernas förklaring, för den passar för dem. Deras förklaring är precis lika bra som vår. Fast vår är lite bättre, för den är ju sann..."
Han får klassen att skratta hela tiden, men frågan är om han gör det medvetet eller om han bara råkar säga galna saker och sen skrattar tillsammans med oss för att han är så generad.
Sen, när vi lyckades motbevisa hans teori om att den enda geometriska figuren som finns i naturen är cirkeln, så kallade han oss för jävla skitungar. Sen sa han att det var bra.
"Det är så bra", sa Krister, religionsläraren, "de har arbetat fram förklaringar för allt, som passar in i deras värld. Hur skulle vi förklara att vissa ormar är giftiga?"
"Evolutionen", svarade Julius.
"Precis. För det är det vi tror på. Och det här är hinduernas förklaring, för den passar för dem. Deras förklaring är precis lika bra som vår. Fast vår är lite bättre, för den är ju sann..."
Han får klassen att skratta hela tiden, men frågan är om han gör det medvetet eller om han bara råkar säga galna saker och sen skrattar tillsammans med oss för att han är så generad.
Sen, när vi lyckades motbevisa hans teori om att den enda geometriska figuren som finns i naturen är cirkeln, så kallade han oss för jävla skitungar. Sen sa han att det var bra.
läroboken
Vi fick en läxa i litterär gestaltning och jag har suttit och försökt göra den. Läsa i läroboken "I textens rum" om att skriva lyrik och det pratas om att hitta sin egen röst, om att inte känna sig tvingad att följa något mönster. Det sägs "Att skriva är att älska. När du älskar gör du det med kropp och själ, och du frågar inte efter system eller mönster för hur man ska bete sig i det läget. Du bara gör det." Och det låter ju jättefint helatiden, ja, så vackert, men varför ska jag läsa dethär? Det säger emot sig själv. Jag har redan min egen röst. Jag har skrivit noveller och dikter sen jag var tio på helt eget bevåg, utan att behöva ha någon lärare andandes i nacken på mig. Jag anser att jag kan och har motivationen. Jag behöver inte läsa om hur jag KAN göra, jag behöver inte riva några murar och fördomar som hindrar mig från att skriva. Såna murar har jag alridg haft. Jag vill GÖRA. Guider i skrivande fungerar bara för såna som inte har kommit igång än, för mig är det bara slöseri med tid. Jag blir bara ännu mer irriterat inställd till litterär gestaltning.
ett försök till litterär gestaltning II
Det var en helt vanlig dag i skolan idag, bortsett från att det kändes lite konstigt att vara tillbaka. Men så kom litterär gestaltning, halv tre till fyra och det började bli mörkt utanför fönstret och jag freaker alltid ut på litterär gestaltning. Jag sitter och pratar för mig själv om hur korkade jag tycker att uppgifterna vi får är, en gång grävde jag i temaettornas pyssellåda, för vi har litterär gestaltning i temaettornas gamla, trygga hemklassrum. o, those were the days. eller inte... Ja, i alla fall, jag grävde i temaettornas pyssellåda och hittade en silverfärgad krita och började måla på mig själv med den. Jag kom så långt att jag hann övergå från vänsterhanden upp på armen. Min hud fick ett metalliskt skimmer och Amanda sa att jag var en robot.
Idag började vi skriva dikter. Jag hatar att skriva dikter. Prosa går alltid att tvinga fram, för det är logiskt. Lyrik är inte logisk. Den är känslosam och blodig och svår. Jag kände mig inte alls sån idag. Men läraren sa att vi skulle skriva tokdikter och så gav hon oss ett par första rader och sen satte hon sig ute i korridoren för att ha betygssamtal. Jag tänkte att jag tokar till det helt. Eller nej, det började faktiskt med att Amanda sa att jag kan ju sätta mig under bordet (jag brukar ramla ner på golvet ibland på litterär gestaltningslektionerna, i såndär skapartorkaångest utfreakningsmanér). Och då gjorde jag det. Satte mig under bordet. Sandra drog isär borden lite så att det blev en liten kiklucka och så fick jag tag i hennes brun- och rosastickade tumvante och satte på mig den på högerhanden, som en inspirationshatt liksom fast vante istället. Och så satt jag där under bordet och skrev en dikt och sa helt random grejer (jag förstår inte var jag får saker ifrån iband) och jag vet inte riktigt om mina klasskamrater garvade för att jag var rolig eller för att de bara tyckte att jag var såå pinsam. Sandra tog i alla fall kort på mig, genom kikluckan i bordet:
Kolla, man ser mina snygga inneskor också
Inspirationsvanten!
