minnessaker
Idag fikade jag med Jenny. Jenny är en gammal klasskompis från gymnasiet, en såndär person som jag aldrig riktigt umgicks med på fritiden men som jag, när jag tänker efter, snackade riktigt mycket med i skolan, om allt möjligt, hon var en sån som det gick att diskutera saker med på lektionerna, plugga med på håltimmarna och vi åt ofta lunch tillsammans. Och i trean läste vi ju litterär gestaltning ihop - denna oförglömliga litterära gestaltning. När jag minns och saknar gymnasiet, så är det ofta situationer där jag mycket väl kan tänka mig att hon kan ha ingått.
Och att fika med Jenny idag fick mig att inse att hela gymnasietiden behöver inte vara borta. Jag kan ta med mig valda bitar ur den in i det nya som kom efter. Jenny vill jag ta med mig.
I fredags kom Sofie hit och åt av mina finska julbakelser och fikat drog ut på tiden och utvecklades till en middag och när hon gick hade hon suttit i mitt kök i drygt sju timmar. Det talar för sig själv.
Sofie var en av dem som jag läste praktisk filosofi med i våras. Redan till andra delkursen blev det bara så att vi satt bredvid varandra på de flesta föreläsningar. Fortfarande, i fredags när vi kramade varandra och jag kände hennes lukt, blev jag för ett ögonblick nersläppt i föreläsningssal D7 på Stockholms universitet.
Sofie är en annan bit som jag vill ta med mig av filosofivåren.
Och jag tänker att det kanske det är så det kommer att vara numera. Jag har sen studenten gått runt och känt mig ganska vilsen när det kommer till människor, ingen träffar jag sådär rutinmässigt längre, i stallet eller i skolan. Många ur umgänget har försvunnit, på grund av tidsbrist kanske eller för att vår relation inte hållit för fikaträffar på tumanhand. Jag har stundtals känt mig ensam.
Men måhända är det så att umgänget ser annorlunda ut när man tagit klivet in i vuxenlivet. Kollegorna blir inte kompisar på samma sätt som klasskamraterna och man får rikta in sig på individerna istället för på grupperna. I olika skeden av livet träffar man så nya människor som håller för att ta med sig även när en period gått över till en annan och på det får man bygga upp sin grund istället.
Att jag då känner mig lite vilsen just nu kanske inte är så konstigt. Jag är ju på sätt och vis mellan skeden och har precis börjat min resa som vuxen. Det är okej att vännerna inte är lika många som under gymnasiets glansdagar. Jag har hela livet på mig att hitta de där nya människorna som är värda att spara.
Och att fika med Jenny idag fick mig att inse att hela gymnasietiden behöver inte vara borta. Jag kan ta med mig valda bitar ur den in i det nya som kom efter. Jenny vill jag ta med mig.
I fredags kom Sofie hit och åt av mina finska julbakelser och fikat drog ut på tiden och utvecklades till en middag och när hon gick hade hon suttit i mitt kök i drygt sju timmar. Det talar för sig själv.
Sofie var en av dem som jag läste praktisk filosofi med i våras. Redan till andra delkursen blev det bara så att vi satt bredvid varandra på de flesta föreläsningar. Fortfarande, i fredags när vi kramade varandra och jag kände hennes lukt, blev jag för ett ögonblick nersläppt i föreläsningssal D7 på Stockholms universitet.
Sofie är en annan bit som jag vill ta med mig av filosofivåren.
Och jag tänker att det kanske det är så det kommer att vara numera. Jag har sen studenten gått runt och känt mig ganska vilsen när det kommer till människor, ingen träffar jag sådär rutinmässigt längre, i stallet eller i skolan. Många ur umgänget har försvunnit, på grund av tidsbrist kanske eller för att vår relation inte hållit för fikaträffar på tumanhand. Jag har stundtals känt mig ensam.
Men måhända är det så att umgänget ser annorlunda ut när man tagit klivet in i vuxenlivet. Kollegorna blir inte kompisar på samma sätt som klasskamraterna och man får rikta in sig på individerna istället för på grupperna. I olika skeden av livet träffar man så nya människor som håller för att ta med sig även när en period gått över till en annan och på det får man bygga upp sin grund istället.
Att jag då känner mig lite vilsen just nu kanske inte är så konstigt. Jag är ju på sätt och vis mellan skeden och har precis börjat min resa som vuxen. Det är okej att vännerna inte är lika många som under gymnasiets glansdagar. Jag har hela livet på mig att hitta de där nya människorna som är värda att spara.
Kommentarer
Trackback