[under uppförande]

Man kan vara lycklig. Det går. Ed Harcourt sjunger att I'm not sure if I can fake it, I only write songs when I'm sad. Men jag skriver bäst när jag är glad. Det kommer av sig själv då. Eller så är jag glad för att jag kan skriva. Jag vet inte.
Idag tog jag tunnelbanan från Skarpnäck till Hässelby strand till Hökarängen, bara för att skriva. I poetiken vi läser till skrivarkursen står det att man måste hitta ett eget ställe att skriva på, en plats där det är lugnt och där man känner sig trygg. Jag skriver bäst på tunnelbanan, eller på Södermalmstorg / Medborgarplatsen, eller på biblioteket, eller på jobbet mellan samtalen från folk som vill kopplas vidare. Inte lugna ställen, inte så trygga ställen heller. Jag tror att för mig är det mer ett aktivt val - jag sitter på denna omöjliga plats men ska tamejfan skriva ändå. Hemma blir jag bara uttråkad. Mitt i det offentliga rummet räcker det med att titta upp, så står och går och springer inspirationen framför mig.
Det går att vara lycklig. Lyckan finns. De som påstår motsatsen är blinda, lever bara halva liv.