Ungefär såhär kan jag se ut när jag freakar
Och såhär blev dikten:
Min gröna fästman står i farstun
i sin blå hatt och röda skor
och vill gå med mig
på en gul promenad
men jag är inte klar
med den turkosa julskinkan
så han får ett snällt
men violett nej.
Åtminstone jag hade kul!
Idag började vi skriva dikter. Jag hatar att skriva dikter. Prosa går alltid att tvinga fram, för det är logiskt. Lyrik är inte logisk. Den är känslosam och blodig och svår. Jag kände mig inte alls sån idag. Men läraren sa att vi skulle skriva tokdikter och så gav hon oss ett par första rader och sen satte hon sig ute i korridoren för att ha betygssamtal. Jag tänkte att jag tokar till det helt. Eller nej, det började faktiskt med att Amanda sa att jag kan ju sätta mig under bordet (jag brukar ramla ner på golvet ibland på litterär gestaltningslektionerna, i såndär skapartorkaångest utfreakningsmanér). Och då gjorde jag det. Satte mig under bordet. Sandra drog isär borden lite så att det blev en liten kiklucka och så fick jag tag i hennes brun- och rosastickade tumvante och satte på mig den på högerhanden, som en inspirationshatt liksom fast vante istället. Och så satt jag där under bordet och skrev en dikt och sa helt random grejer (jag förstår inte var jag får saker ifrån iband) och jag vet inte riktigt om mina klasskamrater garvade för att jag var rolig eller för att de bara tyckte att jag var såå pinsam. Sandra tog i alla fall kort på mig, genom kikluckan i bordet:
Kolla, man ser mina snygga inneskor också
Inspirationsvanten!
Ungefär såhär kan jag se ut när jag freakar
Och såhär blev dikten:
Min gröna fästman står i farstun
i sin blå hatt och röda skor
och vill gå med mig
på en gul promenad
men jag är inte klar
med den turkosa julskinkan
så han får ett snällt
men violett nej.
Åtminstone jag hade kul!
det är mörkt när jag vaknar
Det är mörkt när jag vaknar och det är mörkt när jag går ut genom dörren, inpackad i en för stor halsduk. Efter en lång väntan har minusgraderna till slut kommit, men nu fryser jag om låren och fingrarna och tror inte längre att snön skulle lösa någonting.
På tunnelbanan sätter sig min gamla mattelärare en bit bort, det var längesen jag såg honom. Han var så snygg att han gjorde matte A till ett rent nöje, jag hade ju inget behov av att räkna, jag kunde sitta och följa linjerna i hans ansikte. Och han märkte inget. Disträ och snygg, det var vad han var. Sen blev han pappaledig och jag fick en ny lärare i matte B. Inte alls lika snygg, och det var väl bra för matte B krävde att jag räknade. Sen kom han inte tillbaka, den snygga, men jag har sett honom då och då. Jag tror han bor i Bagarmossen.
Nu sitter han mitt emot mig och jag får som alltid svårt att hålla masken. När jag kommer ur tunnelbanan håller en rosa rad på att slå hål på mörkret över taken.
På tunnelbanan sätter sig min gamla mattelärare en bit bort, det var längesen jag såg honom. Han var så snygg att han gjorde matte A till ett rent nöje, jag hade ju inget behov av att räkna, jag kunde sitta och följa linjerna i hans ansikte. Och han märkte inget. Disträ och snygg, det var vad han var. Sen blev han pappaledig och jag fick en ny lärare i matte B. Inte alls lika snygg, och det var väl bra för matte B krävde att jag räknade. Sen kom han inte tillbaka, den snygga, men jag har sett honom då och då. Jag tror han bor i Bagarmossen.
Nu sitter han mitt emot mig och jag får som alltid svårt att hålla masken. När jag kommer ur tunnelbanan håller en rosa rad på att slå hål på mörkret över taken.
Ellie's Christmas treat
Det kändes tungt att åka till skolan i fredags för jag visste redan att åtminstone två i min grupp på fyra som jobbar med ekosofin skulle vara sjuka, och ändå var jag tvungen att åka dit för att planera någon sorts muntlig redovisning. Självklart var uppslutningen minimal i klassen, som vanligt, och vi satt där och väntade på att Ellie skulle komma inrusande och smitta av sig med lite av sin överflödande energi. Och så kom hon, halvspringande som vanligt, med sin lilla vagn. Men istället för att rinna över med stenciler och svensk-engelska ordböcker, så var den fullpackad med julmust, saffranslängder, pepparkakor och ischoklad. "I thought we would need something cozy before we start working" och jag tycker så mycket om Ellie.
