[under uppförande]

Jag kan inte sluta fascineras. Krister vet så otroligt mycket. Samtidigt som han är så otroligt förvirrad att det är svårt att förstå hur han har lyckats få i sig all denna kunskap. Idag hade vi ett långt samtal om var någonstans i kroppen som självet sitter. Buddhisterna tror inte att det finns något själv, något jag. Det är en mycket svår tanke för oss barn av individualismens tidsålder. Men var sitter då vårt jag? Alma sa att det kanske kan vara i den kroppsdelen som man inte skulle kunna bli av med utan att inte känna sig som sig själv längre. Bortsett från det uppenbara, huvudet, vad skulle jag kunna bli av med? Det är så svårt att sätta sig in i. Jag är mycket fysisk, hela jag är liksom en del av mig. Men jag vände lite på det. Var är det jag känner mest? I bröstet, precis under halsen, jag lägger ofta handen över nyckelbenen när jag tänker eller är nervös helt utan att tänka på det. Det är som att mina känslor börjar där och sen sprider sig. Det är kanske hjärtat som gör det.

Sen sa han, Krister, att det har gjorts en undersökning om ungdomars hjärnor. Han sa att hjärnan växer och utvecklas fram till att man är runt tjugo. Därför har barn och ungdomar svårt att smälta av det enorma informationsflödet som finns i samhället idag. De tror att det kan vara därför som så många ungdomar är så stressade, sa Krister. För våra hjärnor är inte gjorda för att utsättas för så många intryck, så mycket information.

Hur lyckas Krister alltid säga de rätta sakerna?