Så vi satt där, Hans som alltid lyckas hitta in i klassrummen när det vankas sötsaker såg så nöjd ut mitt bland alla mina klasskamrater, och vi småpratade och jag tryckte i mig säkert en halv saffranslängd, för jag hade inte pallat äta någon frukost. Ellie satte på ett band med John Lennon. Han började sjunga "Imagine", och det fick mig att tänka på högstadiet, i sjuan när jag och Kirke och Jennifer sjöng den på julavslutningen och jag började nästan gråta. Det är så mysigt med traditioner runt jul. På Södra har vi inte riktigt några traditioner, förutom Djäknespelen men de är ju helt korkade så det orkar man ju inte hänga upp något på.
Vi började prata om våra olika livsåskådningar, alltså dem vi ska göra rapporter om. Johanna berättade om besöket på Hare Krishna-templet, att det hade varit helt stört, och så förklarade Sanna att deras främsta gud är Krishna, en blå flöjtspelande lirare med ursprung från Indien. Då frågade Amanda: "Vadå, kom han bara ner sådär blå och spelade flöjt? Jag menar, Jesus såg ju helt normal ut." Så typiskt Amanda. Det blev dagens skratt.
Så vi satt där, Hans som alltid lyckas hitta in i klassrummen när det vankas sötsaker såg så nöjd ut mitt bland alla mina klasskamrater, och vi småpratade och jag tryckte i mig säkert en halv saffranslängd, för jag hade inte pallat äta någon frukost. Ellie satte på ett band med John Lennon. Han började sjunga "Imagine", och det fick mig att tänka på högstadiet, i sjuan när jag och Kirke och Jennifer sjöng den på julavslutningen och jag började nästan gråta. Det är så mysigt med traditioner runt jul. På Södra har vi inte riktigt några traditioner, förutom Djäknespelen men de är ju helt korkade så det orkar man ju inte hänga upp något på.
Vi började prata om våra olika livsåskådningar, alltså dem vi ska göra rapporter om. Johanna berättade om besöket på Hare Krishna-templet, att det hade varit helt stört, och så förklarade Sanna att deras främsta gud är Krishna, en blå flöjtspelande lirare med ursprung från Indien. Då frågade Amanda: "Vadå, kom han bara ner sådär blå och spelade flöjt? Jag menar, Jesus såg ju helt normal ut." Så typiskt Amanda. Det blev dagens skratt.
det går så långsamt att man inte märker det
Hela hösten har varit ett enda stort tvång, i det mesta. Ridningen har blivit trist, jag har inte orkat lyfta kameran annat än till fotoläxorna, mitt författande har varit högst sporadiskt. Och speciellt skolan har varit som ett segt, grått tuggummi som man borde ha spottat ut för flera timmar sen. Och min mormors tillstånd har inte förbättrat det hela, åtminstone inte när det gäller skolan. Precis som förra året, har det här sista temat innan jul utvecklats till att bli en mardröm, jag har inte orkat lyfta böckerna, och när jag väl öppnat dem går orden inte in. Jag förstår inte vad det står. Men igår, när det var fyra dagar kvar till inlämning, kände jag att jag verkligen måste sätta igång. Lite självdisciplin har jag ändå kvar. Så jag satte mig vid datorn. Och förvånades. Jag trodde att jag inte kunde någonting, att mina osammanhängande anteckningar inte skulle kunna ta mig någonvart, men jag skrev. Och det flöt på. Jag behövde nästan inte tänka. Det gick av ren rutin. Det satt i ryggraden. Efter två och ett halvt år av terror från Hans och Lisa (mina alldeles underbara, men otroligt stränga temalärare) hade jag till slut lärt mig. Jag visste hur man gjorde. All ångest i ettan. Alla misslyckade försök i tvåan. Alla känslor av otillräcklighet. De har lett någonvart. För nu kunde jag.
Och jag minns Hans ord från ettan: ?Det kommer att vara jättejobbigt i början, du kommer bli tvungen att tänka på allt du gör. Men när du lärt dig kommer du få ut så mycket mer av allt du gör?. Jag tyckte att han var dum i huvudet då. Men nu tror jag nog att han hade rätt.
J'aime français
Jag skulle skriva in låttitlarna till Amélie från Montmartre-soundtracket (det är så vackert och filmen har ju blivit kult vid det här laget) och jag kom på att herregud, jag saknar ju det här. Franskan. Inte gymnasiefranskan, den med Anna som jag så småningom började hata, nej, inte den, utan högstadiefranskan. Den med Paulina. Hon var mer som en vän än en lärare. Hon förmedlade en sån passion för franskan att jag helt rycktes med. Jag och Kirke kunde sitta på lunchen och bara prata franska, helt osammanhängande förståss och en hel massa kroppsspråk där våra ordförråd inte räckte till, men det var så roligt. Jag vill inte tappa allt det. Så jag har bestämt mig för att någon gång kanske jag ska läsa franska på Sorbonne i Paris. Det skulle allt vara bra coolt.
ett försök till litterär gestaltning
Jag läser upp mina ord, natten jag bara skrev och var sådär öppen som mörkret och sömnigheten gör mig, jag läser dem högt och tydligt och det är alldeles tyst. Det sipprar in i mig, tystnaden, men det är inte förrän jag själv tystnar för att orden är slut som den nästan kväver mig. Här har jag låtit mina hjärtslag eka i rummet, och tystnaden efteråt sväljer mig hel. Ett par trötta händer slås ihop och så sticker lärarens ord hål på tystnaden. "Hur tänkte du när du skrev?" Och det är det jag hatar med skolan, dessa krav om sönderhackning av känslor. Gör köttfärs av hela saken, "Du kommer tacka mig när du lärt dig".
Sen ber läraren en av teatertvåorna att läsa första sidorna i "Snö" av den nyligen Nobelprisgivne turken. Han som ser så snäll ut. Alltid ler på fotografier. Orhan Pamuk. Teatertvåan läser med sin mättade djupa teaterröst, drar ut på orden och ger varje stavelse sin ultimata tyngd. Det blir för mycket tyngd, för mycket djup efter en sida. Språktrean på andra sidan rummet blundar och rycker till där hon sitter. Den djupa rösten får henne nästan att somna och det får mig att le. Han kommer hamna på någon obskyr scen på en bakgata i Stockholm och framföra pjäser som inte ens han själv förstår. Men tror sig förstå för att göra sig bättre än oss andra som ser Shakespeare och Ibsen på Stadsteatern.
Efter uppläsningen ber läraren om en applåd, för han var ju så duktig.
Sen ber läraren en av teatertvåorna att läsa första sidorna i "Snö" av den nyligen Nobelprisgivne turken. Han som ser så snäll ut. Alltid ler på fotografier. Orhan Pamuk. Teatertvåan läser med sin mättade djupa teaterröst, drar ut på orden och ger varje stavelse sin ultimata tyngd. Det blir för mycket tyngd, för mycket djup efter en sida. Språktrean på andra sidan rummet blundar och rycker till där hon sitter. Den djupa rösten får henne nästan att somna och det får mig att le. Han kommer hamna på någon obskyr scen på en bakgata i Stockholm och framföra pjäser som inte ens han själv förstår. Men tror sig förstå för att göra sig bättre än oss andra som ser Shakespeare och Ibsen på Stadsteatern.
Efter uppläsningen ber läraren om en applåd, för han var ju så duktig.
på filosofiprovet
Jag sitter på provet i filosofi och slår mig på huvudet med pennan. Jag sitter och tittar på alla andra när de skriver prov. Eller ja, alla andra. Vi är exakt halva klassen närvarande. Alma W ser på mig när jag slår pennan i pannan, hon ler och himlar med ögonen som att dethär provet var ju helt stört. Precis vad jag tycker. Därför släpper jag mina inneskor och börjar slänga med benen, som en liten söt lågstadieflicka. Vadå Emanuel Kant? Vadå utilitarismen? När jag kommer hem ska jag äta jordgubbsglass och titta på My Little Pony. Ungefär så slänger jag med benen och Siri H suger på sin gröna vattenflaska.
Nej, nu kanske jag ändå borde välja ämne. Det är knivigt. Kant eller Mill? Det kategoriska imperativet eller utilitarismen? Sak samma. Jag tycker ändå bara om epikurismen. Den stilla njutningen. Ah. En apelsin, typ. Och lite Viktoria Tolstoy. En farmorskofta och mormorssockor. Att sitta inne och titta på regnet utanför.
Viktor har grävt in handen i sitt långa hår, som vanligt, och Daniel R går först, tycker att provet var precis lagom allt. Själv hade jag helst skrivit en uppsats om hur man bäst skulle leva som en renlärig epikurist.
Äe, det är väl bara att sätta igång. Det här med filosofin får väl gå åt helvete då.
Nej, nu kanske jag ändå borde välja ämne. Det är knivigt. Kant eller Mill? Det kategoriska imperativet eller utilitarismen? Sak samma. Jag tycker ändå bara om epikurismen. Den stilla njutningen. Ah. En apelsin, typ. Och lite Viktoria Tolstoy. En farmorskofta och mormorssockor. Att sitta inne och titta på regnet utanför.
Viktor har grävt in handen i sitt långa hår, som vanligt, och Daniel R går först, tycker att provet var precis lagom allt. Själv hade jag helst skrivit en uppsats om hur man bäst skulle leva som en renlärig epikurist.
Äe, det är väl bara att sätta igång. Det här med filosofin får väl gå åt helvete då.